Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Hjärna
1104
mottagarapparaterna nå nervsystemet. Genom
allt större ytomfång, vilket tar sig uttryck
som en veckning, och genom rikedomen av
cellelement med otaliga utlöpare bli
kombinationsmöjligheterna mellan primärimpulserna,
som nå manteln, oöverskådliga. Samtidigt
utvecklas allt flera långa banförbindelser från
manteln till de lägre segmenten, varigenom
h:s välde över de kroppsliga funktionerna
tilltar i effektivitet och betydelse. Denna
underbara utvecklingsprocess möjliggör en alltmera
fulländad anpassningsförmåga mot miljön,
alltmera fulländade psykiska funktioner.
H:s utveckling förlöper sålunda parallellt
med utvecklingen av mottagarapparaterna.
Människan har i själva verket ingen
överlägsenhet över djuren, då det gäller för de
psykiska funktionerna så viktiga mottagare
som lukt, syn och hörsel, ty dessa sinnen äro
i många avseenden svagare utvecklade hos
människan än t. ex. hos de vanliga
däggdjuren hunden eller katten. Vad som betingat
människohjärnans höga utveckling, det
egentliga människovardandet, är utvecklingen av
två viktiga funktioner, det stereoskopiska
seendet och handens invecklade rörlighet.
Genom det stereoskopiska seendet ha aporna och
i synnerhet människan fått en utomordentlig
förmåga att mäta tillvarons djup först i reell
men senare även i överförd mening. Genom
handens utomordentligt utvecklade rörlighet
och förfinade sensibilitet har människan
vidare fått ett annat ovärderligt instrument att
utforska sin omgivning. Man jämföre den
oerhörda mängd av varierande taktila
impulser, varigenom människan med tillhjälp av
handen kan göra sig underrättad om
föremåls storlek, konsistens, ytbeskaffenhet o.
s. v., med vad ett vanligt fyrfotadjur kan
känna med sina tassar. Det stereoskopiska
seendet och denna höggradigt förfinade
kroppssensibilitet ha nödvändiggjort
utvecklingen av stora nya sinnesytor i h. Dessa
äro i stort sett de delar av manteln, som
ligga i hjässloben, tinningloben och
pannlo-ben. Dessa sist förvärvade delar utgöra de
specifikt mänskliga delarna av manteln och
anses allmänt rymma de högsta psykiska
funktionerna, som givit åt människan hennes
supremati över allt levande. Manteln är
centralhärden för det själsliga, medvetna
livet. S. I-r.
För att låta h:s skilda delar framträda lika
tydligt har bild 5 något schematiserats. Bild
6 däremot återger fullt troget en
profilbild av människans h. Man kan med
ledning av föregående bilder igenkänna vid 1
övergångsstället mellan ryggmärgen och
förlängda märgen (2), vid 3 den tydligt
framträdande varolsbryggan, vid 4 lilla hjärnan.
Av fyrhögarna och synhögarna kan man ej
iakttaga något, enär storhjärnshemisfärerna
(i föreliggande profilbild den vänstra)
fullständigt täcka dessa hjärndelar. Den på
bilden framträdande fria, konvexa ytan av he-
misfären ser veckad ut. Ytan är lagd i vind
lingar (gyri), vilka skiljas från varandra
genom fåror (su’lci). Genom denna oregelbundna,
veckade gestaltning har hemisfärens yta än
mer förstorats. Några fåror framträda /■ätt
tidigt, andra åter (flertalet) först senare. Den
tidigast framträdande fåran är den på bild
6 med a betecknade. Den synes skära in
vid undre kanten och sträcka sig uppåt och
bakåt. I själva verket bildar denna fåra en
på djupet vid grop, som utåt mynnar i en
rännformig fördjupning, Sylviska
gropen (fo’ssa el. fissüra Sy’lvii). En annan och
något senare framträdande fåra är c e n t r a
1-fåran (su’lcus centralis’), på bild 6
betecknad med 6. Den börjar vid övre randen och
fortsätter tvärs över hemisfären nedåt mot
Sylviska gropen. Den del av hemisfären, som
ligger framför centralfåran och som till sitt
läge i hjärnskålen svarar mot huvudets
pann-del, kallas pannloben; den del av
hemisfären, som ligger bakom centralfåran och över
Sylviska gropen, kallas hjässloben;
partiet under Sylviska gropen, som svarar mot
huvudets tinningdel, tinningloben; den
bakre ändan av hemisfären, som vilar på och
delvis täcker främre delen av lillhjärnan,
kallas nackloben. Samma h., sedd från
hjässidan, har det utseende bild 7 återger.
De tvärställda centralfårorna igenkännas lätt
vid a. På djupet av den fåra, som skiljer de
båda hemisfärerna från varandra, ligger, en
bred brygga av nervtrådar utspänd (ej syn
lig på bilden), vilken förenar flertalet sym
metriska ställen av de båda hemisfärerna med
varandra. Denna brygga kallas hjärnbal
ken (co’rpus callösum). Om man sänker ned
en skarp, tunnbladig kniv i fåran mellan de
båda hemisfärerna och låter kniven klyva h.
i två lika delar (jfr ovan skildrade
sagittal-snitt), ter sig varje hjärnhalvas insida sådan
bild 8 återger den. Vid 1 återfinnes
ryggmärgen; 2 återger förlängda märgen, 3
varolsbryggan, 4 lillhjärnan, som hos människan
nått stark utveckling, 5 fyrhögarna, 6
synhögarna med infundibulum (7) och
synnervs-korsningen (8), 12 tallkottkörteln; a på samma
bild visar den ovan omtalade, här tvärskurna
hjärnbalken. Den inom nackloben befintliga
fåran, fissüra calcarina (b på bilden),
framträder tidigt under den individuella
utvecklingen.
Förlängda märgen genomdrages av
ledningsbanor dels från ryggmärgen upp till
synhögarna (sensibla ledningar), dels från
storhjärnan ned till ryggmärgen (motoriska
ledningar). Därjämte innehåller förlängda
märgen sensibla ändkärnor (anhopningar av
cellmassor, som stå i sensibilitetens tjänst),
varifrån ledningar gå till synhögarna, samt
motoriska kärnor (anhopningar av celler, som
tillhöra rörelsenerver), till vilka ledningar
komma från storhjärnan. Dessa kärnor
referera sig till tre stora områden av det
vegetativa livet, näml, till cirkulationssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
