Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros - Home-rule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1239
Home-rule
1240
sentant är U. von Wilamowitz-Möllendorff
(»Homerische Untersuchungen», 1884; »Die
Ilias und Homer», 1916; »Die Heimkehr des
Odysseus», 1927). Med anlitande av språkliga
och sakliga kriterier har man sökt taga ut
de äldre partierna (C. Robert, »Studien zur
Ilias», 1901, m. fl.). Språket är en jonisk
dialekt med eoliska inslag; vissa forskare mena,
att dikterna urspr. varit författade på eolisk
dialekt och senare omsatts till jonisk, varvid
vissa eolismer stannat kvar. Härmed
sammanhänger åsikten, att de homeriska
dikterna urspr. uppstått i moderlandet på eoliskt
område (Tessalien) och därifrån vandrat över
till Mindre Asien och Jonien. Allmänt sagt
torde man vara ense därom, att de
homeriska dikterna vila på en rik, äldre episk
diktning, av vilken betydande stycken, mer eller
mindre omvandlade, infogats i de nu
föreliggande dikterna.
Genom upptäckten av den mykenska
kulturen (se E ge i s k kultur och M y k e n s k
kultur) ställdes problemet på en ny bas.
Det visades näml., att från den mykenska
tiden (1600—1200 f. Kr.) härrörande element,
t. ex. beväpningen, ingå i H. (W. Helbig, »Das
homerische Epos aus den Denkmälern
erläu-tert», 2:a uppl. 1887; W. Reichel, »Homerische
Waffen», 2:a uppl. 1901). Å andra sidan visa
dikterna också drag från långt senare tider;
järnet är känt, fenicierna behärska sjöfarten;
Odysséen återspeglar grekernas begynnande
expansion över havet. Allt detta tyder på
den s. k. geometriska tiden (se
Geometrisk stil) och början av den därpå följ,
orientaliserande perioden (900—600). Till det
sålunda framkastade problemet intaga
forskarna mycket olika ståndpunkt. Medan
åtskilliga, särskilt arkeologer, liksom en gång
Schliemann tyckas anse H. som väsentligen
mykensk, skjuta de, som syssla med den
filologiska analysen, de mykenska elementen åt
sidan. Dessa torde vara att betrakta som
kvarlevor, bevarade genom århundraden av
en episk tradition och inbäddade i en senare
diktning. De homeriska dikterna äro
avslutningen av en episk diktning, som räckt ett
halvt årtusende. Upplysande är jämförelsen
med episk diktning hos andra folk (Chadwick,
»The heroic age», 1912). Den homeriska
frågan torde aldrig bli fullt löst, men dess
klarläggande såvitt möjligt är av stor vikt även
ur historisk synpunkt, då H. är enda källan
för Greklands äldsta historiska tid och kastar
ljus även bakåt. En äldre svensk översikt
ger H. Bergstedt, »Striden om H.» (1893).
Homeros’ inflytande. De homeriska
dikterna uppfattas vanl. som huvudsakligen
mytologiska, men deras storhet ligger i den
gripande och intima människoskildringen; de
ledande motiven, Akilles’ vrede, den troget
väntande makan, äro av denna art. Myten
avklädes sina orimligheter, och gudarna
förmänskligas. Därtill komma i Odysséen
fabu-leringslusten, skildringen av äventyr i
av
lägsna länder och drag ur folksagan. H.
utövade ett oerhört inflytande på den grekiska
litteraturen och kulturen. Den följ. s. k.
kyk-liska epiken samlade och avrundade
sago-stoffet. Korlyriken upptog till stor del den
homeriska språkformen och det mytologiska
innehållet. Då Aischylos kallat tragedien
smulor från H:s rika bord, är detta mest träffande
i fråga om människoskildringen, diktens
psykologiska innehåll. — Otaliga skulpturer,
målningar och vasbilder hämtade stoff ur H.
H. var den första bok, som sattes i händerna
på det grekiska barnet, då det skulle lära
sig att läsa; H. föredrogs vid vissa stora
fester. Så blev H. allmän andlig egendom.
Den begynnande vetenskapliga forskningen
utgick i mycket från H. Diskussionen om
gudarnas och religionens uppkomst anslöt sig
till H.-förklaringen, likaså framställningen av
Greklands geografi (»skeppskatalogen» i
Ili-aden m. m.). Språkliga iakttagelser
framväxte och utvecklades till vetenskaplig
filologi, textkritik och interpretation. Den text,
som nu föreligger, vilar på det textkritiska
arbete, som utfördes av de stora filologerna
i Alexandria på 200- och 100-talet f. Kr.,
Ze-nodotos, Aristofanes och framför alla
Aristar-chos; han och hans efterföljare ha även
utförligt kommenterat H. Detta arbete är
bevarat i textkritiska noter och scholier (eg.
randanmärkningar, numera särskilt tryckta;
saml. uppl. av Dindorf och Maass 1875, 1888).
Sedan H. f. ggn utgavs av Chalkokondylas
1488, ha otaliga uppl. utkommit. De f. n. mest
använda textuppl. äro av La Roche, Cauer,
Dindorf, Ludwich, kommenterade uppl. av
Ameis-Henze m. fl.; på sv. blott skoluppl. av
enstaka sånger. Äldre svenska övers, kunna
ej mäta sig med E. Lagerlöfs förträffliga
tolkning (»Odysséen», 1908, »Iliaden», 1912). H.
behandlas utförligt i varje grekisk
litteraturhistoria (se litt. till art. Grekiska
litteraturen). De viktigaste arbetena i den
moderna H.-forskningen ha nämnts här ovan;
här tillfogas det senaste, Bethe, »Homer»,
I—III (1914—27), och ett par översiktliga
arbeten: P. Cauer, »Grundfragen der
Homer-kritik» (2:a uppl. 1907); G. Finsler, »Homer»
(I, 3:e uppl. av Tieché 1924; II, 2:a uppl. 1918),
den bästa handboken i allt, som rör H.
Språkligt: D. B. Monro, »Grammar of the homeric
dialect» (2:a uppl. 1891); J. Wackernagel,
»Sprachliche Untersuchungen zu H.» (1916).
Fullständig ordbok: H. Ebeling, »Lexicon
ho-mericum» (1885), skollexika av E. E. Seiler,
G. Autenrieth m. fl. M. Pn N-n.
Home-rule [hffum-röl], eng., »hemstyrelse»,
på 1870-talet uppkommen benämning på de
irländska nationalisternas författningsprogram
för Irland och då närmast betecknande
självstyrelse med egen ministär och eget parlament
men med bevarad brittisk riksenhet. I något
skiftande former upptogs detta irländska
önskemål 1886 av Gladstone på det engelska
liberala partiets program. Dominion home-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
