Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herder, Johann Gottfried von - Herderomanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Herderomanen
900
till Paris, anställdes 1770 som ressällskap åt
arvprinsen av Eutin men lämnade sin syssla
redan s. å., då han låg ögonsjuk i Strassburg.
Där uppsöktes han av den unge Goethe (se
d. o., sp. 805), som av H. fick avgörande
impulser för sin utveckling. 1771 utnämndes
H. till förste predikant och konsistorialråd i
den lilla lippeska residensstaden Bückeburg,
där han äktade den begåvade Marie Karoline
Flachsland (1750—1809). Genom en rad
betydelsefulla arbeten, bl. a. Ȇber den
Ursprung der Sprache» (1772), uppsatser om
Ossian och Shakespeare (1773) i den av H.
och Goethe utgivna »Von deutscher Art und
Kunst» (nytr. 1893), »Ursachen des
gesunke-nen Geschmacks bei den verschiedenen
Völ-kern» (1775), recensioner i Allgemeine
Deutsche Bibliothek och Frankfurter Gelehrte
An-zeigen, väckte H. mycken uppmärksamhet
och vann hänförda vänner bland den
ungdom, som just i hans verk fann en stor del
av de teoretiska grundvalarna för sin tyskt
nationella och individualistiskt
natursvär-mande vitterhet, vars slagord voro: natur!
hjärta! geni!, den s. k. Sturm und Drang.
Genom Goethes initiativ kallades H. 1776 till
Weimar som generalsuperintendent, medlem
av överkonsistoriet och förste predikant vid
stadskyrkan. I Weimar uppstodo snart
miss-hälligheter mellan H., vars melankoliska och
lättretliga sinne nästan allestädes förde
honom i personliga förvecklingar, och hovet,
som han ansåg sakna alla kyrkliga och
skol-intressen. Även förhållandet mellan Goethe
och H. grumlades snart. Icke dess mindre
var H:s alstring både rik och betydande:
»Vom Erkennen und Empfinden der
mensch-lichen Seele» (1778), »Plastik» (s. å.), »Lieder
der Liebe» (s. å.) och den länge förberedda
samlingen av för olika länder och folk
karakteristisk poesi, »Volkslieder» (1778—79;
senare kallad »Stimmen der Völker in
Lie-dern»). 1780-talet betecknar höjdpunkten av
H:s författarskap genom bl. a. arbetena
»Briefe, das Studium der Theologie
betref-fend» (4 dir, 1780—81), »Vom Geist der
ebræi-schen Poesie» (2 dir, 1782—83; ofullb.), en
banbrytande skildring av G. T:s böcker ur
litteraturhistorisk synpunkt, och »Ideen zur
Philosophie der Geschichte der Menschheit»
(4 bd, 1784—91; sv. övers. 1814—15),
sammanfattande hans åsikter om
människosläktets historia alltifrån dess kosmiska och
geografiska betingelser, de olika folkens
organisation och utveckling, hän till en
framställning av språkets och poesiens, religionens,
vetenskapens och konstens syften och
historia samt människornas mål, den i stegrad
bildning och själsadel bestående humanitet,
vilken H. fann mänsklighetens
utvecklingshistoria visa. Samtidigt gav han i 6 dir
»Zerstreute Blätter» (1785—97) ett urval av
sina avh., dikter och översättningar.
Efter en betydelsefull resa till Italien 1788
—89 återupptog H. sin litterära verksamhet
i Weimar med sjukligare och dystrare sinne
än någonsin, delvis beroende på försämrade
ekonomiska förhållanden och i samband
därmed stående misshälligheter mellan honom
och Goethe. Redan »Briefe zur Beförderung
der Humanität» (1793—97) visa, att H. av
småsint groll ej beaktade den nya
litteraturens växt och värden. Kants filosofi
angrep han i »Metakritik zur Kritik der reinen
Vernunft» (2 dir, 1799), Kants estetik i
»Kal-ligone» (1800), och i »Adrastea» (6 dir, 1801
—03) stred han mot Schiller och Goethe. H.
blev president i överkonsistoriet 1801 och fick
1802 bayerskt adelskap.
H. hade kolossalt inflytande på sin tids
bildning och periodens tyska litteratur. Själv
ägde han ej konstnärlig skaparkraft, och hans
diktverk (allegoriska prosadikter med
grekiska sagomotiv; dramer som »Der entfesselte
Prometheus»; »Den befriade Prometheus»,
1856; epigram; kristliga »Legenden» m. m.)
äro endast sällan levande. Däremot hade han
en sällsynt översättargåva, och hans känsliga
omdiktningar på tyska av de mest skilda
länders folkvisor och av den spansk-franska »Cid»
(postumt 1805; sv. övers, av Oscar Fredrik
1859) fingo den största betydelse för
vidgandet till en världslitteratur av den tyska
poesien. H. betonade det folkegnas, det
ursprungligas, det individuellas grundläggande
betydelse, rev ned den skiljevägg, som
kulturell och litterär konvention upprest mellan
de bildade och folkdikten, och återgav
därigenom poesien friskhet och nationalitet.
Hans »genetiska» metod kompletterade
Les-sings »kritiska», som haft vida mindre
betydelse för utvecklingen. H. var eggande,
väckande men aldrig uttömmande; inom estetik,
teologi, historia och filosofi var han
sånings-mannen, som gav tusen impulser både åt
fackvetenskapliga forskare och åt det allmänna
betraktelsesättet. Hans eget etiska patos, som
slutligen kom honom att se lärodikten som
det högsta, hans själfulla vältalighet som
predikant och essäist, hans kombinatoriska
fantasi och vidsträckta kunskaper gjorde H. till
vägvisare och banbrytare. Svensk litteratur
påverkades av H. fr. o. m. Thorild och
nyromantikerna. H:s »Sämtliche Werke»
ut-kommo i 45 bd 1805—20 och, bäst, i 33 bd
1877—1913 (utg. av B. Suphan). Litt.: H:s
änkas »Erinnerungen» (1820); R. Haym, »H.»
(2 bd, 1877—85), huvudverket; C. Siegel, »H.
als Philosoph» (1907); K. May, »Lessings und
H:s kunsttheoretische Gedanken» (1923). —
H:s porträtt återges på vidst. plansch. R-n B.
Herderomanen, en art berättande prosadikt,
som på ett vanl. ytterst konventionellt och
litterärt sätt skildrar tilldragelser och
personligheter ur herdelivet. Redan under
antiken möter man ett dylikt verk i Longos’
berömda berättelse »Dafnis och Chloe», skriven
på 300- el. 400-talet e. Kr. Ett annat, ehuru
vida mera realistiskt, verk i samma genre är
Dions från Prusa novell »Jägarliv på Eu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
