Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Horn af Rantzien, pommersk adelsätt - 3. von Horn, bremisk adelsätt - Horn (af Ekebyholm), Adam - Horn, Alfred Aloysius - Horn (af Ekebyholm), Arvid Bernhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Horn, A.—Horn, A. B.
10
sökte befordra revolutionsplanerna 1756 samt,
upptäckt och dömd, avrättades på
Riddarhol-men i Stockholm 23 juli s. å. En tredje gren
naturaliserades 1751, blev friherrlig 1763 och
utdog 1782. På dess adliga nummer
adopterades 1778 generalmajoren Samuel
Henrik H. af Rantzien (1739—1815), vilken
som godsägare på Skillinge i Skåne inlade
stora förtjänster om hästavel och
boskapsskötsel. Hans gren fortlever liksom en
ointroducerad linje (von H. af Rantzien).
3. von H., trol. en gren av en bremisk
adelsätt (v a m Home), var på 1500-talet
en hanseatisk borgar- och patriciersläkt, som
även kom till Holland. Till Sverige inkom
Paridon van Hoorn (d. 1644),
bruksägare, generalarrendator av Stora sjötullen
och svensk politisk agent i Holland 1612. En
hans brorson inkom senare och blev far till
Johan von Hoorn (se d. o.), som 1719 adlades
(ointroducerad) och blev stamfar för den nu
levande släkten von Horn, såsom namnet sedan
1700-talets mitt skrevs. Jfr uppsats av H.
Sö-dersteen i Personhist. Tidskr. 1926. B. H-d.
Horn (af Ekebyholm), Adam, greve,
riksråd, krigare (1717—78), son till Arvid
B. H. Deltog som major i kriget mot
Ryssland 1741—43 och blev 1747 överste för
Östgöta kavallerireg:te.
Liksom några andra
medlemmar av det då
halvt upplösta
mösspartiet slöt sig H. i
början av 1750-talet
till hovet. Adolf
Fredrik sände honom 1756
till Petersburg för att
söka få ryskt stöd för
svenska hovets planer,
men försöket
misslyckades. H. bevistade
som generallöjtnant
pommerska kriget till 1760, då han som
krigsbefälets riksdagsombud återvände till
Stockholm. Som lantmarskalkskandidat besegrades
H. 1760 av Axel v. Fersen men blev 1761
riksråd oeh överstemarskalk. H. spelade ingen
större roll i rådet; han följde mösspartiet vid
dess brytning med hovet. Aug. 1765 blev han
kanslipresident men avsade sig ämbetet. H.
utsågs att som ambassadör till danska hovet
avhämta kronprins Gustavs brud, Sofia
Magdalena (1766). Då hattarna 1769 fått makten,
entledigades H. från rådsämbetet men blev
åter riksråd 1771. Han var en skicklig och
tapper rytterianförare men föga betydande
statsman. Delar av det värdefulla Hornska
biblioteket och arkivet på Fågelvik inköptes
1868 till Kungl. biblioteket; en stor del av
arkivet har därifrån senare överlämnats till
Riksarkivet. L. S.*
Horn [hän], Alfred Aloysius, pseud.
för en engelsman (f. 1853), som efter några
års studier vid en skola i Liverpool omkr. 1870
begav sig till Afrika, där han sedan stannat
kvar. H., vilken som affärsman i olika delar
av de svartas världsdel upplevat oeh
iakttagit allehanda, »upptäcktes» 1926 i
Johannesburg av författarinnan EthelredaLewis,
som förmått honom att nedskriva sina minnen
och som till dem fogat hans reflexioner och
resonemang. Första bandet av dessa H:s
memoarer utkom 1927 under titeln »The ivory
coast in the earlies» (»Som trader på
Elfenbenskusten», 1928); därpå följde »Harold the
webbed» (1928). H. har väckt stort uppseende
genom sin must och stoffrikedom. R-n B.
Horn (af Ekebyholm), Arvid Bernhard,
greve, kanslipresident (1664 e/4—1742 18/4); se
släktöversikt 1. Var född på Vuorentaka gård
i Finland och son till Gustaf Henriksson
H. (d. 1673 som överste för Nylands infanteri).
Vid 18 års ålder tog H. anställning som
muske-terare vid konungens garde i Stockholm, blev
1685 fänrik och gick 1687 i utländsk krigstjänst.
Han kämpade först i kejsarens här (bl. a. vid
Mohäcz 1687); 1690—95 deltog han i
holländska härens fälttåg mot fransmännen. Efter
hemkomsten blev han kaptenlöjtnant vid
drabantkåren 1696. Genom sin nya ställning kom
han i nära beröring med Karl XII. vars ynnest
han visste att förvärva genom sitt ivriga
deltagande i dennes barnsligt ystra och
halsbrytande nöjen. 1700 blev H. generalmajor
och friherre. I spetsen för Karl XII:s
drabantkår fick H. tillfälle att på Själland, vid
Narva, vid övergången av Düna (1701) och
vid Kliszow (1702) stärka sitt rykte för
dödsföraktande hjältemod. I jan. 1704 blev H.
generallöjtnant och fick strax därefter i
uppdrag att, jämte diplomaten Wachschlager,
förmå polackerna att avsätta konung August
och välja en infödd till konung. Med slughet
och kraft visste H. att vid riksdagen i
War-schau förmå de tvekande polackerna att foga
sig; 6 febr, avsattes August, och 2 juli s. å.
valdes Stanislaus Leszczynski till dennes
efterträdare. H. stannade i Warschau som Karls
sändebud och den ännu vacklande tronens
stöd. Då konung August med en överlägsen
armé ryckte mot Warschau, övertog H.
ledningen av försvaret men måste efter
synnerligen tappert motstånd 26 aug. 1704 giva sig
fången. Han utväxlades i början av 1705 och
upptog ånyo i det av Karl återerövrade
Warschau de avbrutna underhandlingarna med
polackerna om en fredstraktat. Först efter
Stanislaus’ kröning (24 sept. 1705) bragtes
underhandlingarna till slut, och 18 nov. 1705
slöts freden mellan Sverige och Polen.
Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen
föranledde Karl att nyttja honom på ett annat
fält än krigets. H. blev i dec. 1705 kungligt
råd och kansliråd och hemkom våren 1706,
då han intog plats i rådet och i
defensions-kommissionen. Han blev s. å. greve och 1707
guvernör för konungens systerson hertig Karl
Fredrik av Holstein. Under de första åren
av sin civila ämbetsmannabana stod H.
fortfarande högt i ynnest hos konungen och blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
