Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helsingfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Helsingfors
812
inv. (1928); enl. 1920
Bild 1. Helsingfors
vapen.
I blått fält en i vatten
av silver ställd gyllene
båt samt däröver en
svävande, gyllene krona.
Helsingfors (fi. He’lsinki), huvudstad i
republiken Finland, Nylands län, på en från n. i
Finska viken utskjutande halvö; omkr. 220,000
års folkräkning voro
av invånarna 64,1 %
finsktalande och 33,4
% svensktalande. H.
är centrum för landets
förvaltning, för dess
ekonomiska och
kulturella liv samt är
Finlands förnämsta
handelsstad och främsta
importhamn, varemot
exporten spelar en
jämförelsevis mindre
betydande roll.
Industrien är avsevärd men
intager ej en så
dominerande ställning som
j landets egentliga
industricentra ; främst
stå metallindustrien
(Sandvikens skeppsdocka, Maskin- och
bro-byggnadsaktiebolaget, stats järnvägar nas
verkstäder) samt närings- och
njutningsmedelsin-dustrien (Tölö sockerbruk, Fazers karamell-,
choklad- och kexfabrik, Elantos bageri,
brödfabrik och mejeri). 1925 funnos 429
arbetsställen med 17,924 arbetare;
bruttotillverkningsvärdet var s. å. 1,508,546,100 fmk. H.
har flera goda hamnar, av vilka Södra
hamnen främst anlitas för passagerartrafiken och
styckegodslaster, Västra hamnen för importen
av massgods (stenkol, spannmål), den
transatlantiska trafiken samt exporten av
cellulosa och papper ävensom Sörnäs hamn för
trävaruexporten. In- och utklarerade
fartygstonnage! uppgick 1926 till 879,533, resp. 698,555,
nettoton. H:s handelsflotta utgjordes s. å. av
134 fartyg om 57,342 nettoton. Vidare är H.
det finländska järnvägsnätets viktigaste
station, varifrån bantåg avgå dels på stambanan
åt n., vilken i Riihimäki förgrenar sig åt ö.
och n., dels på kustbanan H.—Åbo.
Till det yttre är H. en stad av ungt datum.
1808 lade vådeld så gott som hela staden i
aska, varefter dess återuppbyggnad skedde
under J. A. Ehrenströms (se d. o.) ledning
samt enligt J. C. L. Engels (se d. o.) planer och
ritningar. Senatstorget med omgivande, i
enhetlig, ren och monumental stil uppförda
byggnader bär för eftervärlden vittne om
Engels snille. De äldre stadsdelarna ha intill
senaste tid till stor del burit en
småstads-mässig prägel, bebyggda med envånings
trähus, men i de sedan sekelskiftet snabbt
uppväxande nyare stadsdelarna förekomma nästan
uteslutande flervånings stenhus, och även i
stadens äldre delar ha efter världskriget de
små trähusen i stor utsträckning raserats för
att ge rum för affärspalats och hyreskaserner.
H. har ett sällsynt naturskönt läge. På tre
sidor omges den halvö, på vilken H. är
beläget, av vatten, och den från ö. djupt
in
trängande Tölöviken samt järnvägslinjen från
denna vik mot norr dela staden i tre distinkta
delar. S. om Tölöviken ligger åt ö. stadens
äldsta del, Kronohagen, och s. om denna,
förbunden med den övriga staden medelst en bro,
halvön Skatudden med hamnanläggningar och
flottstation; längst i s. är Brunnsparken
belägen med härlig utsikt utåt öppna havet.
N. därom höjer sig Observatorieberget, vars
fordom kala klippor med stora kostnader
be-klätts med grönskande planteringar. Stadens
centrum genomlöpes av en bred, vacker,
träd-planterad promenad, Esplanaden (bild 6); s.
om Tölöviken utbreder sig Kaisaniemi fordom
berömda park, numera i rätt vanvårdat skick.
I v. vid Lappviken evangelisk-luterska
kyrkogården med vackra planteringar. I n. v. ha
Tölöstadsdelarna, vilkas bebyggande vidtog
omkr. 1910, med rask fart utvecklat sig till
stadens främsta bostadsstadsdel men äro ännu
långt ifrån fullt bebyggda. N. om Tölöviken
och förenade med den övriga staden genom
Långa bron ligga stadsdelarna Berghäll och
Sörnäs, mest bebodda av arbetare, samt n. om
dem stadsdelarna Vallgård, Hermanstad,
Maj-stad, Gumtäckt och Kottby, till stor del
bebyggda under de två senaste årtiondena och
till avsevärd del upptagna av smärre
boningshus. Mellan Tölö och Berghäll, på ömse sidor
om järnvägslinjen, ligger den delvis ännu i
oordnat skick befintliga parken Djurgården,
med idrottsplaner och stadsträdgården. Den
kuperade terrängen gör stadens utseende
omväxlande men vållar ock betydande
svårigheter vid planerandet av de genomgående
kommunikationsleder, som erfordras för att
tillgodose nutidens ökade trafik.
Utvecklingen av H. kan numera ske endast mot n.,
och tillfredsställandet av de där
nytillkommande stadsdelarnas krav på goda
kommunikationer med centrum blir ett svårt problem.
Av anmärkningsvärdare byggnader må
nämnas Nikolaikyrkan (bild 5), universitetets
huvudbyggnad och allmänna bibliotek (se bilder
vid art. Helsingfors universitet)
samt Statsrådsborgen (se plansch 1 till art.
Finlands konst) invid Senatstorget (alla
av J. C. L. Engel), presidentens palats (av
Engel; bild 7) och svenska beskickningens
hus (av T. Grut), båda vid Salutorget,
Stän-derhuset (med fresk av E. Wikström; bild 8)
och statsarkivet (bild 10; båda av C. G.
Nyström), Riddarhuset (av G. T. P. Chiewitz; bild
11), ryska Uspenskikatedralen på en
dominerande höjd på Skatudden (av Gornastajev),
Gamla kyrkan (av Engel), Finska teatern
(av O. Tarjanne; bild 12), stationshuset (av
E. Saarinen; se plansch 1 till art.
Finlands konst), Ateneum (av Th. Höijer;
bild 15), de tre sistnämnda vid Järnvägstorget,
vidare i Tölö nationalmuseum (av Gesellius,
Lindgren och E. Saarinen; bild 14) samt det
blivande riksdagshuset (av J. S. Sirén)
ävensom i stadsdelarna n. om Långa bron Folkets
hus på Broholmen (av K. Lindahl) och Berg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
