Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herschel, sir Frederick William - Herschel, sir John Frederick William - Herschel, sir William James - Herschell, Farrer - Herse - Hersek - Herserud - Hersfeld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Herschel, J. F. W.—Hersfeld
942
lade den optiska tekniken synnerligen högt
men publicerade föga om sina erfarenheter.
H:s föregångare inom den
stellarastrono-miska forskningen voro mera spekulativt
betonade, och H. kom på grund av sina
systematiska iakttagelser att främja denna
vetenskapsgren i sådan grad, att han med rätta
räknas som dess egentlige grundare. Av
särskild betydelse äro H:s undersökningar om
stjärnhopar och nebulosor. Förut voro 103
objekt av detta slag kända, men H.
upptäckte och beskrev ej mindre än 2,500, och
hans iakttagelser äro alltjämt av värde. H.
insåg, som spektralanalysen senare bekräftat,
att nebulosorna äro av två slag: de gasformiga
nebulosorna eller nebulosor i egentlig mening
och de väldiga st järnsamlingar, som motsvara
vårt stjärnsystem. Dettas form och storlek
sökte H. fastställa genom utförande av
»stjärn-lodningar», d. v. s. räkning av antalet
stjärnor i det använda instrumentets synfält.
Under förutsättning att instrumentet trängde
ut till stjärnsystemets yttersta gränser och
att stjärnorna voro något så när likformigt
spridda i rymden, blev stjärnantalet ett mått
på systemets utsträckning. Senare (1817) fann
H., att ingendera av dessa förutsättningar var
riktig, och antog då stjärnsystemet äga en
»bottenlös» utsträckning i Vintergatans
regioner. H. var banbrytande i fråga om
dubbelstjärnornas studium, upptäckte närmare 800
sådana samt påvisade för ett 50-tal av dessa
rörelsen kring systemens gemensamma
tyngdpunkt. Ett av H:s märkligaste resultat var
hans bestämning av den riktning, i vilken
solsystemet går fram i rymden. Härigenom
blev det klart, att solen ej intager någon
förnämlig plats bland stjärnorna. H. fann
Ura-nusmånarna Titan och Oberon och
Saturnus-månarna Minas och Enceladus. H:s
observationer av planeten Mars visade, att denna
är underkastad årstidernas växlingar och
att de fysikaliska förhållandena på dess yta
torde ha stor likhet med vår jords. H.
upptäckte de långvågiga värmestrålarna i
solspektrum och bestämde deras läge. Genom
lycklig kombination av de egenskaper, som
känneteckna en stor observatör med livlig
fantasi och idérikedom, blevo H:s insatser av
bestående värde. Flera av hans misstag, t. ex.
hans förmodan, att alla stjärnor ha samma
lyskraft (absoluta storleksklass), ha dock varit
av betydelse såsom incitament för den senare
forskningen. — H:s saml. arbeten utgåvos i
2 bd 1912. Led. av sv. Vet.-akad. 1813. Biogr.
av E. S. Holden (1881). — H:s porträtt återges
på vidstående plansch. K. Lmk.
Herschel [hö^ol], sir John Frederick
William, engelsk astronom (1792—1871),
son till F. W. H. Studerade i Cambridge och
bidrog verksamt till genomförandet av en
reform i den matematiska undervisningen i
England, så att kontinentens framsteg kommo
till sin rätt. H. upptog 1816 studiet av
dubbelstjärnorna och 1825 av nebulosorna och
stjärnhoparna samt utvidgade och fullföljde
därvid sin faders verk. 1834—38 vistades han i
Feldhausen nära
Kapstaden och utförde med
tillhjälp av tre
reflektorer storartade
undersökningar över den
sydliga stjärnhimlen,
publicerade i »Results
of astronomical
observations made 1834—
1838 at the Cape of
Good Hope» (1847). H.
reviderade ingående
faderns iakttagelser
samt observerade ett
stort antal nebulosor och stjärnhopar, så att,
när hans »General catalogue» över dessa objekt
publicerades 1864, omkr. 4,630 av katalogens
5,079 objekt voro upptäckta och beskrivna av
H. och hans fader. H. var en av de första, som
konstruerade en »astrometer» (fotometer) för
mätning av stjärnornas ljusstyrka. Genom att
anordna stjärnorna i serier eller »sekvenser»
utförde han förutom sina direkta fotometriska
mätningar uppskattningar av 919 för blotta
ögat synliga stjärnors relativa ljusstyrka. I
fråga om »stjärnlodningarna» genomförde H.
en värdefull utvidgning av faderns verk. H.
var en skolad matematiker och fysiker och ägde
ovanlig förmåga att popularisera de
vetenskapliga problemen. Hans mycket lästa
»Out-lines of astronomy» (1849; flera uppl.) är ej
blott en lättläst och angenäm lektyr utan
innehåller även många idéer och uppslag,
vilka först fått sitt rätta beaktande i ljuset
av modernare upptäckter. Led. av sv.
Vet.-akad. 1836. K. Lmk.
Herschel [hö^ol], sir William James,
engelsk ämbetsman (1833—1917), son till J.
F. W. H. Var 1853—78 civil ämbetsman i
Indien, införde där ett system för
brottslingars identifiering genom fingeravtryck (se
d. o.) och bidrog mycket till denna metods
utveckling.
Herschell [hö^ol], F a r r e r, lord H.,
engelsk jurist (1837—99). Var 1874—85 (liberal)
led. av underhuset och 1880—85 solicitor
general i Gladstones andra ministär samt
lordkansler i Gladstones tredje (febr.—juli 1886)
och fjärde (aug. 1892—mars 1894) ministär
och i ministären Rosebery (mars 1894—juni
1895). Adlades 1880 och blev pär 1885.
Herse (fno. hersir) var i Norge intill
1000-talet beteckning för en ärftlig
hövdingsvär-dighet, men man saknar faktisk kunskap om
dennas innebörd. Ordet avlöstes vid
enhets-kungadömets seger av namnet lendmann,
vilket i motsats till h. gav uttryck åt det
förhållande till konungamakten, vari
hövdingarna nu inträdde. J. Schr.
Hersek, se Hercegovina.
Herserud, se Lidingö n.
He’rsfeld [-fält], stad i Hessen-Nassau vid
Fulda; 11,372 inv. (1925). Under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
