Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hirado - Hiram - Hiranyagarbha - Hirayama, Kiyotsugu Rigakushi - Hird - Hirdmän, Hirdskrå, Hirdstämma - Hirn, Gustave Adolphe - Hirn, Yrjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1043
Hiram—Hirn
1044
Viktig valfångststation. H. öppnades för
europeisk handel, först för portugiser, sedan för
holländare (1609—40) och engelsmän. Där
tillverkades det fina blåvita porslinet (Hiradoyaki).
Hiram, konung i Tyros. I G. T. är H.
Salo-mos bundsförvant och hjälpte denne att bygga
palats och tempel, varför han fick vederlag
av bl. a. 20 städer i Galiléen. Tills, m. Salomo
sände han en flotta från Elat till Ofir (se d. o.).
Om det var samme H., som hjälpte David att
bygga palatset på Sion, är något ovisst. För
frimurarmystiken har H. spelat en stor roll.
Hiranyagarbha, skt (»gyllene embryo»),
ind. myt., i en hymn i Rigveda (X, 121) namn
på den högste guden, alltets upphov. H., som
ibland identifieras med skaparen, Prajäpati,
och i senare tid är ett namn för Brahmä,
betecknar helt enkelt en kosmisk potens. En
myt berättar sålunda om ett gyllene ägg, som
alstrades i vattnen och varur universum
uppkom — en variation av de myter, som låta
skapelsen ha skett ur ett ägg. J. Ch-r.
Hirayama [-jä-], Kiyotsugu Rigakushi,
japansk astronom (f. 1874), sedan 1919 prof,
i Tokyo. H. har undersökt förändringarna i
jordpolens läge och »luckorna» i
småplaneternas ring samt framställt en förklaring av
dessa himlakroppars uppkomst. K. Lmk.
Hird (isl. hird, fsv. hirp, av angls. hired,
hus-hållsmedlemmar), krigarfölje, som urspr.
utgjorde en furstes livvakt och kärntruppen i
hans här och som bestod av fria män, vilka
genom trohetslöfte och upptagning i hans
hushåll, de förnämsta som hans matlagskamrater,
trätt i ett personligt förhållande till honom.
Redan Tacitus nämner ett dylikt följe
(comi-tatus) hos de germanska furstarna. I sin
medeltida form omtalas h. utförligare än i de
andra nordiska länderna i Norge. Särskilt
upplysande är det äldsta bevarade h i r
d-s k r å, som på grundval av äldre
bestämmelser utfärdats av Magnus Lagaböte. H.
framträdde nu indelad i olika klasser. Dess kärna
utgjordes av hirdmännen, som åto vid
kungens bord samt i ledung voro livvakt på
hans fartyg, och gästerna, som användes
till yttre vakthållning, polistjänst och
högtidlig budbärning. Unga män av god börd,
kertisveinar, utbildades vid h. som pager
i höviskhet och vapenbruk. Inom h. funnos
hirdstyresmän o. a. ämbetsmän av stor
betydelse, bl. a. ländermän, stallare, drots och
kansler. H. utgjorde ett avskilt rättssamfund
med eget ting, hirdstämma. H:s
medlemmar voro numera ej alla samlade i kungens
närhet, utan många av dem, ss. ländermän
o. a., voro bosatta i olika delar av landet
för att där verka i kungens tjänst. Vid
kungadömets ökade betydelse övergingo flera
av hirdämbetena till riksämbeten, och h. blev
alltså av stor betydelse vid uppbyggandet av
den norska riksförvaltningen. Den norska h:s
upplösningstid börjar på 1300-talet. I
Danmark meddelas de äldsta närmare
upplysningarna om h. i vederlagen (d. v. s.
straff
lagen), vilken upptecknades av Knut VI och
ärkebiskop Absalon men som ansågs bygga
på den lag, som Knut den store utfärdat för
sin krigarskara, t i n g1 i d. Inom den danska
h. förekommo ämbeten, ung. motsv. de norska,
och hirdämbetena utvecklade sig i Danmark
på ett med utvecklingsgången i Norge
likartat sätt till riksämbeten. Den danska adeln
uppkom genom en social och politisk förening
av h:s medl. och landskapens stormän. I
Sverige förekom ävenledes urspr. h. ej blott hos
kungar utan också hos andra förnäma män,
och inom den kungliga h. förekommo de
vanliga hirdämbetena. Det kan emellertid ej
historiskt uppvisas, att hirdämbetena marsk och
drots i Sverige genom en inhemsk organisk
utveckling övergått till de båda liknämnda
höga medeltida riksämbetena. De senare
synas redan från början framträda som en form
för stormännens medverkan vid riksstyrelsen.
Även om h. varit av en viss betydelse vid det
svenska frälseståndets uppkomst, kan detta
ej betraktas såsom bildat genom en
utvidgning av h., då källorna i stället låta
landskapens stormän framträda som den politiskt
och socialt bärande grundvalen vid denna
ståndsbildning. — Litt.: A. Taranger, »Udsigt
over den norske rets historie», II: 1 (1904);
P. J. Jörgensen, »Forelæsninger over den
danske retshistorie» (1904—08); K. G.
Westman, »Svenska rådets historia till år 1306»
(1905); S. Tunberg, »Det världsliga frälsets
uppkomst i Sverige» (i »Historiska studier
tillägnade H. Hjärne», 1908). K. G. Wn.
Hirdmän, Hirdskrå, Hirdstämma, se Hird.
Hirn [irn], Gustave Adolphe, fransk
fysiker (1815—90), berömd för sina forskningar
inom värmeläran. H. utförde bestämningar
av mekaniska värmeekvivalenten (bl. a.
genom stöt och genom mätningar på en
ångmaskin), mätte vattnets spec. värme och
utvidgning vid temp. över 100° C, mätte
friktionen mellan fasta kroppar och studerade
mättad vattenångas egenskaper. Led. av sv.
Vet.-akad. 1873. J. T.
Hirn, Yrjö, finländsk konstfilosof och
litteraturhistoriker (f. 1870 7/12). Tjänstgjorde
1890—1910 vid univ.-bibl. i Helsingfors,
disputerade 1896, blev 1898 docent och 1910 prof,
i estetik och nyare
litteratur vid univ. I
avh. »Förstudier till
en konstfilosofi på
psykologisk grundval»
(1896) och »The
ori-gins of art» (1900;
»Konstens ursprung»,
1902) undersöker han
konstlivets
sammanhang med
utilitaris-tiska avsikter, och i
det mycket
uppmärksammade arbetet »Det
heliga skrinet» (1909; eng. uppl. 1912) utreder
han sambandet mellan katolskt trosliv och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
