Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjälpklass - Hjälpkryssare - Hjälpkultur - Hjälpmaskin - Hjälpverb - Hjälsta - Hjälstad - Hjälstaholm - Hjältefond - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Hjälpkryssare—Hjärna
1100
barn tillgång till särskild undervisning i s. k.
börselsvagklasser. W. B.
Hjälpkryssare, se Hjälpfartyg och
Kryssare.
Hjälpkultur, den plantering eller sådd, som
utföres för att fylla luckorna i äldre, delvis
misslyckad skogsodling eller självsådd.
Hjälpmaskin. 1. Maskin ombord på fartyg,
avsedd för andra ändamål än framdrivningen,
ss. för ankarspel, styrinrättning, pumpar,
belysning, ventilation m. m., samt särskilt på
örlogsfartyg för manövrerande av kanontorn,
hissar, båtar o. s. v. — 2. Se A u x i 1 i ä r.
Hjälpverb, verb, som i förening med
nomi-nalformer av andra verb bilda sammansatta
former av dessa. I svenskan uttrycka h.
pas-sivum (bli älskad), modus (må älska) och
tempus (har, hade älskat; skall älska) eller
modifikationer av verbets betydelse (tör, få
o. s. v.). Till h. räknas stundom, utom vara,
bli, ha, skola m. fl., även sådana verb, som
förbindas med huvudverbet genom »och»,
t. ex. »han går och tror det» (uttrycker
fort-varande tid). R-n B.
Hjälsta, socken i Uppsala län, Lagunda
härad, på Mälarslätten, ö. om Enköping; 20,73
kvkm, 494 inv. (1928). Sträcker sig i s. v. och
s. ö. fram till vikar av Mälaren; bördig slätt
med smärre bergkullar. 1,423 har åker, 416
har skogs- och hagmark. Ingår i Hjälstaholms
(se d. o.) pastorat.
Hjälstad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad, strax v. om Moholm och n. om Tidan;
15,78 kvkm, 697 inv. (1928). Odlad slättbygd,
genomfluten av en biå till Tidan, i v. skog.
978 har åker, 508 har skogs- och hagmark.
Ingår i H:s, Vads, Svenneby och Mo pastorat,
Skara stift, S. Vadsbo kontrakt.
Hjälstaholm, pastorat i Ärkestiftet, Lagunda
kontrakt; 52,78 kvkm, 1,239 inv. (1928).
Omfattar socknarna Hjälsta, Fittja, Holm och
Kulla (se dessa ord) i Uppsala län.
Hjältefond, se Carnegiestiftelsen.
Hjärna, hos ryggradsdjuren den i
huvudskålen inneslutna delen av det centrala
nervsystemet. Den utgör detta senares såväl
omfångsrikaste som högst utvecklade del. Hos
de allra lägsta djurformerna finnes intet
nervsystem i egentlig mening. Dessa djurs
muskelceller ha förmågan att direkt reagera för
yttervärldens irritament. Så småningom
utveckla sig särskilda mottagarapparater
(sinnesceller), som med sina cellulära utskott
(nervtrådar) gå direkt från kroppsytan till
muskelcellerna och utlösa en reaktion hos
dessa. Denna enkla anordning kompliceras
under utvecklingen på följ. sätt. Mellan
mottagaren och muskelcellen inskjutes en ny
förmedlande cell (neuron; se Ganglieceller).
Dessa förmedlande neuron förbindas åter
sinsemellan med s. k. associativa neuron. Därmed
är grunden lagd till det centrala
nervsystemet. Hos lägre djurformer (t. ex.
celentera-ter, maneter) är nervsystemet ett bräckligt
nätverk, till synes diffust fördelat i
krop
pen med här och där inströdda knutar
(anhopningar av ganglieceller; se Ganglier).
Hos djur med kroppssegment är varje sådant
segment utrustat med ett nervsystem av
tillförande element (känselnerver) och
effekto-riska element (motoriska eller rörelsenerver).
Inom segmentet påverka impulserna, som
inkomma via känselnerverna, automatiskt dess
rörelsenerver direkt. Denna enkla
nervprocess kallas reflex. Den förblir prototypen
för nervverksamheten hos alla lägre djur
men också för de lägre nervcentra
(ryggmärgen) hos högre djur och människan. Hos
djurformer med en kedja på varandra
följande kroppssegment måste dessas
verksamhet samordnas. Detta sker genom
utbildande av en kedja av associativa neuron
emellan de olika kroppssegmenten. På detta
sätt utvecklas ryggmärgen hos
ryggradsdjuren. I främre ändan av djurorganismen, där
de viktigaste s. k. distansreceptorerna,
sinnesorgan för lukt, syn, hörsel och smak, utveckla
sig, når utvecklingen av de associativa
neuro-nen en utomordentlig grad. På detta sätt
uppkommer hjärnan, som hos de högre djuren
når alltmera komplicerade former.
Nervsystemet är djurorganismens organ för
orientering i miljön, för uppsökande av föda,
för undvikande av fiender o. s. v. Alla
levande varelser äro utsatta för yttervärldens
påverkan i form av enkla fysikaliska krafter,
kemiska inflytelser, ljus, värme, köld o. s. v.
Småningom utveckla organismerna särskilda
mottagarapparater (receptorer) för dessa olika
kvaliteter; de äro våra sinnesorgan. De
ret-medel, som tidigast nå organismen, äro av
kemisk natur. I överensstämmelse härmed
finnas särskilda sinnesorgan utvecklade för
kemiska impulser (lukt- och smaksinne).
Luktsinnet är kroppens äldsta sinnesorgan
och bevarar ännu hos människan vissa
anatomiska kännetecken i denna sin egenskap.
Alla levande varelser äro vidare utsatta för
en annan synnerligen viktig energiform,
näml, ljuset. Hos alla högre djur finnas
följaktligen väl utvecklade receptorer (ögat) för
ljusintryck. För perceptionen av
gravitationens inverkan på kroppen utbildas i örat ett
särskilt sinnesorgan, hinnlabyrinten med de
halvcirkelformiga kanalerna, vilket
småningom utvecklar ett viktigt bihang (snäckan),
avsett att uppfatta vibrationerna i den
omgivande atmosfären (hörselimpulser). För
berö-ringsimpulser, för temperaturväxlingar (värme
och köld) och för smärtintryck utvecklar
kroppen likaledes särskilda mottagare. De
irritament eller impulser, som genom dessa
viktiga organ nå organismen, ledas av de
perifera nerverna till det centrala
nervsystemet. Dettas uppgift är att ordna och
systematisera dessa impulser samt, medelst de
motoriska nerverna, till muskler och körtlar
i kroppen avge tjänliga impulser, avsedda att
reflektoriskt utlösa en lämplig reaktion mot
yttervärlden. S. 1-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
