Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herczeg, Ferenc - Herdabrev - Herdaminne - Herdedikt (Eklog) - Herdedrama (Herdaspel) - Herder, Johann Gottfried von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Herdabrev—Herder
898
noveller samt (1893 ff.) den välkända
berättelseserien om de friska och uppsluppna
»Flickorna Gyurkovics» och »Pojkarna
Gyur-kovics» (flera svenska övers.). H:s första
skådespel, »Dolovai
nä-bob leänya» (Dottern
till naboben i Dolova),
uppfördes 1895. Hans
popularitet växte i
jämn takt med hans
produktivitet. 1896
blev han riksdagsman,
deltog flitigt i det
politiska livet och
representerade där den
sansade, borgerliga
liberalismen. H:s
yppersta roman är »Po-
gånyok» (Hedningar; 1902), en historisk
skildring från tiden för den ungerska hedendomens
sista dödsryckningar. Under kriget har H.
fulländat romanen »Aranyhegedü»
(»Guldfiolen», 1919). H:s komedi »Riddaren av i går»
uppfördes i Stockholm 1917. Hans flesta
romaner och berättelser äro översatta till svenska.
Jfr Béla Leffler, »Modern ungersk
litteratur» (i Ord och Bild 1918). En andra,
utvidgad uppl. av H:s samlade verk är under
utgivning. B. L-r.
Herdabrev, en biskops rundskrivelse till
hans stifts präster. I sv. kyrkan utfärdar
enl. gammal sed varje nytillträdande biskop
ett dylikt brev samma dag han tager säte
och stämma i sitt stifts domkapitel.
Herdaminne, personhistoriskt arbete
rörande prästerskap, domkapitel o. s. v. under
längre tidrymd och vanl. inom visst stift.
Som en föregångare till h. kan nämnas A.
O. Rhyzelius, »Episcoposcopia sviogothica»
(1752). H. finnas utg. för Uppsala ärkestift
av J. E. Fant och A. Th. Låstbom (1842—45),
ny följd (2 bd) av L. Nyström (1893), samt
för följande stift: Linköpings av J. I. Håhl
(1846—47), av J. A. Westerlund, J. A.
Setter-dahl och E. Meurling (hittills 4 bd, 1915—25);
jfr även uppsats av G. Hafström i
Person-hist. Tidskr. 1926; Skara av J. V. Warholm
(1871—74), ny följd (1871—1903) av R. Hjorth
samt för tiden 1850—1930 av L. A. Cederbom
och C. O. Friberg (hittills 1 bd, 1928);
Strängnäs av N. Aurelius (1785), J. E. Follén (1817)
och K. A. Hagström (1897—1901); Västerås
av J. F. Muncktell (1843—46) och P. A.
Ljungberg (1880—81); Växjö av C. O. Arcadius,
J. A. Franzén, E. A. Zetterqvist, G.
Virde-stam m. fl. (hittills 2 bd, 1921—27); Lunds
av S. Cavallin (5 bd, 1854—58); jfr rörande
amiralitetspredikanter i Karlskrona
Person-hist. Tidskr. 1928; Göteborgs av S. P. och J.
G. Bexell (1835), av S. Pettersson och A. R.
Litzén (1872) samt av C. V. Skarstedt (1878
—85); Kalmar av N. I. Löfgren och A.
Ahl-qvist (1836—41), forts, av P. Sjöbring (1885);
Karlstads av J. Hammarin (1846—49);
Härnösands av L. Bygdén (hittills 3 bd, 1923—26)
samt Visby av O. V. Lemke (1868; suppl. 1891).
Jfr vidare A. Westéns h. om hovkleresiet
(1799—1814), forts, av C. E. Wenström (1850);
stora saml. till Stockholms stads h. av B.
Albin Hildebrand finnas i Kungl. bibi. —
Rörande Finland finnas O. I. Collianders ofullb.
h. för hela Finland fr. o. m. 1700-talet
(»Suo-men kirkon paimenmuisto», bd 1—2:1, tr. i
Finska Kyrkohist. Samf:s Handl., 8, 1910—18)
samt vidare h. för Åbo stift av C. H.
Strandberg (1832—34) samt för tiden 1554—1640 av
K. G. Leinberg (1903), för Viborgs och Borgå
stift av M. Akiander (1868—69) samt det
odelade finska biskopsstiftets h. av K. G.
Leinberg (1894). För Danmarks vidkommande
jfr S. V. Wiberg, »Dansk præstehistorie» (3
bd, 1870—71; register 1873, suppl. 1879),
fortsatt av Elvius (1885—87), Hauch-Fausböll och
Grohshennig (1912—28). — Jfr även
Stifts-matrikel. B. H-d.
Herdedikt (Eklog) kallas både en lyrisk,
en episk (jfr Herderomanen) och en
dramatisk (jfr Herdedrama) diktning, som
tar motiv ur herdelivet eller åtm. nyttjar
detta som scen och kostym; Arkadien har
oftast fått ge namn åt landskapet.
Theokri-tos (se d. o.) tog sånger av Siciliens verkliga
herdar till förebild; hans efterföljare, särskilt
under renässansen och senare, avlägsnade sig
allt längre från verkligheten, och h. slutade
på 1700-talet (Gessner m. fl.) i fadd
förkonstling. Jfr även Idyll. R-n B.
Herdedrama (H e r d a s p e 1), en dramatisk
genre, som kännetecknas därav, att de
uppträdande fingeras vara herdar och herdinnor.
Dess uppkomst är ej med visshet känd, men
sannolikt är, att den på ett eller annat sätt
sammanhänger med den antika eklogen, sådan
denna utformats av Vergilius. Litterär gestalt
fick h. under renässansen och barocken, då
det åtnjöt stor popularitet. Bland de tre
scentyper, som renässansteaterns främste
teoretiker, Serlio (se d. o.), uppställer, är också
en scena satyrica, d. v. s. en scen med lantlig
dekoration, avsedd för uppförande av h.
Genrens mest kända verk äro Tassos »Aminta»
(1573) och Guarinis »Il pastor fido» (1590).
Litt.: J. Marsan, »La pastorale dramatique en
France» (1905); L. Olschki, »G. B. Guarinis
Pastor fido in Deutschland» (1908). O. W-n.
Herder, J o h a n n Gottfried von,
tysk författare (1744 25/8—1803 18/ia). Kom
1762 till Königsberg för att studera kirurgi.
Därtill hade han likväl för svaga nerver; han
började i stället studera teologi och fick
anställning som lärare. H. mottog nu starka
intryck av Kant och J. G. Hamann samt,
bokledes, av J. J. Rousseau. 1764 vart han
lärare vid domkyrkoskolan i Riga och senare
pastorsadjunkt. Han började sitt
författarskap med »Fragmente über die neuere deutsche
Literatur» (1766—67) och »Kritische Wälder»
(1769). Reslust och önskan att utbilda sig
för en vidsträcktare verksamhet förmådde H.
att redan 1769 begära sitt avsked. Han for
IX. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
