Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeopati, Homöopati - Homer, Winslow - Homerider el. Homeros’ ättlingar - Homeriskt löje - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1237
Homer—Homeros
1238
»Wie sollen wir uns zur Homöopathie stellen?»
(1925), och det av Verein für innere Medizin
utg. svaret »Zur Kritik der Homöopathie»
(1925). C.G.S.
Homer [håu’mo], W i n s 1 o w, amerikansk
landskaps-, marin- och genremålare (1836—
1910). H. började som litograf. På
1860-talet tecknade han realistiska scener och typer
från amerikanska inbördeskriget för Harper’s
Weekly. Av hans oljemålningar från den
tiden blev »Prisoners from the front» (New
York, Metropolitan museum) mest populär.
Efter en vistelse i England 1881—82 målade
H. med förkärlek marin; högt uppskattad är
hans »Main-coast»-serie (H:s »Oceansymfoni»).
— Monogr. av W. H. Downes (1911). E. L-k.
Homerlder el. Homeros’ ättlingar
kallades i främsta rummet en forntida, på ön
Ohios bosatt sångarskola. Namnet gavs sedan
åt övriga sångarskolor, vilka idkade episk
skaldekonst efter homeriskt mönster, ävensom
åt dem, vilka som rapso der (se d. o.)
offentligen föredrogo homeriska dikter. A. M. A.*
Homeriskt löje, ett av hjärtat gående,
långvarigt skratt, så kallat, emedan Homeros (se
d. o.) på några ställen (t. ex. i Iliaden, I, 599)
skildrar gudarnas skratt såsom varande av
den arten (»outsläckligt»).
Homeros (grek. Ho’meros, lat. Homérus), av
grekerna uppgiven författare till de äldsta på
europeiskt språk bevarade
litteraturminnesmärkena, de stora episka skaldeverken
Iliaden och Odysséen. Grekerna tilläde H.
dessutom flera andra dikter, bl. a. ett antal
hymner. Redan under forntiden insåg man
emellertid, att endast Iliaden och Odysséen kunna
göra anspråk på att gälla som homeriska.
— Iliaden för oss direkt in i
krigshändelserna utanför Tro ja, som på tionde året
belägras av grekerna. Först skildras huru
Akilles, grekernas främste hjälte, förolämpad
av överbefälhavaren, konung Agamemnon,
vägrar att vidare deltaga i striden. Grekerna
råka i trångmål. Trojanerna, anförda av
Hek-tor, storma deras läger. Vid denna
överhängande fara tillåter Akilles sin vän och
vapenbroder Patroklos att, iklädd Akilles’ egen
gudasmidda vapenrustning, rycka ut mot
fienden. Patroklos stupar för Hektors lans. Vid
budskapet härom upptändes Akilles av begär
att hämnas vännens död. Oemotståndligt
bryter han nu fram i striden, i vilken
gudarna själva taga del. Grekerna segra,
trojanerna fly, Hektor faller, genomborrad av
Akilles’ lans, varefter hans döda kropp
bortsläpas, bunden vid segrarens stridsvagn. Efter
Patroklos’ praktfulla likbegängelse låter
Akilles slutligen beveka sig att utlämna Hektors
kropp till hans åldrige fader, Priamos, Tröjas
konung, varefter Iliaden slutar med Hektors
av trojanerna anordnade jordafärd. — O d y
s-s é e n s handling är förlagd till omkr. tio år
senare, då Odysseus, Ithakas härskare,
vilken med utmärkelse deltagit i kriget, efter
mångåriga irrfärder och vedermödor ensam
och okänd återkommer till sin ö, där han
finner sin trogna gemål, Penelope, omvärvd av
närgångna oeh pockande friare, vilka
skamlöst föröda hans hus. Med gudinnan Athenas
hjälp och understödd av sin son Telemachos
samt ett par trogna tjänare lyckas han
omsider taga hämnd på friarna. I vidlyftiga
episoder lämnas upplysning även om föregående
tilldragelser, särskilt Odysseus’ egna irrfärder.
Den homeriska frågan är
problemet om de homeriska dikternas uppkomst. De
äro komponerade kring en ledande idé, men
det finnes motsägelser, störningar av
sammanhanget och omfångsrika utvikningar, av vilka
somliga genast framträda som senare tillägg.
Mellan Iliaden och Odysséen finnes en
framträdande skillnad; i den senare äro sederna
förfinade, samhällsskicket mera fortskridet,
den geografiska horisonten vidgad. Redan i
forntiden antogo därför somliga en särskild
förf, för vardera dikten. Vad som berättas
om H:s person är helt legendariskt, t. ex. att
sju städer tävlade om äran att vara hans
födelseort. Uppgiften, att han var blind, beror
därpå, att förf, av den homeriska hymnen till
den deliske Apollon betecknar sig som den
blinde sångaren från Chios. Den homeriska
frågans upphovsman är abbé d’Aubignac (d.
1676; hans »Dissertation sur ITliade»
trycktes anonymt först 1715; nytryck 1925), som
förnekade H:s existens och dikternas enhet.
1778 utgav Villoison scholierna till
handskriften A i Venezia, varigenom forntidens kritiska
behandling och förklaring av H. blevo bekanta.
Den specialvetenskapliga diskussionen började
med den tyske filologen Wolfs
»Prolego-mena» (inl. till hans H.-upplaga 1795). Wolf
förnekade möjligheten, att e n man skulle ha
kunnat författa ett så omfångsrikt diktverk
på en tid, då skrivkonsten ej var bekant, och
antog, att de homeriska dikterna voro en
kollektiv diktning, som uppstått i sångarskolorna
(jfr Homerider) och på Peisistratos’
föranstaltande (mitten av 500-talet f. Kr.) av
mindre dikter redigerats i den form de nu ha.
Wolfs argument voro ej nya, men han
utförde dem med stor skicklighet; de ha senare
befunnits ej vara hållbara. En livlig
diskussion uppstod mellan dem, som förfäktade
dikternas enhet, bortsett från interpolationer och
tillägg (unitarier; Nitzsch, Madvig m. fl.), och
dem, som upptogo och vidare utvecklade Wolfs
idéer dithän, att de stora eposen uppstått ur
kortare ballader (Lachmann m. fl.). Gottfried
Hermann uppställde (»De interpolationibus
Homeri», 1832) den s. k. kristallisations- eller
»snöbollsteorien», enl. vilken till en mindre
kärna, en kortare dikt, som blivit populär,
senare talrika tillägg och utvidgningar gjorts.
En ny riktning, enl. vilken en redaktör,
eventuellt en snillrik skald, planmässigt
sammanfogat mindre, äldre epos till de nu
föreliggande stora, inaugurerades av Kirchhoff
(»Die homerische Odyssee und ihre
Entsteh-ung», 1859); dess mest framstående
repre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
