Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnblödning - Hjärnbråck - Hjärne, släkt - Hjärne, Christian Henrik - Hjärne, Gustaf Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Hjärnbråck—Hjärne, G. A.
1110
året. Vid uppkomsten spelar ärftlighet
otvivelaktigt en stor roll i form av ärftlig
benägenhet för blodkärlssjukdomar
(arterio-skleros). Den viktigaste orsaken till
arterio-skleros är emellertid för högt blodtryck, som
i sin tur ofta framkallas av njurlidanden
(skrumpnjure). Vanl. uppstår vid
åderförkalkning i pulsådrorna en skörhet i väggarna.
Ett sådant skört ställe brister lätt, och
vanligt är, att bristningen äger rum i hjärnans
centrala kärl. Blodet pressas då ut i
hjärnmassan, spränger sönder denna och gör den
funktionsoduglig. Blödningar kunna dock
uppkomma på annat sätt, t. ex. inom
hjärntumörer. Sedan en dylik blödning avstannat,
ske småningom en uppsugning och ett
bortförande (resorption) av blodet. Blödningens
område, den apoplektiska härden, avgränsar
sig vanl. redan efter två månader med en
kapsel från omgivningen som en av mer eller
mindre klar vätska fylld, s. k. apoplektisk
eysta. H:s symtom och prognos bero av
blödningens storlek och läge.
Större och hastigare påkommande
blödningar, s. k. h j ä r n s 1 a g, ge sig till känna
genom medvetslöshet och mer eller mindre
utbredda förlamningar, vilka nästan alltid
inskränka sig till ena kroppshalvan (därav
termen hem i p leg i, av grek, hémi, halv,
och plegè, slag). På grund av nervbanornas
korsning inom centrala nervsystemet, vilket
innebär, att högra hjärnhalvans banor gå till
vänstra kroppshalvan och omvänt, träffar
förlamningen den kroppshalva, som är motsatt
den hjärnhalva, som är sätet för blödningen.
Mindre blödningar behöva ej medföra
medvetslöshet; även förlamningar kunna saknas eller
vara föga utbredda. Symtomen kunna härvid
vara fullständigt övergående. Varje större
härd i den vänstra hemisfären ger (hos
högerhänta) ofta talrubbningar, afasi (sed.o.).
Även i andra hänseenden försvagas ofta
själs-förmögenheterna vid en hjärnblödning. I
synnerhet lider minnet, och ofta inträda i
synnerhet efteråt en viss blödighet och en allmän
slapphet. Recidiv av hjärnslag äro ej
ovanliga. Behandlingen är väsentligen
profylak-tisk och består först i att söka förebygga
förändringarna i hjärnans blodkärl. Utom av
ålderdom påskyndas dylika av alkoholism,
vällevnad, syfilis, blyförgiftning m. m.
Eftersom hjärnblödning förorsakas av ökat
blodtryck, akut eller kroniskt, böra alla
moment, som framkalla dylikt, undvikas. I
det akuta stadiet behandlas hjärnblödning
i vissa fall med åderlåtning, för övrigt
med sängläge och noggrann allmän
sjukvård för att förebygga komplikationer
(liggsår). Man kan efter någon tid med
lämpliga medel (övning, gymnastik, bad,
elektricitet) söka uppöva ledningsbanor och centra.
Även vid svåra fall av hemiplegi återvinner
patienten vanl., om komplikationer ej
inträffa, sin rörelseförmåga, så att han kan
förflytta sig utan större svårighet. I
synner
het brukar förlamningen i benet avsevärt
förbättras. I. H. (S. I-r.)
Hjärnbråck. I samband med större eller
mindre defekter i hjärnskålens förbening
förekomma bråckliknande utbuktningar på
huvudet. Ett sådant bråck kallas meningocele, om
det endast innehåller hinnor och hjärnvätska,
mening o-encephalocele, om det även innehåller
hjärnsubstans. Medfödda h. träffas oftast i
nacken och vid näsroten, förvärvade uppstå på
grund av luckor, som i skallens ben vållats
av yttre våld, operationer eller sjukdomar. H.
kunna få betydande dimensioner; somliga
kunna behandlas operativt. G. F-r.*
Hjärne, svensk släkt. En adlig
medeltids-ätt H. har intet samband med denna släkt,
som urspr. är från Värmland och härstammar
från kyrkoherden i Nyen (Ingermanland) E
r-1 a n d u s J onæ Hiærne (d. 1654). Dennes
son Urban H. (se nedan) adlades 1689;
släktnamnet har även skrivits H i ä r n e. Hans
son kammarherre Carl Urban H. (1703—
80) författade versifierade högtidstal och
utgav 1742 en samling psalmer (»Spena-barnas
innerliga rök-offer»; omtr. senast 1893). Han
var en tid (1735—36) liksom brodern
bergsrådet Erland Fredrik H. (1706—73)
gripen av den radikala pietismen (jfr
Linder-holm, »Sven Rosén», 1911). En annan av
U. H:s söner, G. A. H. (se nedan), blev 1762
frih. och 1770 greve men introducerades ej
och slöt sin linje. En annan gren
immatri-kulerades i Finland 1818, där landshövdingen
Gustaf H. (1768—1845) blev frih. 1841;
denna gren utdog 1905. — En bror till
Urban H. var Thomas Hiärne (1638—78),
som tjänstgjorde i Kammarkollegium och 1661
—65 var sekr. hos Bengt Horn samt 1665 blev
»fiskal över generalguvernementet
Ingermanland» men snart synes ha lämnat denna tjänst.
Han är bekant genom sin »Ehst- Lijf- und
Lettlændische Geschichte» i 7 böcker
(fullständigt utg. 1835 i Napierskys »Monumenta
Livoniæ antiquæ»); jfr biogr. av S. Humble i
Personhist. Tidskr. 1925. B. H-d.
Hjärne, Christian Henrik, läkare
(1709—93), son till Urban H. Reste 1732 till
Paris och blev med. kand, där, fick vid
hemkomsten stor praktik och blev hovmedikus
hos Ulrika Eleonora och arkiater. Han väckte
stort uppseende med sina kurer och läkemedel
(se Hjärnes plåster och H j ä r n e s
testamente), vilka senare han själv
preparerade och försålde. R. T-dt.*
Hjärne, Gustaf Adolf, greve, riksråd
(1715—1805), son till Urban H. Blev överste
för Nylands reg:te 1758 och landshövding i
Nylands och Tavastehus län 1760. H. slöt sig
till hattpartiet och satt vid riksdagarna 1751,
1755 och 1760 i sekreta utskottet. 1761 blev
H., som var svåger till de inflytelserika
bröderna Augustin, Carl och Fredrik Ehrensvärd,
upphöjd till riksråd och 1762 till friherre. H.
blev 1768 kansler för Lunds univ. Han stödde
Adolf Fredrik under krisen dec. s. å. och blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
