Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik (greve av Holstein) - 1. Henrik II (konung av Kastilien) - 2. Henrik III, den sjuklige (konung av Kastilien) - 3. Henrik IV, den vanmäktige (konung av Kastilien) - Henrik Vladimir Albrekt Ernst (prins av Nederländerna) - Henrik I (kardinal och konung av Portugal) - 1. Henrik (prins av Preussen) - 2. Albert Vilhelm Henrik (prins av Preussen) - Henrik den svarte (greve av Schwerin) - 1. Henrik I (tysk konung) - 2. Henrik II, den helige (tysk-romersk kejsare) - 3. Henrik III (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
865
Henrik
866
—omkr. 1390), kallad den järnhårde,
son till greve Gerhard (III) den store. Blev
tills, m. bröderna Klaus och Adolf regent vid
faderns död 1340 men levde mest som
lego-truppsanförare i utlandet. Han var bl. a. med
om att sätta Albrekt av Mecklenburg på
Sveriges tron. Vid Valdemar Atterdags död 1375
bemäktigade sig H. Sönderjylland. Biogr. av
W. Junghans (1864). (Å. S-n.)
Henrik (sp. Enrique), konungar av
Kastilien. — 1. H. II, greve av Trastamara
(1333—79), son till Alfonso XI och hans
älskarinna Eleonora de Guzman. Gjorde uppror
1354 mot den allmänt hatade halvbrodern
Peter den grymme, som blivit kung 1350,
erövrade 1365—66 med fransk hjälp nästan
hela Kastilien men blev 1367 slagen vid
Nä-jera (Navarrete) av Svarte prinsen (se E
d-v a r d, engelska prinsar), som kommit Peter
till hjälp. Ett andra infall slutade med segern
vid Montiel (14 mars 1369) och mord på Peter,
varpå H. blev kung.
2. H. III, den sjuklige (sp. El
doli-ente; 1379—1406). Efterträdde 1390 (under
förmynderskap) sin far, Johan I, övertog 1393
själv med ständernas bifall regeringen och
förde sedan en fredlig och god styrelse.
Kanarieöarna kommo under hans regering till
Kastilien.
3. H. IV, den vanmäktige (sp. El
impotente; 1425—74), son till Johan II. Blev
kung 1454 men var en i allo oduglig furste.
Upproriska stormän satte 1465 hans bror
Alfonso på tronen; först efter dennes död 1468
kom H. på nytt i besittning av kronan. Genom
fördraget i Toros s. å. erkände han sin syster
Isabella som tronarvinge. V. K-r.*
Henrik (holl. Hendrik) Vladimir
Albrekt Ernst, prins av Nederländerna (f.
1876 19/4), yngste son till storhertig Fredrik
Frans II av Mecklenburg-Schwerin. H. är
sedan 1901 g. m. drottning Vilhelmina av
Nederländerna.
Henrik I (port. Henrique), från 1542
kardinal och från 1578 konung av Portugal (1512
—80), son till konung Manoel den store.
H. var en from och lärd man men för svag att
styra ett rike. Med honom utslocknade
bur-gundiska huset i Portugal.
Henrik (ty. Heinrich), prinsar av Preussen.
1. H. (1726—1802), Fredrik II:s bror, enl.
Fredrik den ende av hans generaler, som »ej
begått några fel». H.
deltog i de schlesiska
krigen och förde under
sjuåriga kriget med
stor framgång befälet
över en mot Österrike
kämpande häravd.;
genom segern vid
Frei-berg 29 okt. 1762
bidrog han i hög grad
till ett fördelaktigt
fredsslut. Även som
diplomat var H.
anli
tad. Bl. a. företog han 1770 en resa till
Stockholm för att förmå sin svåger och syster,
Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, att bryta
med Frankrike och hattpartiet och i stället
taga råd av Ryssland och Preussen, och i
Petersburg underhandlade han s. å. om Polens
delning. — Litt.: Monogr. av R. Schmitt (2
bd, 1885—97) och R. Krauel (1902). L. S.*
2. Albert Vilhelm H. (f. 1862),
kej-sar Vilhelm II:s yngre broder. Blev 1901
amiral, 1903 stationsbefälhavare i Kiel, 1906
högste befälhavare över aktiva slagflottan,
1909 storamiral och generalinspektör för tyska
marinen. Under världskriget 1914—18 var H.
överbefälhavare för tyska sjöstridskrafterna
i Östersjön. Vid revolutionens utbrott i Kiel
nov. 1918 fördrevs han från slottet i Kiel och
har sedan varit bosatt på sitt gods
Hemmel-mark vid Eckernförde. (Ö-g.)
Henrik den svarte, greve av Schvverin
(d. 1228). H. tvangs 1214 att erkänna
Valdemar Sejr som länsherre men kom i strid med
honom och tog 1223 med list konungen och
hans äldste son till fånga på Lyö samt tvang
Valdemar, efter att vid Mölln ha besegrat
danska hären 1225, till en hård förlikning. H.
deltog i slaget vid Bornhöft 1227. E. Ebg.*
Henrik (ty. Heinrich), tysk-romerska
kejsare och tyska konungar.
1. H. I, tysk konung (omkr. 876—936);
blev 912 hertig av Sachsen efter sin fader,
hertig Otto. Efter Konrad I:s död hyllades
H. 919 i Fritzlar av Frankens och Sachsens
stormän som konung och var 925 allmänt
erkänd i Tyskland. H. avslöt 924 fördrag
med de krigiska magyarerna och besegrade
dem grundligt 933. Han befäste flera orter,
företog fälttåg mot slaverna och gjorde
Böh-men skattskyldigt 929. Han besegrade även
konung Gnupa (se d. o.) i Slesvig 934. I
äldre litt. kallas H. »Fågelfängaren» (ty.
Fink-ler), beroende på en sen sägen. Om H:s
gemål se Matilda, tyska furstinnor.
2. H. II, d e n h e 1 i g e, tysk-romersk
kejsare (973—1024), sonsons son till H. I ovan
och son till hertig H. II av Bayern. Ärvde
995 Bayern och blev efter Otto III:s död
vald i Mainz 1002 till tysk konung. Han
hyllades först av franker och bayrare men
betvang även övriga landsdelar. H. arbetade
på att återställa det i upplösning stadda
riket och vände sig särskilt mot Boleslav I
av Polen samt Harduin av Ivrea, som
till-ryckt sig Italiens krona. H. störtade Harduin
samt blev kejsare 1014. Mot Tysklands
världsliga furstar stödde sig H. liksom företrädarna
på de biskopar, som användes för rikets
förvaltning. H. ivrade för Clunyrörelsens
reformidéer. Han kanoniserades 1146. Även hans
gemål, Kunigunda, förklarades för helgon.
3. H. III, tysk-romersk kejsare (1017—56),
son till kejsar Konrad II. Blev hertig av
Bayern 1027, av Schwaben 1038, tysk konung
1026 (krönt 1028) och tillträdde efter fadern
riksstyrelsen 1039. H. var härsklysten och
IX. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
