Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrgård - Herrgårdsras - Herrhamra - Herrhamra hamn - Herrick, Myron - Herrick, Robert - Herrig, Ludwig - Herriot, Édouard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Herrgårdsras—Herriot
giltighet, hrukas populärt om en egendom,
som bebyggts efter herremannaklassens
fordringar; den är numera icke beroende av
ägarens samhällsställning. Begreppet h.
innefattar även säteri och slott, dock icke de
kungliga slotten. Slott är och har varit en
mera godtycklig benämning på stora och väl
bebyggda h. Mälarlandskapen, Östergötland
och Skåne äro de speciella herrgårdsbygderna
i Sverige. H. förekomma även i övriga delar
av Svea- och Götaland samt, mycket
sparsamt, i Norrland. Under det senaste årh. ha
många h. styckats.
Under medeltiden var i Sverige skillnaden
mellan h. och bondgård obetydlig.
Herremännens sätesgårdar befästes dock ofta med
pa-lissader och vallgravar och försågos med ett
av sten byggt, runt eller vanligen fyrkantigt
kärntorn (se Borg). — Under renässansen
och barocken utvecklades i Italien och
Frankrike nya gårdstyper, som blevo mönster för
hela kontinenten. Man bortsåg från det
forti-fikatoriska och lät i stället kraven på lyx
samt rent estetiska synpunkter råda.
Under storhetstiden, då förbindelsen med
kontinenten var livlig, utformades den
svenska herrgårdstyp, som sedan härskade in på
1800-talet. Huvudbyggnaden
sammankompo-nerades med trädgård och flyglar,
anläggningens mittaxel betonades dels i
arkitekturen, dels genom alléer, mittgångar, trappor
och terrasser m. m. Skild från mangård och
trädgård lades fägården, där uthusen oftast
grupperades kring en fyrkantig gård.
Avvikelser från detta schema förekommo dock vid
mindre h., där man använde bygdens form
för bondgårdar (se Gård). Gårdstypen med
uthusen skilda från bostadshusen är allmän i
Sverige, medan kontinentens h. oftast ha
mangård och fägård sammanbyggda. I Sverige
förekommer denna typ endast i Skåne.
Den karolinska tiden före reduktionen var
en blomstringstid för de svenska h., något
varom bilderna i Dahlberghs Sueciaverk vittna.
Typiskt för de karolinska
herrgårdsbyggnaderna blev det s. k. säteritaket med två takfall,
skilda genom en vertikal mellandel. Denna
rent svenska takform blev, troligen med
Riddarhuset som förebild, populär under
1670-talet. — 1700-talet medförde icke några
djupgående förändringar i h:s anordning.
Under frihetstiden och gustavianska tiden
utformades dock den s. k.
herrgårdsstilen: ljusputsade sten- el. trähus med höga,
brutna tak. Äran av denna i bästa mening
svenska byggnadstyp tillkommer främst
arkitekterna Carl Hårleman och Jean Eric
Rehn. Under 1700-talets sista årtionden kom
den engelska, romantiska parken på modet
(se Trädgårdskonst) och förblev
populär under hela 1800-talet. — Under empiren
och början av 1800-talet övergavs den strängt
slutna gårdsplanen, byggnaderna lades
isolerade, och flyglarna bortföllo ofta.
Givetvis följdes även för h. de senare
un
934
der 1800-talet härskande, skiftande
modestilarna. En tid voro medeltidens borgar och
slott förebilder, medan inhemska traditioner
negligerades. Vid slutet av århundradet blev
den s. k. villastilen populär; särskilt mindre
h. nybyggdes och restaurerades i denna stil.
Senare har man i stor utsträckning upptagit
inhemska former från 1600-talets slut och
1700-talet. G. S-ng.
Herrgårdsras benämndes förr en del
nöt-kreatursstammar, som huvudsaki. ledde sitt
ursprung från den skånska
herrgårdsras e n, en storvuxen nötboskap av helröd
färg och utpräglad mjölktyp, antagl.
härstammande från Holstein och Danmark. Därur
utbildades särskilt i mellersta Sverige flera
framstående nötkreatursstammar, ss.
Stjärn-sundsras, Strömsholmsras, Katrinebergsras och
Valaholmsras, vilka utgöra grundstommen till
den nuv. rödbrokiga svenska boskapen. E.T.N.
Herrhamra, gods i Torö socken, Stockholms
län, på Södertörns sydligaste del, 13 km s. s. v.
om Nynäshamn; 1,408 har, därav 340 har
åker; tax.-värde 413,800 kr. (1927). Tillhörde
på 1600-talet släkterna Oxenstierna och
Sparre, på 1700-talet Hildebrand m. fl. samt
1806—90 Hallström. H. brändes av ryssarna
1719. Sedan 1922 tillhör H. direktör M. Berlin.
Herrhamra hamn, ankarsättning och
nödhamn innanför Landsort, vid s. ändan a,v Torö.
Herrick [he’rik], Myron, amerikansk
diplomat (f. 1854). Blev 1878 advokat i
Cleve-land, grundade där 1886 en bank, var flitigt
verksam i staten Ohios republikanska
partiorganisation och förtrogen vän till W. Mac
Kinley. H. var 1903—06 guvernör i Ohio,
1912—14 ambassadör i Paris och tillträdde
april 1921 ånyo denna post.
Herrick [he’rik], Robert, engelsk skald
(1591—1674); blev präst (fördriven under
inbördeskriget) och utgav 1648 diktsamlingen
»Hesperides». De flesta av dessa dikter äro
kärleks- och naturlyrik, frisk, behaglig och
melodisk. Många av hans graciösa små visor
ha bevarat sin popularitet ännu i dag. H:s
dikter ha utgivits av A. B. Grosart (3 bd,
1877), A. Pollard (2 bd, 1891; ny uppl. 1898),
G. Saintsbury (1893) och F. W. Moorman
(1915). Litt.: E. Gosse, »Seventeenth century
studies» (1883). I P. Hallströms »Konst och
liv» (1919) finns en kort studie över H. med
några dikter översatta. R-n B.*
Herrig, L u d w i g, tysk språkforskare (1816
—89), lärare. H. grundläde 1846 med H.
Vie-hoff Archiv für das Studium der Neueren
Sprachen, ett av de främsta fackorganen. —
H:s brorson Hans H. (1845—92) skrev
dramer, bl. a. texten till A. Halléns opera
»Harald Viking», dikter m. m. R-n B.
Herriot [äriå’], É d o u a r d, fransk
statsman (f. 1872 5/7). Som lyceilärare i Lyon vann
han rykte för vältalighet och duglighet,
valdes fr. o. m. 1905 till stadens borgmästare och
utsågs 1912 till senator. Han var dec. 1916
—mars 1917 trafik- och förplägnadsminister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
