Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjälm - Hjälmare kanal el. Arboga grav - Hjälmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Hjälmare kanal—Hjälmaren
1096
Bild 13. Hjälm från
ätten Dufva i Finlands
vapen, 1600-talets mitt.
Bild 14. Hjälm från
ärkedjäknen Johannes
Ivarssons sigill 1441.
tid förekommer även ofta h j ä 1 m k r o n a,
vilken urspr. (1300-talet) endast tillkom
konungar och regerande furstar. Märket på h.
eller hjälmprydnaden (lat. a’pex, fr.
cimier, ty. Helmkleinod, eng. crest) varierar
iika mycket som sköldens märke, av vars
bilder de flesta även förekomma på h.
Vanligt är, att h. bär en självständig bild:
särskilt förekomma ofta oxhorn, örnvingar,
män-nisko- och djurbilder. I och med att vapnens
praktiska användning i strid och tornering
alltmer avtog, började man i
vapenavbild-ningar placera två eller flera h. på skölden,
vapenförbättring (se V a p e n). Stamvapnets
(se Vapen) hjälmprydnad benämnes
släktens personliga hjälmprydnad och
är, då flera h. förekomma, placerad på den
mellersta eller vid jämnt antal på den högra
av de båda mellersta (vid två h. på den högra).
På 1600-talet uppstod i Sverige bruket, att
grevar föra tre, friherrar två och adelsmän en h.
Detta bruk har ingen utländsk motsvarighet.
Även började man vid samma tid i Sverige
på h. föra rangkrona (krona, utmärkande
bördsrang; se Krona), men detta bruk är
rent oheraldiskt. H. F-d.
3. (Lantbr.) Vanlig beteckning på
fristående, av stolpar uppburet stacktak.
4. (Veter.) Vit fläck, som täcker huvudets
hela framsida hos djur (särskilt hästar), vilka
i övrigt ha annan färg. Detta tecken kallas
även lykta. H. J. Dft.
Landskapsbild från Hjälmare kanal.
Hjälmare kanal el. A r b o g a grav,
kanal mellan Arbogaån, 11 km ovan dess
mynning i Mälaren (0,4 m ö. h.), och Hjälmaren
(21,9 m ö. h.); längd 13 km, 9 slussar (längd
35,2 m, bredd 7,13 m, djup 2,os m). Framgår
åt s. s. ö. genom Kvarnsjön, Långsjön m. fl.
småsjöar. Innehaves av Hjälmare kanal- och
slussverks a.-b., stiftat till följd av k. kung.
1816 och 1818, aktiekap. 333,900 kr.
Trafikerades 1926 av 1,067 ång- och motorfartyg, 333
segelfartyg och pråmar, tills. 118,678 nettoton.
— Redan Gustav I planerade en vattenväg
Mälaren—Hjälmaren—Vänern. En dylik
påbörjades 1596—omkr. 1610 av Karl IX, som
lät kanalisera Eskilstunaån och anlägga trol.
14 träslussar. Dessa förföllo snart. Efter en
av Anders Bure utarbetad plan anlades
därefter 1629—39, huvudsaki. på H:s nuv. plats,
»Hjälmare slussverk» med 12 slussar. H.
ombyggdes på Karl XI:s tid samt ånyo 1770—
76 av ett bolag, som 1768 övertagit H., samt
därefter (med statsbidrag) 1819—30, då
farleden fick sin nuv. sträckning, delvis ö. om
den gamla. Vid Hjälmarens sänkning 1877—
88 ombyggdes kanalens övre del. Litt.: G.
Nerman, »Hjälmare kanals historia» (1910).
Hjälmaren, Sveriges till storleken fjärde
insjö, belägen i mellersta Svealand, omgiven
av Södermanland i ö. och Närke i v. Med en
längd i v.—ö. av 61 km samt en största bredd
i n.—s. av 21 km har H. en areal av 490
kvkm. Mot ändarna avsmalnar sjön och
bildar fjärdar, östra H. innanför
Hjälmare-sund samt i v. dels den av Björkön avskilda
Västra H., dels ännu längre västerut
innanför Essön örebrofjärden. Den
mellan östra och Västra H. belägna Stora H.
har ett största djup om 18 m. Höjden ö. h.
var urspr. 23,2 m men är nu efter sänkningarna
21,9 m. Av större öar märkas i s. den
betydande Vinön samt Mesaren, St. Tockenön,
Lillön och Väsbyön, i v. Björkön och Essön
samt i Stora H. ön Valen. Sjöns
vattenområde utgör 4,020 kvkm. H:s viktigaste
tillflöden, båda från v., äro Närkes Svartå
(vattenområde 1,410 kvkm) och Tälje- el.
Kvis-mareån (750 kvkm). H. avrinner i ö. genom
Eskilstunaån (se d. o.) till Mälaren. Genom
Hjälmare kanal (se ovan) står H. i
förbindelse med Arbogaån.
H:s stränder äro särskilt i n. låglänta samt
allmänt välodlade. Genom de täml. stora
årliga vattenståndsväxlingarna (1,4 m)
förorsakades fordom ofta för jordbruket besvärande
översvämningar. Det första regleringsförsöket
gjordes redan 1422, då Närkesbönderna under
ledning av lagmannen Bengt Stensson Natt och
Dag revo en av kvarnägarna i Eskilstunaån
uppförd damm vid Hyndevad, vilken dock
under Gustav Vasas tid återuppfördes. Senare,
1755, gjordes ett nytt försök till årensning.
Först mot mitten av 1800-talet togo
reglerings-planerna fastare form. H:s första effektiva
reglering ägde rum åren före 1875, och genom
årensningar, sjösänkningar och invallningar
vunnos då omkr. 9,500 har för plogen. 1877—
88 reglerades sjön definitivt under ledning av
ingenjörerna C. A. Grafström och P. Laurell.
Högvattenytan sänktes härvid 1,8 m och
lågvattenytan 1,0 m, varvid amplituden mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
