Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Hjärna
1106
med hjärtat, till andningsmekanismen och till
matsmältningsapparaten. — Lilla
hjärnan utvecklar sig urspr. i intim relation till
vestibularorganet, som förmedlar
jämvikts-impulser. Den mottager hos de högre djuren
nervbanor från kroppens olika delar via
ryggmärgen, vilka förmedla impulser, som utlösts
av musklernas olika spänningstillstånd i olika
kroppslägen. Dessutom står lilla hjärnan
genom varolsbryggan i förbindelse med stora
hjärnan. Lilla hjärnan är ett synnerligen
viktigt organ för den finare regleringen av
kroppens oeh extremiteternas rörelser. Den har
av många forskare uppfattats som ett organ
för reglering av kroppens jämvikt. I denna
sin egenskap utövar den inflytande på all
muskelverksamhet i kroppens olika delar,
reflektoriskt reglerande
muskelkontraktio-nerna, så att kroppens muskelsystem förblir
en dynamisk enhet. —
Varolsbryggan s vulstiga utveckling är betingad av
mäktiga kärnor, ansamlingar av ganglieceller,
inskjutna i knippen av ledningsbanor, som
från flera håll av storhjärnans område
instråla i lillhjärnan. — På gränsen mellan
förlängda märgen och varolsbryggan
intränga ledningsbanorna från hörselapparaten
(örat) och sluta i hörselnervens sensibla
ändkärnor. Från dessa fortsätta samma
ledningar upp till fyrhögarna. Man
urskiljer två främre och två bakre högar.
Hörselbanorna hänföra sig till de bakre samt till
en mindre kärna [co’rpus geniculätum mediale)
på sidan av fyrhögarna. Härifrån fortsätta
hörselbanorna direkt upp till storhjärnan.
Hos lägre ryggradsdjur sammanhänga
synnerverna nästan uteslutande med det främre
paret fyrhögar; hos de högre djuren åter
hänföra sig endast jämförelsevis få av
synnervens trådar till dem, medan de flesta
trådarna stå i förbindelse med andra centra,
näml, med bakre delen av synhögarna samt,
och i övervägande grad, med en mindre
kärna (co’rpus geniculätum lateräle), som
ligger inskjuten mellan främre fyrhögarna och
bakre delen av synhögarna. Fyrhögarna
innehålla även bl. a. motoriska kärnor för ögats
rörelser. — I storhjärnans hemisfärer
särskiljer man hjärnbarken (co’rteæ ce’rebri),
den grå substans, vilken utgör
hemisfärer-nas ytligaste massa och innesluter en otalig
mängd nervceller, samt märgen, den vita
substansen på djupet, som innehåller
ledningsbanorna till och från barken. Barkens
och märgens ömsesidiga läge samt
hemisfä-rernas och synhögarnas förhållande till
varandra framträda på ett tvärsnitt, som till sitt
läge svarar ung. mot området bakom
centralfåran (bild 9). Ledningsbanorna äro
svart-tecknade och gangliecellansamlingarna grå.
Hjärnbarkens (1) mest framträdande drag är
dess rika veckbildning. Det djupaste av dessa
veck återfinner man på konvexitetens högsta
välvning, vid a. Detta veck eller denna grop
är den ovan omtalade fossa Sylvii. Den på
bilden svart tecknade märgen (2) utgör större
delen av hemisfärens djupare liggande massa.
I bottnen av fossa Sylvii ligga stamganglierna
(se ovan, c på bilden), av vilka den viktigaste
kallas streckade kroppen (corpus
stria-tum). De ha en stor betydelse bl. a. för den
normala rörligheten. Sjukdomar i dessa ge
antingen symtom av danssjuka el. allmän
muskelstyvhet (rigiditet med rörelsearmod).
Under stamganglierna ligger ett litet men för
livsfunktionerna synnerligen viktigt område,
hypothalamusregionen, som genom
den trattformiga nedbuktningen
(infundübu-lum) av hjärnbottnen står i förbindelse med
hjärnbihanget (se d. o.). Detta område är h:s
huvudstation för reglering (genom
sympatiska nervsystemet) av kroppens nästan alla
inre s. k. vegetativa funktioner. Här regleras
sålunda ämnesomsättningen,
kroppstemperaturen, könsapparatens funktioner, vaka och
sömn m. m. — Mäktiga banknippen stråla från
barken ned mot hjärnstammen och spränga
därvid den streckade kroppen i två avsnitt.
Dessa trådknippen, som tills, bilda h:s inre
kapsel (ca’psula inte’rna), d, växa ned på
undre sidan av synhögarna, där de framträda
på h:s undre fria yta; de kallas
storhjärnans skänklar (crüra ce’rebri), f. Dessa
skänklar innehålla en stor del av de
motoriska ledningsbanorna till förlängda märgen
oeh framför allt till ryggmärgen.
Trådknippen från hemisfärens märg (2) bilda brygga
från den ena hemisfären till den andra. Det
mäktigaste av dessa knippen bildar den ovan
nämnda hjärnbalken, b på bild 9. De
sensibla ledningsbanor, vilka leda
känselintrycken från ryggmärgen upp till hjärnan,
sluta i synhögarna. I dessa vidtaga nya
sensibla neuron, som genom inre kapselns övre
del gå till storhjärnsbarken.
Hjärnanatomer och hjärnfysiologer ha
koncentrerat hela sin analyserande förmåga på
att utröna den inre finaste
sammansättningen av hjärnbarkens olika områden för
att därigenom också komma till kunskap
om de olika hjärnbarksfältens
fysiologiska betydelse. Med avseende på
hjärnbarkens arkitektonik har man kunnat särskilja
en stor mängd (inemot 200) skilda fält, vart
och ett med sina säregna finare strukturella
kännetecken. Om dessa fälts inbördes
relationer och fysiologiska betydelse är man ännu
i många hänseenden oviss. Synbanorna
äga sin avslutning i omgivningen av fissura
calcarina, på nacklobens inre och bakre yta
(bild 8, b), vilket först visades av svensken
Salomon E. Henschen. Inom
nacklo-ben nå således de medvetna synintrycken h.
I omgivningen av centralfåran (bild 6,
b), den s. k. sensibel-motoriska
b a r k z o n e n, få de ledningsbanor sin
avslutning, som ytterst härstamma från hudens
hela yta samt från kroppens alla inre delar
(således även från musklerna —
muskelsinnets ledningsbanor). I övergångsområdet
mel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
