Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heyse, Johann Christian August - Heyse, Paul - Heysig, Johan - Heyst - Heywood, John - Heywood, Thomas - hg - Hg (kemi) - H. H. - Hiatus - Hiawatha - Hibaldeha - Hibbing - Hibernakel - Hibernia - Hibiscus - Hichens, Robert - Hicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Heyse—Hicka
990
Heyse [håTzo], J o h a n n Christian
August, tysk skolman (1764—1829).
Utövade genom »Deutsche Grammatik» (1816;
många uppl.), som även påverkade svenska
språkläror, »Allgemeines Fremdwörterbuch»
(1804) m. fl. stort inflytande.
Heyse [håi’za], Paul, tysk författare,
Nobelpristagare (1830—1914), sonson till J. Chr.
A. H. Studerade germansk och romansk
filologi, vistades 1852—54 i Italien och 1854—67
i München, där han
och Geibel voro de
ledande i diktarkretsen.
Han utgick från
romantiken, som hos H.
antog en klassisk
färgning, omfattade
med värme liberala
idéer, angrep kyrkan
och hyllade en
eude-monistisk åskådning.
Med sällsynt
form-säkerhet förenade han
en plastisk och
måle
risk syn, som förlänade alla hans verk
fasta konturer och harmonisk, åskådlig
färgrikedom. Hans ymnigt flödande lyrik
är finstämd skildring och reflexion.
Ypperst äro hans noveller (många saml. 1855 ff.),
vilka fängsla genom levande karakteristik, rik
stämning och fin kultur (»L’Arabbiata», »Das
Mädchen von Treppi», »Andrea Delfin», »Der
letzte Kentaur» m. fl.). H:s romaner, »Kinder
der Welt» (1873; »Verldens barn», 1874), »Im
Paradiese» (1875; »I paradiset», 1876),
»Mer-lin» (1892) m. fl., nå ej upp till novellerna.
Hans dramer, av vilka »Hans Lange» och
»Maria från Magdala» uppförts i Stockholm,
vunno ingen stadigvarande plats på spellistan.
Outtröttligt skapande, gjorde H. även
utmärkta övers, av romansk dikt, skrev sina
ungdomsminnen (1900) m. m. 1910 fick han
Nobelpriset och adlades. »Gesammelte Werke»
(38 bd, 1871—1914; urval i 15 bd 1924). Se
monogr. av O. Kraus (1888), H. Spiero (1910),
A. Farinelli (1913) och G. Brändes (inl. till H:s
»Noveller»; 9 bd i sv. övers. 1886 ff.). R-nB.
Heysig, Johan, se Ridderstierna.
Heyst [håist], mycket besökt badort och
fiskläge i belg. prov. Västflandern, vid
Nordsjön, ö. n. ö. om Zeebrugge; 5,515 inv. (1927).
Heywood [héi^od], John, engelsk
författare (omkr. 1497—omkr. 1580). Som ivrig
katolik löpte han fara under Edvard VI, och
vid Elisabets tronbestigning drog han sig
tillbaka till Belgien, där han dog. H. skrev en
mängd epigram och ordspråk (utg. 1867 av
Spenser society) samt den allegoriska dikten
»The spider and the fly» mot protestanterna.
Sin egentliga betydelse har han som
författare av några farser, interludes. H.
utvecklade denna urspr. religiösa konstart, lät
verkliga personer uppträda i vardagliga
situationer, skildrade med kraftig realism och
uppsluppet lynne: »The mery play betwene Johan
Johan the husbande, Tyb the wyfe, and Syr
Jhan the preest» (tr. 1533; nytr. 1908), »The
play called the foure P’s» (tr. omkr. 1543;
nytr. 1897 av Manly m. fl.). J. M.*
Heywood [héFmod], Thomas, engelsk
dramatiker (d. omkr 1650). Om hans liv är föga
bekant. Som dramatiker var han ytterst
produktiv, varför han kallats Englands Lope de
Vega. H. skrev även dikter, en »Apology for
actors» (riktad mot puritanerna och
innehållande många intressanta upplysningar om
skådespelarnas förhållanden under denna tid)
m. m. Hans styrka ligger i det borgerliga
skådespelet; bäst är »A woman kilde with
kindnesse» (tr. 1607), som intager en
mellanställning mellan moraliteten oeh 1700-talets
borgerliga skådespel. Nämnas må även »The
four prentices of London» (tr. 1615). H:s
historiska dramer äro starkt romantiska (»King
Edward the fourth», 1600). J. M.*
hg, off. svensk förk. för hekto(-gram).
Hg, kem. tecken för en atom kvicksilver.
H. H., förk. för Hans Helighet (om påven),
Hans (Hennes) Höghet, Hans Högvördighet
(om biskopar), Högädle Herrn; Här Hvilar (på
gravstenar).
Hiätus, lat., eg. klyfta, sammanträffandet
av två vokaler i slutet av ett och början av
nästa ord. H. uppfattades av greker och
romare som störande för välljudet och undveks
på olika sätt (den första vokalen uttalades
ej, ordställningen ändrades o. s. v.).
Hiawatha [haioa>å’po], enl. sägnen hövding
för »de fem nationerna», irokesernas förbund i
Nordamerika på 1500-talet. Besjöngs i ett
epos av Longfellow 1855 (sv. övers. 1912).
Hibaldeha, pseudonym för Henrik
Julius (se d. o.), hertig av Braunschweig.
Hfbbing, stad i Minnesota, U. S. A., 100
km n. v. om Duluth, en av gruvstäderna invid
Mesabi range (se d. o.); 15,089 inv. (1920).
Hibernäkel, nere i vattnet eller slammet
bildade groddknoppar hos vissa vatten- el.
sumpväxter, t. ex. dyblad, biåsört och
vatten-aloe. Sedan de övervintrat, flyta de upp till
ytan och ge upphov till nya individ. G. L-m.*
HibeTnia, lat. namn på Irland.
HibFscus, bot., se Kattostväxter.
Hichens [hftfinz], Robert, engelsk
författare (f. 1864). H. har skrivit ett stort
antal romaner, gärna med mystiska eller
abnormpsykiska motiv (»The garden of Allah»,
1904, »The call of the blood», 1907; »Blodets
röst», 1909, m. fl.).
Hicka består i en vid tillsluten röstspringa
skeende, rytmiskt återkommande, snabb,
plötsligt avbruten inandning, vid vilken
alstras en kort och högljudd ton. Den
åtföljes oftast av ett ryckvis uppåtstigande av
struphuvudet och har sin förnämsta verkande
orsak däri, att tungsvalgnervens och
lung-magnervens periferiska delar retas,
varigenom inandningsmusklerna reflektoriskt
försättas i verksamhet. Mot h. äro många
huskurer i bruk, ss. en dryck vatten, skrämsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
