Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnes plåster - Hjärnes testamente - Hjärnfeber, Epidemisk - Hjärnhinneinflammation - Hjärnhinnor - Hjärnhyperemi, Hjärninflammation - Hjärnnerver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Hjärnes testamente—Hjärnnerver
1116
10 dir vit tvål och 89 dir blyplåster. Det
ursprungliga plåstret uppfanns av Chr. H.
Hjärne (se d. o.). Det nyttjas som ett lindrigt
hudretande och fördelande medel vid flera
sjukdomar i inre organ samt på reumatiska
svullnader. C. G. S.
Hjärnes testamente, ett namn, som förr
till-lades både Hjärnes beska kryddor,
Species amärae Hjaernèi, och Hjärnes
beska elixir, Elixir amärum Hjaemèi.
De förra voro en blandning av saffran,
zitt-verrot (se Curcuma) och lärkträdssvamp,
rabarberrot, baggsöta och myrra, leveraloe och
teriak. Dessa beska kryddor digererades med
utspädd sprit, varefter de frånsilades och man
fick ett elixir, som ansågs synnerligen
välgörande. Dess uppfinnare var Chr. H. Hjärne
(se d. o.). Det verkade magstärkande och
lindrigt avförande, skattades högt och har in i
senare tider brukats av allmogen. C. G. S.
Hjärnfeber, Epidemisk, se
Hjärnsjukdomar, sp. 1118.
Hjärnhinneinflammation, se
Hjärnsjukdomar, sp. 1118.
Hjärnhinnor (lat. meninges). Hjärnan och
ryggmärgen äro överallt omslutna av tre
sammanhängande hinnor, vilka i ordning utifrån
inåt äro hårda hinnan (düra mäter},
spindelvävshinnan (arachnoldea) och
mjuka hinnan (pia mäter). Hårda
hinnan är mycket fast och utgör en sluten säck,
som med sin ojämna yttre yta är fäst vid
benväggarna samt med sin inre glatta och
speglande yta vetter emot spindelvävshinnan.
I skallen utgör hårda hinnan tillika
benhinnan för skallens ben. Den bildar tre viktiga
veck, näml, stora hjärnans lie (falx
ce’rebri), som åtskiljer stora hjärnans bägge
halvor eller hemisfärer, lilla hjärnans
lie (falx cerebe’lli), som fortsätter den förra,
samt lilla hjärnans tak (tentörium
cerebe’lli), vilket takformigt är utspänt i
vågrät riktning mellan stora och lilla hjärnan.
— Fina strängar förena den tunna och
genomskinliga spindelvävshinnan med mjuka
hinnan. Denna, i vilken för hjärnan bestämda
blodkärl förgrena sig och som är mycket tunn,
följer intimt hjärnans alla ojämnheter och når
till hjärnans inre genom en stor öppning
under hjärnbalken och en lucka mellan lilla
hjärnan och förlängda märgen som veck
(tèlae chorioidèae), vilka förse hjärnans inre
med blod. Det rum, som inneslutes av
spindelvävshinnan och mjuka hinnan,
subarach-no i da 1 rum m e t, är fyllt med hjärnvätska
och har genom särskilda öppningar förbindelse
med hjärnkamrarna, i vilka hjärnvätskan till
större delen bildas. Enär spindelvävshinnan
ej intränger i de stora håligheterna på
hjärnans basala yta, uppstå här utvidgningar av
subarachnoidalrummet, vilka kallas
cisterner. Subarachnoidalrummet, som sträcker
sig längs hela hjärnan och ryggmärgen, har
stor betydelse, emedan inflammationer på
hjärnans yta i detta lätt genom hjärnvätskan
spridas över hela centrala nervsystemet. Om
sjukdomar i hjärnhinnorna se
Hjärnsjukdomar. R. T-dt. (S. I-r.)
Hjärnhypereml, Hjärninflammation, se
Hjärnsjukdomar, sp. 1119 och 1120.
Undersidan av hjärnan, a storhjärnan, b
hjärnskänk-larna, c varolsbryggan, d förlängda märgen, e
lillhjär-nan, f ryggmärgen, 1-12 hjärnans tolv nervpar (jfr
texten).
Hjärnnerver (lat. ne’rvi cerebräles; jfr
Hjärna), de nerver, som utträda från
hjärnan. Man räknar tolv par sådana (se
ovanstående bild). 1. Luktnerven (ne’rvus
ol-faetörius), som består av fina nervtrådar,
vilka förmedla luktförnimmelser från
nässlemhinnan. Den är hjärnans mest primitivt
byggda sinnesnerv. 2. Synnerven
(ne’r-vus o’pticus), som från ögats näthinna leder
synintrycken till hjärnan. 3. ögats
rörelsenerv (ne’rvus oculomotörius)
innerve-rar de flesta av de muskler, som röra
ögonklotet, samt dessutom under förmedling av
sympatiska ganglieceller de muskeltrådar, som
åstadkomma pupillens sammandragning och
förändringarna i ögonlinsens buktighet
(ac-kommodation). 4. ögats vridnerv
(ne’rvus trochleäris) förgrenar sig till ögats
övre sneda muskel. 5. Trillingnerven
(ne’rvns trige’minus) är en blandad nerv, d. v. s.
den innehåller både nervtrådar, som förmedla
känseln, och sådana, som leda
rörelseimpulser. Den förser ansiktets hud, näsans och
munnens slemhinnor jämte tänderna med
känseltrådar. Vidare löpa några av
smaknerverna (från tungans främre del) i denna.
Genom sina motoriska trådar försörjer den
bl. a. tuggmusklerna. 6. ögats u t å t f
ö-rande nerv (ne’rvus abdücens) går till
ögats yttre raka muskel. 7.
Ansiktsner-v e n (ne’rvus faciälis) är rörelsenerven för
ansiktsmusklerna och behärskar sålunda de
mimiska rörelserna. Vid skador på denna nerv
uppträder ansiktsförlamning, varvid, leende
och visslande omöjliggöras; ögonlocken kunna
ej tillslutas o. s. v. Dessutom för den nerver
till flera av gommens muskler. En gren,
trumhålans sträng (cho’rda ty’mpani),
avger nerver till underkäks- och undertung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
