Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holst, Paul Christian - Holste, Lucas - Holstebro - Holstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Holste—Holstein
1224
trädde 1822 i norska regeringen, där han 1825
—37 var chef för justitie- och 1837—48 för
kyrkodep. H:s av Y. Nielsen utg. »Efterladte
optegnelser» (1876) äro en opartisk och viktig
historisk källa. O. A. ö.*
Holste, Lucas, se Holstenius.
Holstebro, stad i v. Jylland, Ringköbing
amt, vid Storaa; 9,210 inv. (1925). Gammal
betydande handelsort, medelpunkt för v.
Jyllands kreaturshandel (H.
exportmark-n a d). Hamnstad är Struer vid Limfjorden.
Holstein [håT/täin], da. Holsten, fordom
hertigdöme, nu s. delen av preuss. prov.
Schleswig-Holstein (se d. o.); gränsflod mot
Slesvig är Eider; 8,453 kvkm, omkr. 1 mill. inv.
Vid tiden för Kr. f. beboddes landet av
sach-sare och friser, vartill omkr. 500 e. Kr. kommo
slaviska stammar (vagrer och obotriter).
Landet, som i sin helhet kallades
Nordalbing-i e n, delades senare i fyra delar: D i t h m a
r-s c h e n i v., Stormarn i s., Holstein i
mitten och Vagrienis. ö. Omkr. 800 kom
Nordalbingien i förbindelse med Frankiska
riket. Då sachsarna n. om Elbe stödde sina,
sydligare boende stamfränder mot Karl den store,
erövrade denne landet och överlät det delvis
åt obotriterna. De följ. årh. voro fyllda av
strider mellan sachsare, slaver och danskar.
Mera stadgade förhållanden inträdde 1110, då
hertig Lothar av Sachsen (sedermera kejsar
Lothar II) gav den tyska delen (H. och
Stormarn) till greve Adolf I av S c h au e
n-b u r g som län av Sachsen. Huset
Schauen-burg strävade energiskt att skapa en enhet
av de nordalbingiska landområdena. Adolf
II (d. 1164) erövrade 1139 Vagrien och
inkallade dit nybyggare bl. a. från
Nederländerna, och 1141 omtalas H. f. ggn som
namn på hela gränslandet. Adolf III
(reg. 1164—1203; d. 1225) och Adolf IV
(reg. 1203—39; d. 1261) måste utkämpa hårda
strider med konungarna av Danmark.
Dith-marschen, som Adolf III kuvat, gick omkr.
1200 förlorat till danskarna, och 1203 måste
greve Adolf avstå hela sitt land till
Valdemar II Sejr, vilken gav det som län till
Albert av Orlamünde. Efter Valdemars
nederlag vid Bornhöft 1227 kommo
schauenbur-garna åter i besittning av H., men
Dithmar-schen bröt sig ut och gav sig under
ärkebiskopen av Bremen. Adolf IV:s söner G e
r-hard I (reg. 1239—90) och Johan I (reg.
1239—63) styrde gemensamt, men därefter
delades landet mellan fyra schauenburgska
linjer (Rendsburg, Plön, Segeberg och Kiel), av
vilka dock alla utom Rendsburg utdogo på
1300-talet. Under denna återstående linje var
då hela H. samlat. Faktiskt voro grevarna av
H. från 1139 självständiga, i det att de ej
längre sökte beläning från Sachsen. De
energiska grevarna av Rendsburglinjen strävade
under Gerhard den store (d. 1340), J
o-han den m i 1 d e (d. 1359) och Henrik
(d. omkr. 1390) dels att underlägga sig
Sönder-jylland, där H. hade stora ekonomiska
intres
sen, dels att skapa sig en maktställning inom
själva det danska kungariket. Gerhard den
stores danska välde föll, sedan han själv (1340)
dräpts av Niels Ebbesön, men sonen
Henrik ryckte 1375 till sig Sönderjylland, som
hans son Gerhard VI (reg. 1385—1404) dock
1386 måste mottaga som ärftligt län av
Danmark. Dennes sonsöner Henrik IV (reg.
1404—27) och Adolf VIII (reg. 1427—59)
förde en långvarig strid med Erik av Pommern
om detta län. Då Rendsburglinjen 1459 utdog
med Adolf VIII, förenade den holsteinska
adeln sig med den sönderjylländska om att
välja oldenburgaren Kristian I av
Danmark till greve (1460), varvid samtidigt
fastslogs, att Slesvig och H. voro »för evigt
odelbara». 1474 upphöjdes H. av kejsaren
till hertigdöme och fick åt sig tillagt
Dith-marschen, vars invånare dock ej ville böja sig
härför. Trots bestämmelsen om odelbarhet
delades de båda hertigdömena H. och
Slesvig 1490 mellan Kristians söner Hans och
Fredrik (I) i en segebergsk och en
got-torpsk del, sammansatta av stycken av bägge
länderna, dock så, att ständerna (prästerskap,
ridderskap och städer) förblevo gemensamma.
1521 fick Kristian II åt sig av kejsaren
överlåten länsrätten till H., men han uppgav den
redan 1522, och H. erkändes 1547 som tyskt
rikslän. — Hela H. var förenat med Danmark
sedan 1523, då Fredrik I blev dansk konung.
Hertigdömena undergingo 1544 en ny delning
mellan linjerna Sönderborg, Haderslev och
Gottorp, av vilka var och en innehade delar av
H. och från 1559 av det då erövrade
Dithmar-schen. Då Haderslevlinjen 1580 utdog, delades
dess besittningar mellan de båda andra, och
1564 delade Fredrik II den sönderborgska
delen med sdn bror Hans d. y. (d. 1622), som
fick Plön. 1761 återföll emellertid Plön till den
kungliga linjen. Den sista schauenburgska
sidogrenen, Pinneberg, utdog 1640, och dess
besittningar delades då mellan den kungliga
linjen och Gottorp, varefter hela H. var
uppdelat mellan dessa båda linjer.
Hertigarna av Holstein-Gottorp (Johan
Adolf, reg. 1590—1616, Fredrik III, reg.
1616—59) vände sin politik mot Danmark,
i det att de strävade efter att få
gemensamheten mellan de båda linjernas länder
upphävd och att nå suverän ställning i sina
sönderjylländska besittningar. Fredrik III
bortgifte sin dotter Hedvig Eleonora med Karl X
Gustav av Sverige och stödde denne under
kriget 1657, varefter han i Roskildefreden
1658 fick suveränitet i sina sönderjylländska
besittningar. Hans son Kristian
Albrekt (reg. 1659—94) fortsatte fiendskapen
med Danmark, som därför 1675 och 1684
besatte hans sönderjylländska landområden, och
Kristian Albrekts son Fredrik IV (reg.
1694—1702) gifte sig med Karl XII:s syster
Hedvig Sofia och stödde Sverige under det
stora nordiska kriget. Hans son Karl
Fredrik (reg. 1702—39) förlorade under den
fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
