Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne, Harald Gabriel - Hjärne, Rudolf - Hjärne (Hiärne), Urban - Hjärnes plåster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1113
Hjärne, R.—Hjärnes plåster
1114
dem kom han att utöva ett mäktigt
inflytande icke blott på sina personliga
lärjungar utan även på svensk historisk och
politisk bildning över huvud. Jfr G.
Jacobson, »Harald H.» (1922). — H:s porträtt
återges på vidstående plansch. G. J-n.
Hjärne, Rudolf, författare (1815—84); jfr
släktöversikten. Student i Uppsala 1831,
deltog livligt i den skandinavistiska rörelsen,
ingick sedan i redaktionen av Bore och var 1863
—69 föreståndare för Norrköpings lyceum.
Berättelsen »Alexis» (1859) skildrar studentliv
från 1830- och 1840-talet. H. skrev vidare
»Götiska förbundet och dess hufvudmän»
(1878), »Dagen före drabbningen» (1882), om
de uppsaliensiska nyromantikerna, minnen
från Uppsala univ. (1879) m. m.
Hjärne (H i är ne), Urban, läkare,
naturforskare (1641 20/i2—1724 10/3); se
släktöversikten. H. var född i Nyenskans i
Inger-manland, blev student i Uppsala 1658 och
skrev, med anledning av den unge Karl XI:s
vistelse där 1665, efter holländsk förebild
sorgespelet »Rosimunda» (utg. av P. Hanselli,
1856), Sveriges första klassiska tragedi,
uppförd på Uppsala slott med av H. målade
dekorationer. Ungefär samtidigt upplevde H. i
Reval en förälskelse, som han skildrat i
herderomanen »Stratonice» (fragment). Han
försökte sig även inom lyriken men över
gav h. o. h. vitterheten, då han efter
medicinska studier blev husläkare hos
generalguvernören Klas Tott i Riga. Därifrån
företog han resor till Tyskland, Holland, England
och Frankrike, varunder han särskilt
studerade surbrunnar och bad. 1670 blev han med.
dr i Ångers på avh. »De obstructione
lacteo-rum vasorum et glandularum mesenterii».
Efter tre års studier i Paris öppnade H. 1675
läkarpraktik i Stockholm, där han snabbt blev
berömd genom sitt ingripande mot
häxprocesserna (1676). Huvudsaki. till följd av hans
betänkande i ärendet, en drastisk, klarsynt
undersökning av hysterisk psykos, nedlades
småningom dessa processer. Ivrigt forskande
efter surbrunnar i Sverige, kunde H. 25 juli
1678 i Medevi konstatera förekomsten av en
kraftig mineralkälla och grundläde där i
samverkan med markägaren, frih. G. Soop, den
ännu bestående brunnsanstalten, vars läkare
han var till 1684. Hans redogörelser för
verksamheten i Medevi samt broschyren »Den
lilla vattuprovaren» (1683) blevo
grundläggande för svensk balneologi. I Collegium
me-dicum, där H. nitiskt hävdade läkarkårens
intressen, blev han 1696 preses. För
apoteksväsendet verkade han genom noggrann
inspektion samt genom inrättande av en botanisk
trädgård på Kungsholmen och Bergskollegiums
1683 grundade Laboratorium chemicum. I sin
kemisk-medicinska åskådning anslöt sig H.
nära till Paracelsus, vars betydelse han
trosvisst förkunnade bl. a. i sitt försvar för
guld-makaren Paykull. Från laboratoriet, där han
bl. a. upptäckte myrsyran, utgav han »Acta
Urban Hjärne. 1700-taIskopia (av J. H. Schef fel) efter
samtida målning. I Medicinalstyrelsen.
et tentamina chymica» etc. (I, 1712; ny uppl.
1753; II, 1753). 1675 utnämnd till e. o. och
1683 till ord. assessor i Bergskollegium, där
han 1713 blev v. president, nitälskade han
energiskt för bergsbrukets utveckling, bl. a.
genom sin »Befgh-lychta» (förf. 1687; tr. 1909)
och det försök till en mineralogisk-geologisk
inventering av det svenska väldet, som han
företog med rundskrivelsen »Een kort
anledning till åtskillige malm- och bergarters,
mineraliers, wäxters, och jordeslags, sampt flere
sällsamme tings effterspöriande och
angif-wande» (1694). Av svaren på denna hann H.
bearbeta blott två grupper, vilka trycktes
1702 och 1706 i »Den korta anledningen ...
beswarad och förklarad» (»Assessor H:s
flockar»). — H., som förenade renässansmannens
mångfrestande bildningsiver och frihetstidens
praktiskt-ekonomiska läggning, tog märkliga
initiativ bl. a. inom barnmorskeutbildningen,
nykterhetslagstiftningen, skogshushållningen
(»En lijten oeconomisk skrifft om
vedhspa-rande», 1696) och rättskrivningen
(»Ortogra-phia svecana», 1716). Förbittrad över Fredrik
I:s konungaval, drog han sig 1720, med
landshövdings titel, tillbaka från sina ämbeten.
H:s vittra alster trycktes först i Hansellis
»Samlade vitterhetsarbeten», III (1856). ■—
Jfr B. v. Beskows minnesteckning i Sv. Akad:s
Handl., 29 (1857), och G. Näsström, »Det
gamla Medevi» (1928). G. N-m.
Hjärnes plåster, Empla’strum Hjaernèi, har
i nu gällande Sv. farmakopé ersatts med
tvålplåster (Emplastrum saponatum) och
beredes numera av 1 d. venedisk terpentin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
