Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilarion den helige - 1. Hilarius den helige - 2. Hilarius - Hilbert, David - Hilbert, Jaroslav - Hild - Hildburghausen - Hildebrand (sagohjälte) - Hildebrand (påve) - Hildebrand, släkter - Hildebrand, Adolf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1003
Hilarion—Hildebrand, A. v.
1004
Hilärion den helige (291—371).
Grundade nära Gaza omkr. 329 efter egyptiskt
mönster en eremitkoloni, vilken blev av stor
betydelse för munkväsendets utveckling i
Palestina.
Hilärius. 1. H. d e n h e 1 i g e, gallisk
teolog (omkr. 315—367). Blev omkr. 350 biskop
i sin fädernestad, Poitiers, tog livlig del i de
arianska stridigheterna och var ivrig
försvarare av läran om Sonens fulla väsenslikhet
med Fadern, varför han ock fått namnet
»Västerlandets Athanasios». Hans huvudverk, »De
trinitate», är det bästa arbetet mot
arianis-men. Dessutom skrev han kommentarer över
Matteus, Paulus’ epistlar, Davids psalmer
m. m. 1851 förklarades han för doctor
eccle-siae. — 2. Romersk biskop 461—468. Han
fullföljde sin företrädares, Leo den stores,
påvliga politik och hävdade romerska stolens
supremati över de sydgalliska och spanska
biskoparna. Hj.H-t.*
Hi’lbert, David, tysk matematiker (f.
1862), sedan 1895 prof, i Göttingen. Hans
första mera betydelsefulla resultat röra
teorien för de algebraiska formerna och deras
invarianter. I ett berömt arbete, »Grundlagen
der Geometrie» (1899; 4:e uppl. 1913), har H.
tagit upp till behandling de olika geometriska
systemens beroende av
grundförutsättningarna, axiomen, och deras egenskaper av
precisa logiska begreppsbyggnader. Vidare har
han behandlat de Fredholmska
integralekvationerna, varvid han med utgångspunkt från
ett ändligt definierat problem genom
intressanta metoder kommer fram till de
trans-cendenta funktioner, som äro fundamentala
för dessa ekvationers teori. Genom sin
eminenta förmåga att väcka håg för forskning och
uppställa intressanta problem har han i
Göttingen kring sig samlat en skara lärjungar,
som i olika riktningar fullföljt hans
undersökningar. Led. av sv. Vet.-akad. 1912. T. B.
Hi’lbert, J a r o s 1 a v, tjeckisk
tidningsman, författare (f. 1871). Stod särskilt som
yngre under Ibsens inflytande; debutarbetet
»Vina» (Skuld; 1896), ett drama, behandlade
kvinnans ställning till moralen. Senare ha
bl. a. följt det historiska dramat
»Falken-stejn» (1903), komedien »Patria» (1911) och
Pragromanen »Rytfr Kura» (Riddar Kura;
1911). C. T-t.
Hild, fornnordiskt kvinnonamn (ingår i
Alfhild, Gunhild—Gunilla, Matilda m. fl.),
betyder strid; har även formen Hilda.
Hi’ldburghausen [-bork-], stad i fristaten
Thüringen, vid övre Werra; 6.544 inv. (1925).
Var 1683—1826 huvudstad i hertigdömet
Sach-sen-H. Slott i barockstil (1685—1707; nu
hem-bygdsmuseum m. m.), rådhus, ombyggt 1572;
flera undervisningsanstalter.
Hildebrand, forngermansk sagohjälte, i
»Ni-belungenlied» och Didrikssagan en av de
främsta kämparna hos konung Didrik av Bern
(Teoderik). I den allittererade
»Hildebrands-lied», den äldsta bevarade tyska hjältedikten,
skriven i klostret Fulda på 700-talet, berättas
huru den ur långvarig landsflykt hemvändande
H. ofrivilligt råkade i tvekamp med sin son
Hadubrand, som han ej sett sedan dennes
barndom. Utgången omtalas ej i
diktfragmentet; sannolikt slutade dikten med sonens död
i striden. — Från Tyskland fördes sagan
till Norden och möter dels hos Saxo, dels i
den isländska sagan om Asmund Kämpabane
(omkr. 1300). — En yngre tysk version, med
det tragiska motivet mildrat, föreligger i »den
yngre Llildebrandslied» (en folkvisa från
1300-talet) och i Didrikssagan. — Motivet, att en
far dräper sin son i strid, förekommer i
många folks sagor. E. W-én.
Hildebrand, påven Gregorius VII:s (se d. o.)
ursprungliga namn.
Hildebrand, svenska släkter.
1. En urspr. från Braunschweig
härstammande släkt H. inkom till Stockholm 1660,
försträckte svenska kronan pengar, adlades
1698 och är känd för sin godsrikedom. Ätten
ägde bl. a. Bysta, Eriksberg, Fållnäs och
Gim-mersta; utdog på manssidan 1809.
2. Den nu levande släkten H. härstammar
från hemmansägaren Bengt Bengtsson (d.
1698), Hällestads socken (Östergötland), genom
vars gifte med Brita Hillebrandsdotter
namnet H. inkom i släkten. Deras sonson Olof
Hillebrand var far till bergsmekanikus
Hildebrand Hildebrandsson (1744
—1811) på Flerohopps bruk. Dennes äldste
son var fader till meteorologen H. H.
Hildebrandsson (se d. o.); denna gren utdog på
manssidan 1926. Bergsmekanikus
Hildebrands-sons yngre söner, bland dem B. E. H. (se
nedan), återtogo farfaderns släktnamn, nu
stavat Hildebrand. En son till B. E. H. var
läroverksadjunkten Bror Albin H. (1844—
1917), huvudredaktör för det stora
biografiska arbetet »Svenskt porträttgalleri» (1895
—1913); jfr även Herdaminne. B. H-d.
HFldebrand [-brant], Adolf von, tysk
skulptör (1847—1921), den tyska skulpturens
främste mästare vid 1800-talets slut, son till
Bruno H. Han studerade i Tyskland och Rom
och var sedan mest verksam i München och
Florens. Antiken och florentinsk
ungrenässans ha i hög grad påverkat hans konst. H.
representerade i Tyskland en riktning, rakt
motsatt den, som företräddes av Begas. H.s
plastik sökte samlade, klara former, jämvikt
och slutenhet. I sin märkliga bok »Problem
der Form in der bildenden Kunst» (1893;
många uppl.) klarlade H. sin teori, som alls ej
söker binda det personliga skapandet.
Grekiskt lugn och stilla allvar utmärka hans
nakna statyer, »Yngling», »Bollkastare»,
»Drickande gosse» m. fl. Monumentala verk
äro hans brunnar med figurer i Jena,
München, Strassburg, likaså Brahmsminnesmärket
i Meiningen m. fl. Hans porträttbyster
(Bis-marck, Böcklin) förena skarp karakteristik
med formell klarhet. H. utförde även
ryttarstatyer (i München och Bremen), medaljer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
