Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne, Gustaf Adolf - Hjärne, Harald Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1111
Hjärne, H. G.
1112
1770 greve
(ointroducerad). Han inledde vid
1771—72 års riksdag,
på Gustav III:s
begä-ran, underhandlingar
om förlikning mellan
partierna. Mars 1772
tog han avsked som
riksråd och kansler
men var ånyo riksråd
från aug. 1772 till
rådets upplösning 1789.
H. var ingen
bety
dande politiker men mångsidigt kunnig,
omdömesgill, lugn och allmänt omtyckt. L. S.*
Hjärne, Harald Gabriel, historiker,
universitetslärare, politiker (1848 2/5—1922 6h),
brorson till R. H., dotterson till J. G. Richert
H. blev 1865 student i Uppsala, fil. kand, där
1871, promoverades 1872 till fil. dr med första
hedersrummet (primus) på avh. »Om den
forn-svenska nämnden enligt Götalagarne» och
kallades s. å. till docent i historia. Han var
1873—74 lärare vid en flickskola i Göteborg
och utrikesredaktör i Göteborgsposten. Under
de närmast följ, åren företog han flera
utländska studieresor, bl. a. till Ryssland (1880,
1883). H. utnämndes 1885 till e. o. prof, och
1889 till prof, i historia i Uppsala; han
pensionerades 1913. H. blev 1893 jur. hedersdr,
1911 teol. hedersdr i Uppsala samt 1903 led. av
Sv. akad. och 1905 av Vet.-akad. Det har sagts
om H., att han var »såsom akademisk lärare
säkerligen i sitt fack den ypperste» och
»utan tvivel den lärdaste historiker, som
vårt land ägt» (Stavenow). För den
historiska vetenskapen verkade han med
utomordentlig framgång såsom föreläsare såväl
vid universitetet som vid de där sedan 1893
anordnade sommarkurserna, som ordf, i
Historiska föreningen (sedan 1884) och som ledare
av historiska seminariet, där han på ett
intimt och i hög grad livgivande sätt
samverkade med sina lärjungar. Sedan omkr. 1890
framträdde H. flitigt i den politiska
diskussionen, varvid han särskilt ivrade för och
framhöll sambandet mellan allmän värnplikt
och allmän rösträtt (»försvar och reformer»).
Efter att ett par gånger ha varit uppställd
som liberal riksdagsmannakandidat invaldes
han 1902, huvudsaki. på högerns röster, i
Andra kammaren. Under sin verksamhet där
(1902—08) var H. först »vilde» men ingick
sedan i Nationella framstegspartiet. Sin
viktigaste insats gjorde han under unionskrisen
1905. H., som 1895 kraftigt uppträtt mot den
s. k. unionsrevisionismen, framlade på våren
1905 i en rad tidningsartiklar linjerna till ett
svenskt program i unionsfrågan (bl. a. krav
på norska gränsfästningarnas slopande) och
tog som led. av särskilda utskottet vid de
båda urtima riksdagarna 1905 verksam del i
frågans behandling. H. var 1909—18 led. av
Första kammaren för Västernorrlands län
men spelade där ej någon mera framträdande
roll. Sedan ungdomen ivrig försvarsvän,
deltog H. med iver i 1914 års försvarsstrid. Till
kravet på Ålands förening med Sverige efter
världskriget ställde sig H. ogillande med
hänsyn till vikten för Sverige att stödja det fria
Finland. — H. utövade ett mångsidigt
författarskap på det historiska och politiska
området; mellan hans historiska och politiska
skrifter fanns alltid ett intimt
sammanhang. Bland hans skrifter må nämnas »Våra
ståndsriksdagar» (i Sv. Tidskr. 1875),
»Skandinavisk laghistoria» (ibid. 1876), »Sigismunds
svenska resor» (1884), »Helsingelif under
hel-singelag» (1893; ny uppl. 1901),
»Reforma-tionsriksdagen i Västerås» (1893), »Gustaf
Adolf, protestantismens förkämpe» (1901),
»Revolutionen och Napoleon» (1911) samt
»iStat och kyrka» (1912). En grupp för sig
inom H:s produktion utgöra de arbeten, som
behandla Östeuropas, särskilt Rysslands,
historia i dess samband med Sveriges, särskilt
Karl XHzsproblemet. I sin epokgörande essä
»Karl XII. En uppgift för svensk
häfda-forskning» (i Vintergatan 1897; omtr. 1908 i
saml. »Svenskt och främmande») avvisade H.
den gängse fatalistiska och anakronistiska
uppfattningen av Karl XII:s verk och
hävdade nödvändigheten att betrakta Karl XII
från allmänt europeisk synpunkt och vid
behandlingen av hans historia använda ett
mångsidigare källmaterial än tidigare. Sina
synpunkter tillämpade H. bl. a. i »Karl XII.
Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703» (1900
—02) samt i några mindre uppsatser. En
annan specialitet, varom H. var täml. ensam inom
svensk historieforskning, är östasiens
historia; hit höra bl. a. »Kinas störste kejsare»
(1906), »Japans historia» (i Nordisk
Familjeboks 2:a uppl., 1910; i revid. och vidgad form
postumt utg. av E. Hjärne under titeln
»Japan. Historisk översikt», 1923) samt »Två
svenska japanfarare» (ofullb.; utg. av E.
Hjärne 1923). En stor del av H:s
författarskap föreligger i tidnings- och
tidskriftsartiklar, broschyrer o. dyl. Åtskilliga av dessa
äro intagna i essäsamlingarna »Blandade
spörsmål» (1903), »östanifrån» (1905), »Svenskt
och främmande» (1908), »Ur det förgångna»
(1912), »Östeuropas kriser och Sveriges
försvar» (1914), »Från försvarsstriden» (s. å.)
och »Finländska frågor» (1920). H. utgav även
en del källpublikationer, bl. a. »Medeltidens
statsskick. Valda texter» (1895), redigerade
först i förening med Hans Forssell, sedan
ensam (1875—76) Svensk Tidskrift samt var
först i förening med H. Hildebrand, sedan
ensam utgivare av en svensk bearbetning av
Pflugk-Hartungs »Världshistoria» (1918—21).
På H:s 60-årsdag 1908 tillägnades honom av
hans lärjungar en vetenskaplig festskrift,
»Historiska studier», innehållande bidrag av
27 förf, samt en Hjärnebiblisgr. av A. Grape.
— H:s storhet och styrka lågo icke i den
genomarbetade detaljframställningen utan i de
geniala och väckande uppslagen, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
