Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn (af Ekebyholm), Arvid Bernhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Horn, A. B.
12
21 mars 1710 kanslipresident. Men ej långt
efter den tiden inträdde en förändring i
förhållandet. När Karls långa- vistelse i det
fjärran Turkiet och landets utblottade tillstånd
gjorde det omöjligt för rådet i Stockholm att
så raskt eller till det omfång, som konungen
fordrade, uppfylla hans anspråk på folk och
penningar, uppspirade hos honom missnöje
med rådet och i synnerhet mot dess främste
ledamot, H. Karl anklagade denne för
bekvämlighet och brist på god vilja. H.
skildrade mer än en gång i gripande ordalag för
konungen ställningens allvar, yrkade ivrigt
på dennes hemkomst och måste jämte det
övriga rådet mot konungens önskan
sammankalla ett utskottsmöte av ständerna 1710 och
ständerna själva 1713—14. Något bevis för
att H. i hemlighet lett oppositionen där eller
haft för avsikt att åstadkomma
inskränkningar av konungamakten finnes ej. När vid
riksmötet 1713—14 adeln och bondeståndet
formligen föreslogo, att prinsessan Ulrika
Eleonora med full konungslig makt skulle
övertaga styrelsen, visade sig H. till
ytterlighet mån om konungens myndighet och
lagade, att riksmötet i hast upplöstes. När Karl
1715 hemkom till riket, bemötte han
emellertid H. med uppenbar köld, entledigade honom
(1716) från guvernörskapet samt utestängde
såväl honom som de övriga kungliga råden
från befattningen med rikets förvaltning,
vilken nästan h. o. h. lämnades i holsteinaren
Görtz’ händer.
I den efter Karl XII:s död inträffade
förändringen av statsskicket tog H. icke
synbart någon framträdande del, ehuru det är
troligt, att han sympatiserade med de
inskränkningar, som gjordes i konungens makt
till förmån för rådet. Om den långt gående
utsträckningen av ständernas makt varit i
hans smak är väl mera ovisst. En konflikt
med drottning Ulrika Eleonora föranledde H.
att begära sitt entledigande från
kanslipre-sidentsämbetet (9 april 1719). Han fick sitt
avsked bådè från detta och, vilket han icke
begärt, från riksrådsämbetet. Men när
riksdag i jan. 1720 åter sammanträdde, valdes H.
till lantmarskalk. Som sådan bidrog han
väsentligt till att drottningens gemål, arvprins
Fredrik av Hessen, enl. hennes egen önskan
valdes till konung men endast på villkor, att
hon själv nedlade kronan. H. inkallades ånyo
i rådet och återtog kanslipresidentsämbetet
26 april 1720. Närmast efter freden i Nystad
1721 iakttog H. ett mycket undfallande sätt
mot Ryssland men sökte på samma gång
avvända Peters försök att inblanda sig i
Sveriges inre angelägenheter. Riksdagen 1723
gillade i huvudsak tsarens förslag till en
allians, men H. förstod att vid förbundets
avslutande (febr. 1724) undvika alltför långt
gående förpliktelser, som kunde sätta freden
i fråga. Då Katarina I i holsteinskt intresse
ville angripa Danmark och förmå Sverige att
medverka därtill, sökte H. stöd mot den hol-
steinska partipolitiken genom att närma sig
Frankrike och England. Han genomdrev, om
än med mycket knapp majoritet, att rådet
uttalade sig för svensk anslutning till
hanno-verska alliansen och att ständerna inkallades
för att bekräfta denna vändning i Sveriges
utrikespolitik. Riksdagen 1726—27, då H.
ånyo var lantmarskalk, gillade fullkomligt H:s
hållning, drev några av hans främsta
motståndare ur rådet och fyllde det med H:s
anhängare. 17 mars 1727 undertecknades
allianstraktaten med Frankrike och England.
Under de närmast följ, åren härskade H.
nästan allsmäktigt, och under hans kloka och
försiktiga styrelse fick landet njuta ostört
inre och yttre lugn, varunder folket
återhämtade krafter efter den långa ofreden och lade
grunden för ny inre uppblomstring. Under
denna frid infaller genomförandet av det stora
lagverket. Vid riksdagen 1731 var H. för
tredje gången lantmarskalk, och ständerna
fogade sig fullständigt efter hans ledning.
H:s ställning blev dock samtidigt något
rubbad genom hans brytning med konung Fredrik
med anledning av dennes förhållande till
fröken Hedvig Taube. Under tronens skydd
bildades ett litet kotteri av f. d. holsteinska
partimedlemmar, Carl Gyllenborg, D. N. v.
Höpken m. fl., vilka motarbetade H. Genom
att göra sig till målsmän för en mer forcerad
ekonomisk utveckling, än H. ansåg lämplig,
skaffade de sig under de följ, åren ett starkt
insteg i borgarståndet. Ännu farligare blev den
krigsstämning, som utbrottet av polska
tron-följdskriget 1733 väckte. Hoppet om hämnd
på Ryssland och om återställandet av Sveriges
forna stormaktsställning grep sinnena.
Frankrike underblåste krigsivern för att sysselsätta
ryssarna, medan Frankrike självt angrep
Österrike och förvärvade Lothringen. Vid
riksdagen 1734 bildades av krigsvännerna och de
ekonomiska framstegsivrarna hattpartiet (se
d. o.), och H. lyckades endast med möda
avvärja förhastade beslut. Efter riksdagen
avslöt H. 1735 en allians med Frankrike, sedan
han dock fått in bestämmelser, som minskade
faran för en inblandning i kriget. För att
lugna Ryssland förnyade han samtidigt det
gamla vänskapsfördraget med denna makt.
Frankrike tog sig härav anledning att ej
ratificera den redan slutna alliansen och kastade
skulden på H. Från detta ögonblick började
en ytterst häftig agitation mot H., vilken
utmålades som ryssvän. H:s anhängare
stämplades som »nattmössor». Vid riksdagens
sammanträde 1738 hade hattpartiet övervikt hos
adeln och borgarna. Sekreta utskottet grep
djärvt ledningen av utrikesärendena, påbjöd
avslutandet av ett subsidiefördrag med
Frankrike nov. 1738, inledde förhandlingar om
förbund mot Ryssland med Turkiet och skärpte
i hög grad en ekonomisk tvist med England.
Det var ett fullständigt nederlag för H:s
statskonst. Endast vördnaden för H:s person
hindrade direkta angrepp mot honom själv, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
