Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Henrik III (tysk-romersk kejsare) - 4. Henrik IV (tysk-romersk kejsare) - 5. Henrik V (tysk-romersk kejsare) - 6. Henrik VI (tysk-romersk kejsare) - 7. Henrik (VII) (tysk konung) - 8. Henrik Raspe (tysk motkonung) - 9. Henrikd VII (tysk-romersk kejsare) - Henrik (Heinrich Jasomirgott, hertig av Österrike) - Henrik den helige (Finlands nationalhelgon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Henrik
868
lidelsefull och hans regering stormig. Han
besegrade hertig Bretislav I (se B ö h m e n, sp.
419) och företog flera krigståg mqt Ungern.
I inrikespolitiken strävade H. att behålla
hemfallna hertigdömen eller lämna dem till
obetydliga furstar samt att hindra anhopning av
flera hertigdömen hos samma person. H. var
strängt kyrklig och stödde Clunyrörelsens
reformsträvanden. För att göra slut på en
schism lät han avsätta tre påvar och insatte
en ny (Clemens II), som 1046 krönte honom
till kejsare. H. insatte även de följande tre
påvarna. Han befordrade konst och vetenskap
och var en stor kyrkobyggare. Hans första
gemål var Knut den stores dotter Gunhild,
hans andra Agnes av Akvitanien. Litt.: K.
Hampe, »Deutsche Kaisergeschichte» (5:e uppl.
1923). T. H-r. (B. H-d.)
4. H. IV, tysk-romersk kejsare (1050—1106),
son till H. III och Agnes av Akvitanien.
Efterträdde fadern 1056 under förmynderskap
först av kejsarinnan Agnes, från 1062 av
ärkebiskop Anno av Köln, från 1063 av
ärkebiskop Adalbert av Bremen. H. blev myndig
1065. Från 1070 gjorde han sig personligen
gällande. Hans hårda framfart orsakade
uppror, och H. blev slagen 1074 men segrade
1075 och tog hämnd på upprorsmännen.
Samtidigt uppväxte, huvudsakligen i
investitur-frågan, konflikten med påven Gregorius VII
(se d. o.). Hösten 1075 kom definitiv
brytning, H. hotades med bannlysning men lät en
synod i Worms 1076 förklara, att påven som
olagligen vald med orätt utövade sitt ämbete.
Han bannlystes nu av påven och
suspenderades av furstarna. Då de senare inbjödo påven
till tysk riksdag, förstod H. faran och
skyndade att företa sin bekanta botgörarfärd mitt
i vintern till Canossa för att söka försoning.
Han vann härigenom en diplomatisk seger och
löstes från bannet jan. 1077. Därmed hade
påven visserligen icke politiskt bundit sig
men H. å andra sidan fått möjlighet att
upptaga striden i Tyskland, dit han återvände
och som han 1080 åter helt behärskade. En
ny bannlysning besvarade H. med att låta
välja ny påve (Clemens III), tågade 1081 över
Alperna, erövrade Rom och kröntes där av
Clemens till kejsare 1084. Efter ett tredje
Italientåg 1090 försonade han sig 1097 med
furstarna i Tyskland och genomdrev valet av
sin son Henrik till efterträdare. Denne reste
sig trolöst 1104 och tvang H. till abdikation
1105. H. dog i Liége. Hans lik stod obegravet
i Speyer, tills bannlysningen 1111 upphävdes.
Litt.: B. Schmeidler, »Kaiser Heinrich IV.
und seine Helfer im Investiturstreit» (1927);
K. Hampe, »Herrschergestalten des deutschen
Mittelalters» (1927). T. H-r. (B. H-d.)
5. H. V, tysk-romersk kejsare (1081—1125),
son till H. IV. Blev 1098 vald och 1099 krönt
till tysk konung, började mot sin ed uppror
mot fadern 1104 och tvang denne till
abdikation men blev allmänt erkänd först efter
faderns död. Han upptog snart investiturstri-
den med kurian och blev 1111 krönt till
kejsare. Förnyade strider bilades genom den
stora uppgörelsen med kyrkan i konkordatet
i Worms 1122 (se I n v e s t i t u r).
6. H. VI, tysk-romersk kejsare (1165—97),
äldste son till kejsar Fredrik I. Blev 1169
vald till konung och 1186 g. m. Constanza,
dotter till Roger II av Sicilien. H. blev
riksföreståndare i Tyskland 1189 och efterträdde
sin fader 1190 samt kröntes 1191 i Rom till
kejsare. Sedan han i Tyskland bragt till slut
striden med Henrik Lejonet, drog han åter
till Italien, intog sin gemåls arvrike Sicilien
och kröntes till dess konung 1194. H. fick
sin son vald till tysk konung men dog i
Mes-sina, innan han hunnit genomföra sina
högtflygande politiska planer. Litt.: J. Haller,
»Kaiser Heinrich VI.» (i Historische
Zeit-schrift, 113, 1914) och »Heinrich VI. und die
römische Kirche» (i Mitteilungen des Instituts
für Österreichische Geschichtsforschung, 35,
1915). (B. H-d.)
7. H. (VII), tysk konung (1211—42), den
föreg:s sonson och son till Fredrik II. H.
kröntes som barn till konung av Sicilien och
valdes i Frankfurt a. M. 1220 till tysk konung.
Då Fredrik II s. å. drog till Italien, blev H.
under förmynderskap Tysklands regent. Han
frigjorde sig 1228 från sin förmyndare, kom
snart på spänd fot med fadern, fick 1232 göra
avbön och efter nya upprorsförberedelser
underkasta sig 1235; resten ay sitt liv satt han
fången. Monogr. av P. Reinhold (1911). (B.H-d.)
8. H. R a sp e, tysk motkonung, se
Henrik Raspe.
9. H. VII, tysk-romersk kejsare (1269—
1313). Var greve av Luxemburg, blev
stamfader för luxemburgska kejsarhuset. Valdes
1308 till tysk konung ocli kröntes 1309 i
Aachen. H. återupptog hohenstaufernas
politik för att göra kejsardömet glansfullt och
planlade ett korståg. H:s son belänades 1310
med Böhmen och äktade den bömiska
prinsessan Elisabet. S. å. tågade H. till Italien och
kröntes 1312 till kejsare. Han sökte försona
ghibelliner och guelfer men måste snart stödja
sig på de förra mot guelferna och konung
Robert av Neapel. H. hälsades med glädje
av Dante men avled hastigt nära Siena. Litt.:
Ty. monogr. av K. Gräfe (1911) och biogr. av
F. Schneider (1924 ff.). T. H-r. (B. H-d.)
Henrik (Heinrioh Jasomirgott), hertig
av Österrike (1114—77). Var son till
markgreve Leopold III av Österrike, blev 1141 själv
markgreve och innehade från 1142 några år
även hertigdömet Bayern. Han deltog 1147 i
andra korståget och fick 1156 sitt
markgrevskap upphöjt till hertigdömet Österrike. H.
gjorde Wien till sitt residens; från hans
regeringstid härrör Stefanskyrkans äldsta del.
Henrik den helige, Finlands
nationalhel-gon. H. förekommer icke i samtida handlingar,
varför uppfattningen om honom helt bygger
på senare medeltida källor och traditioner.
Enl. dessa var han engelsman till börden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
