Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländsk konst - Skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1193
Holländsk konst
1194
äldsta utpräglat holländska målarnas led. Hit
kan man också räkna Lucas van L e
i-den, verksam vid 1500-talets början och
målsman för en ny, renässansbetonad och
likväl folkligt nationell konst. Under 1500-talets
förra hälft var målarkonsten i n.
Nederländerna lika väl som i de södra underkastad en
till synes ogynnsam och ursprungsarten
förkvävande inverkan från Italien. Denna gör
sig gällande i det anspråksfulla måleri, som
frodades i kyrkans hägn och hade
representanter i Jan Scorel, Maarten van
Heemskerck o. a. Särskilt Heemskerck
ter sig för vår uppfattning frånstötande och
kylig i sina stora altarmålningar. Helt
annorlunda framträda samma konstnärer i sina
porträtt. Fr. o. m. 1500-talets ingång blir
porträttet livligt omhuldat i n. Nederländerna,
och gruppbilder av skyttegillenas medl. och
de välgörande stiftelsernas styresmän
(»regen-ter») bli en för dessa trakter säregen
konstyttring, som utan avbrott kan följas under
loppet av ett par årh. Dessa skytte- och
regenttavlor ha redan från början en
fullständigt profan karaktär, och det världsliga och
åt det faktiska vända sinnet tar ut sin rätt
även i altarmålningar, där man bort vänta
andakt och lyftning. Den profana och
realistiska dragningen kan dock tydligt skönjas
också i s. Nederländernas konst fhos Pieter
Bruegel, Bueckelaer o. a.), och det gåf
ej att draga en skarp gräns mellan
flamländskt och holländskt. Under befrielsekriget
gjorde sig en art naturligt urval gällande, i
det att många verklighetskära och
världs-glada målare lämnade Antwerpen och slogo
sig ned i Amsterdam o. a. holländska städer.
De villkor dessa bjödo konsten voro helt
andra än de, som stodo den till buds i
Flandern och Brabant. Kyrkå och hov bortföllo
som beställare i det reformerta och
republikanska Holland. I stället begärde
borgerska-pet daglig ögonfägnad och tilltalande
väggprydnader för hemmen. Ingenstädes har så
som i 1600-talets Holland en konstblomstring
varit baserad på de breda folklagrens
konstbehov för egen räkning. Efterfrågan på
målningar måste ha varit oerhörd, för att alla
de tusen målarna skulle kunna erhålla sin,
låt vara i de flesta fall ytterst blygsamma
och osäkra, bärgning. Tavlor voro ett
spe-kulationsobjekt, en gångbar handelsvara, och
konsthandeln i olika former blomstrade. Till
måleriet sällade sig en gravyrkonst, som dels
med uteslutande konstnärliga syften övades
av målarna själva, dels tillgodosåg behovet
av reproduktioner och underhållning i likhet
med vår illustrerade press. Man kan följa
utvecklingen av den holländska
konstpublikens smak från ett rent sakligt eller
litterärt novellistiskt intresse för innehållet till
uppskattning av ett måleri, vars hela
innebörd är den atmosfäriska stämningen, den
fina heltonen och färgernas samspel. Ämnena
bli småningom av underordnad betydelse,
ehuru glädjen åt att i konstens förklaring
återfinna det näraliggande överallt spelar in,
i porträtt, sedebilder, landskap och stilleben.
Konstnärerna utveckla i regel var och en sina
specialiteter, och t. o. m. inom specialiteten
odla de sina egna små motiv. Man är ej
landskapsmålare utan flodmålare som Salomon
Ru y s d a e 1 och Jan van G o y e n,
strandmålare, skogsmålare (H o b b e m a), målare av
stadsbilder (van der Heyden, B e r c
k-Heyde), man är ej stillebenmålare utan
frukostmålare, blomstermålare, man målar
soldater, man målar bönder (A. van Ostad e),
man målar borgerliga familjeinteriörer (P i
e-ter de Hooch). Det är för oss
egendomligt att tänka oss en utmärkt konstnär, som
ett helt långt liv igenom bara målar tennkrus
och citroner och detta utan att nedsjunka
till själlöst hantverk. Varje stad av minsta
betydenhet har sin »skola», sin grupp av
konstnärer, som gärna ägnar sig åt vissa
ämneskretsar och utbildar en fast tradition
genom flera släktled.
Amsterdam, Haarlem, Leiden, Utrecht och
Delft ha var och en sin skola, men skolorna
gå givetvis in i varandra, och mästarna låta
ej alltid binda sig för livet i en stad, där de
vuxit upp eller kommit att slå sig ned. Av
väsentlig betydelse för hela utvecklingen blev
Haarlemskolans ypperste, F r a n s H a 1 s d. ä.,
och den störste mästaren i Amsterdam, för att
e i genast säga i hela Holland, Rembrand t.
Hais är den tekniske befriaren, handlagets
geniale virtuos. Rembrandt är den mästare,
som ger det holländska måleriet makt att
tolka det djupaste i folkets själsliv. För
honom och genom honom blir ljuset drama,
färgen vision. Han besjälar omedelbart eller
medelbart genom sitt föredöme måleriet runt
omkring sig. Det är visserligen svårt att
säga huru det holländska måleriet skulle ha
sett ut, om ej Rembrandt funnits. Men man
vet, att det ser ut, som det nu gör, till
väsentlig del tack vare inverkan från hans
inåtvända och ändå så skarpt iakttagande
konst-närspersonlighet. Perioden 1625—75
betecknar höjdpunkten av det holländska måleriet;
den sammanfaller med Hollands politiskt mest
lysande skede. Då verkade landskapets store
mästare J. Ruysdael, det kalla ljusets
oupphunna skildrare Terborch och V e
r-meer van Delft, djurmålarna Paul
Potter och A. Cuyp. När Ludvig XIV
går anfallsvis till väga mot generalstaterna,
gör den franska smaken ett ännu mera
ödesdigert angrepp på landets måleri, som får
uppleva ett nytt inträngande av främmande idéer
och former. Dessa kunna ej slå rot i folket,
de bli importgods för de högsta klasserna, och
den holländska målarkonsten dör, väl icke på
grund av att det främmande tränger in men
emedan det inhemskt ursprungliga är för
svagt att hålla det stången och kunna växa
och förnyas.
Skulpturen. Av den medeltida bildhuggar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
