Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Hjärna
1102
Hos de lägst stående ryggradsdjuren,
Acränia, vilkas enda nu levande
representant är lansettfisken (se d. o.), är
ryggmärgen väl utbildad, medan h. eg. endast är
antydd. Hos övriga ryggradsdjur kan man
tydligt urskilja h. och ryggmärg — ett
cere-brospinalt nervsystem, jämte ett sympatiskt
nervsystem, motsv. det sympatiska
nervsystemet hos ryggradslösa djur med
bukganglie-kedja. En jämförande undersökning av h:s
allmänna gestaltning hos skilda huvudformer
av ryggradsdjuren kan upplysa om förloppet
av h:s historiska utveckling. — Om man
genom ett snitt, som noga följer kroppens
mittplan (ett sagittalsnitt), klyver h. i två lika
hälfter utefter längden, får man en med
avseende på h:s allmänna form rätt upplysande
bild. Bild 1 återger ett sådant snitt genom en
broskfisks h. Vid 1 på bilden har h. a,vskurits
från ryggmärgen. Liksom denna senare
genomdrages av en kanal, en centralkanal,
bildar även h. en kanal, vars väggar förete
mycket växlande tjocklek. Inom det område, som
ligger ryggmärgen närmast (2), eller inom
förlängda märgen (medu’lla oblongäta),
är bakre vägglagret synnerligen tunt, medan
det främre genom rikliga ansamlingar av
ganglieceller och nervtrådar nått ansenlig
tjocklek. Framför förlängda märgens tunna
tak vidtager en buktig, fristående
förtjock-ning (4), lilla hjärnan (cerebe’llum).
Framför lillhjärnan vidtager ett område av h.
(5), som utmärkes av ansenlig förtjockning av
kanalens både tak, sidoväggar och botten, så
att kanalens vidd betydligt förträngts.
Kanalen kallas här Sylviska kanalen (canälis
el. aquaedu’ctus Sy’lvii). Det förtjockade taket
har hos däggdjuren på ytan två par
halvklotformiga uppdrivningar, en främre och en
bakre. Området kallas därför hos dessa djur
fyrhögarna (co’rpora quadr ige’ mina).
Hjärnpartiet framför fyrhögarna (6) utmärkes
genom förtjockade sidoväggar, synhöga
r-n a (tha’lami o’ptici) — ej synliga på
sagittal-snittet —, samt genom tunt tak och ett
säck-formigt utstjälpt, även mycket tunt
bottenlager, tratten (infundi’bulum), 7 på bilden.
I bottnen framför infundibulum framträder
på snittet ett förtjockat ställe (8), betingat av
synnerverna, vilka här korsa varandra
för att löpa bakåt in i fyrhögarna. Framför
nämnda område framträder ett tjockt, buktigt
parti (9), betingat av rika ansamlingar av
ganglieceller, stamganglier. Det är starkast
utvecklat åt sidorna och kallas streckade
kroppen (co’rpus striätum). Sammanhängande
med dess bottendel, skjuter h. framåt två
utskott (10), luktloberna (löbi olfactörii),
vilka träda i förbindelse med luktsinnets
peri-fera organ eller luktgroparna (näshålorna). —
Bild 2 visar gestaltningen av motsv. snitt
genom h. hos en benfisk. Främsta ändan av
h. har här undergått en väsentlig förändring.
H:s hålighet fortsätter framåt över
stamgang-lierna (9), och synhögarnas tunna tak
utbre
der sig över stamgangliernas övre välvning
som en tunn slöja eller mantel (11).
Stamganglierna jämte manteln utgöra anlaget till
de högre djurens storhjärna. Sidohåligheterna
över stamganglierna kallas h:s sid o
kamrar (ventri’culi lateräles). — Bild 3 återger
ett sagittalsnitt genom ett groddjurs h. Vid
främre ändan visar h:s område rätt vittgående
omgestaltningar. Stamganglierna äro
fullständigt skilda från varandra (9; på bilden synes
blott det högra av de två), vart och ett täckt
av en mantel (11), pa’llium. Denna senare
har ej tunn, slöjartad karaktär som hos
benfiskarna utan är förtjockad till följd av
gang-liecellernas och nervtrådarnas utveckling och
har viktiga nervfunktioner att fylla. Hos
dessa djur framträder storhjärnan som parig
med två identiska hälfter, hemisfärer.
Vid 12 på fig. synes ett hjärnbihang, t a
11-kottkörteln (gla’ndula pineälis). — Bild
4 visar ett sagittalsnitt genom en
fågelhjärna. Storhjärnshemisfärerna äro jämte
lillhjärnan och stamganglierna påfallande
starkare utvecklade än hos förut nämnda djur —
Hos däggdjuren (människan) slutligen (bild 5)
har storhjärnan nått en ojämförligt mäktig
utveckling, så stark, att dess hos de högre
däggdjuren rikt veckade ytskikt, manteln
(pallium), som en huv täcker ej allenast
stamganglierna (9) utan även de hos dessa djur
jämförelsevis synnerligen stora synhögarna
(6) och fyrhögarna (5). Parallellt med
storhjärnans utveckling tilltar lilla hjärnan
mäktigt i omfång. Under denna utvecklar sig en
stor, tvärställd vulst, varolsbryggan, som
innehåller med lilla hjärnan förknippade
nervapparater. E. Hgn. (S. I-r.)
Hos de lägre djuren, amfibier och reptilier,
står stora hjärnan övervägande i relation till
luktsinnet, som för dessa djurformers
allmänna orientering och livsfunktioner spelar
en utomordentlig roll. Stora hjärnan blir i
överensstämmelse härmed hos dessa djur i
huvudsak en lukthjärna. Under utvecklingens
framåtskridande få synsinnet, hörseln och
slutligen hos de högsta djurformerna
kropps-sensibiliteten allt större roll som receptorer.
Allt flera banor från dessa
mottagarappara-ter indragas i manteln, och därvid utvecklas
nya centra för syn, hörsel o. s. v.
Lukthjärnan bildar ännu hos de högsta djurformerna
den ram, inom vilken övriga centra utveckla
sig. Inom denna ram återfinner man centra
för synsinne, hörselsinne, kroppssensibilitet
ordnade hos alla ryggradsdjur på ett visst
bestämt sätt. Hos däggdjuren ligga dessa centra
omedelbart inpå varandra, mosaikartat
infattade i manteln inom lukthjärnans ram. Hos
människan ha de sprängts isär genom
uppkomsten av nya centra, som i sig innesluta
de högsta psykiska associativa funktionerna.
Medan i allm. centrala nervsystemets
primärstrukturer återfinnas hos alla djurklasserna,
är manteln den del, där utvecklingen
kulminerar. Där samordnas de impulser, som från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
