Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 9. Gullberg - Hopliter / 977-978 (1928) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hetiter, Hettiter, Hetéer (Hittiter) el. Chetafolket - Hetitrikets historia - Folk, religion och kultur - Hetitiska språket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Luksor. Mursilis II:s son och
efterträdare Mutallu (reg.
1295—85) återupptog kriget med
ett plötsligt infall i Galiléen.
Hela Palestina avföll till
honom, och Ramses måste steg
för steg återerövra landet
(1292). Mutallu dog omkr. 1285
och efterträddes av sin yngre
broder Hattusilis III (reg.
1285—55), som sökte fred med
Egypten. Underhandlingar
öppnades i Syrien och resulterade
i ett märkligt fördrag (trol.
1279), det äldsta dokument
av denna art historien känner.
Därav finnas i kopior två
avfattningar, en egyptisk och en
babylonisk, vilkas original
båda varit graverade på
silverplåt. Vänskapen med Egypten
bekräftades genom Ramses’
giftermål med Hattusilis’ dotter,
som fadern i egen person förde till
Egypten (1266). I ö. led hans välde svårt
avbräck av den unga assyriska staten, som
h. o. h. erövrade Mitániriket och bröt h:s
maktställning där. Hattusilis efterträddes av
sin son Dudhālijas II, efter vilken
dennes son Arnuvandas II innehade
tronen; efter honom är ytterligare en konung,
Dudhālijas III, bekant. Med dessa
furstar begynner rikets nedgång. Omkr. 1180
gick det mindreasiatiska Hattiriket under för
en invasion av vilda folkslag västerifrån, men
s. om Taurus levde flera hetitiska småstater
med medelpunkt i Karkemisch kvar i nära
500 år; nämnda stad erövrades av assyrerna
under Sargon 717.

Bild 12. Hetitisk borg vid Sendschirli. Rekonstruktion.

Folk, religion och kultur. Många egyptiska
avbildningar, som bekräftas av h:s egna
bildframställningar, visa en ras, som med lätthet
kan skiljas både från semiter och
indoeuropéer; dess kännetecken äro stor, kraftigt böjd
näsa, låg, bakåtsluttande panna, liten mun,
satt och kraftig gestalt. Ansiktet är
skägglöst, håret avrakat så när som på en i nacken
nedhängande tjock fläta. Dräkten består av
kort livrock, skor med uppåtböjda tåspetsar
och hög, kägelformig huvudbonad. H:s
religion företer ett vimmel av gudar, oftast av
rent lokal karaktär; över dem höjer sig den
stora gudamodern, den sedermera
världsbekanta Kybele, vars manlige motpart, längre
fram känd under namnet Attis, redan här
uppträder som den store sol- och himlaguden.
Gudstjänsten var orgiastisk, prästerna
kastrerade sig själva under extasen. Konungen
betraktades som solgudens inkarnation. En
mycket populär gud var åskguden Tesup, avbildad
med åskvigg och hammare. Under namnet
Juppiter Dolichenus gjorde han under
romerska kejsartiden sitt segertåg genom världen
(framställning i brons funnen bl. a. i
Heddernheim vid Frankfurt a. M.). Från
Mitániriket, vars överklass dyrkade sina ariska
gudomligheter (Indra, Varuna, Mitra), inkom i
Mindre Asien även dyrkan av Mitra och
mångudinnan, som här utbildade karakteristiska
former av högsta betydelse för den senare
religionshistorien. — Den hetitiska konsten
är ännu ganska rå och primitiv och kan ej
mäta sig med egypternas och babyloniernas.
Inflytandet från de senare är mycket
gammalt och utgår delvis från den
köpmannakoloni, som redan i början av 3:e årtusendet
kan konstateras i Kappadokien; från
Babylon stammar också tvivelsutan dubbelörnen,
Hattis stadsvapen, som av h. infördes i Mindre
Asien och därifrån spritt sig till Europa.
Sedermera övertogs även kilskriften och med
denna många andra kulturelement. Från
mitten av 2:a årtusendet är Egyptens inflytande
omisskännligt; därifrån härstamma t. ex.
sfinxerna (många ex. i Boghazköi). Av egyptiskt
ursprung är också den bevingade solskivan,
som i hetitisk ombildning gått vidare till
assyrerna och från dem till perserna. Ett
originellt hetitiskt drag är inom
byggnadskonsten den s. k. bīt-hilāni-stilen, som
utmärkes av en stor förhall med av två pelare
uppburet tak och flankerad av massiva torn.
Den minoiska kulturens förhållande till den
hetitiska är ännu en öppen fråga. — En
sammanställning av all h. berörande litteratur
t. o. m. 1922 ger G. Contenau, »Éléments de
bibliographie hittite» (1922). Se även E.
Meyer, »Geschichte des Altertums», bd 2 (2:a
uppl., avd. 1, s. 334 ff., 1928).

        H. S. N.*

Hetitiska språket, beteckning för
Hattirikets (se Hetiter) språk. De
kilskriftstexter, som påträffats i Boghazköi, äro
avfattade på det off. språket, vilket dock ej var det
enda, som nyttjades i riket. Av politiska skäl
krävdes där att känna såväl sumeriska, den
tidens latin, som babyloniska, Främre Asiens
franska. De hetitiska skrivarna återgåvo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>