Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Hugo
98
15-åringen sina skolstudier för att som
svuren anhängare till Chateaubriand kasta sig
in i det litterära och politiska livet. Han
grundade eller deltog i grundandet av flera
tidskrifter, kring vilka den romantiskt
sinnade ungdomen småningom samlade sig, och,
sedan han bildat eget hem, blev detta snart
den nya skolans högkvarter under namn av
Le cénacle (1828). H. hade redan flera
diktsamlingar bakom sig. som gjort lycka, då han
1827 utgav sitt versdrama »Cromwell», vars
företal innehöll den nya skolans
programförklaring. Detta företal, från vilket
romantikens genombrott plägar räknas i Frankrike,
gav signalen till en intensivare kampanj, som
nådde sin kulmen, då H:s ryktbaraste
skådespel, »Hernani», 1830 uppfördes av den i nuv.
Odéon inhysta Théätre frangais. Hela
1830-talet betecknade för H. en tid av sjudande
litterär produktivitet på olika områden —
lyrik, drama och roman —, och frukterna läto
icke vänta på sig: 1841 blev H. led. av
Franska akad. och 1845 pär av Frankrike, sedan
han i god tid utbytt sina tidigare
legitimisti-ska tänkesätt mot en mera tidsenlig
liberalism. Under 1840-talet utvecklade han,
delvis under intrycket av litterära motgångar
— hans sista drama, »Les Burgraves», led
1843 ett dundrande fiasko —, sin livligaste
politiska aktivitet. Efter
februarirevolutionen 1848 blev han bonapartist och gav prins
Napoléon sin röst till presidentvalet i hopp
om att själv få efterträda honom eller åtm.
få en ministerportfölj. Då detta hopp gick
om intet genom statskuppen 1851, lämnade H.
Paris och bosatte sig i Bryssel, varifrån han
ledde propagandan mot kejsardömet. Större
delen av sin 18-åriga landsflyktstid tillbragte
han på de anglonormandiska öarna Jersey
(1852—55) och Guernsey, där han inrättade
sig furstligt, liksom Voltaire på Ferney,
medan han utsände sina hätska diatriber på vers
och prosa mot »Napoléon le petit» — namnet
på en 1852 utkommen pamflett —, tills
utropandet av den tredje republiken i sept. 1870
tillät honom att återvända till Frankrike.
Han mottogs i triumf av Paris’ befolkning.
H:s vacklande hållning till kommunarderna
avkylde emellertid i någon mån entusiasmen,
och den politiska karriär, vartill han nu ånyo
trodde sig kallad, blev varken lång eller
särskilt ärorik. Han drog sig tillbaka inom sin
egen värld, så hänförande skildrad i »L’art
d’étre grand-père» (1877), efter att ha
redigerat sina politiska minnen i ett flertal
skrifter, och de sista åren av sitt liv framlevde
han som den franska litteraturens vördade
nestor och mest lysande stjärna. H:s
begravning blev en apoteos utan motstycke i
Frankrikes litterära annaler, med hela Paris’
befolkning, natten innan stoftet överfördes till
Panthéon, defilerande vid facklors sken
framför den under Triumfbågen placerade kistan.
Till det romantiska sekeljubileet 1927
inrättades en Victor Hugo-professur vid Sorbonne,
med den nitiske arkivisten A. Le Breton som
förste innehavare.
Som människa utan stora mått, ofta
inbjudande till löje genom sin hänsynslösa
egocentricitet och i tid
och otid naivt
ådagalagda övertygelse om
sin profetiska kallelse
— något, varemot hans
politiska
väderflöjels-natur erbjöd en bjärt
kontrast —, intager
H. som diktare ett av
de främsta rummen i
Frankrikes vittra
hävder. Han är den
franska romantikens
störste skald, med ett
inflytande, som åtm. i
poesien än i dag gör
sig starkt märkbart. Också har han
obestridligen nått högst som lyriker. Både i ämnesval
och formgivning anknöt han till avbrutna
traditioner från medeltid och renässans, varvid
han dock haft två stora föregångare i
Chateaubriand och Lamartine. I sina första samlingar
»Odes et ballades» (1822, 1824 och 1826) är han
ännu en skygg klassiker, som tveksamt söker
sig fram på nya vägar; det är endast
rojalismen och religiositeten, som röja romantikern i
dessa deklamatoriska praktstycken.
Genombrottet kom med »Les orientales» (1829), där
H med sprakande fantasi, närd av böcker och
tavlor (Delacroix icke minst), frammanade
färgrika bilder av en grekisk och turkisk
orient, som han aldrig sett, lika litet som
det moriska Spanien han också skildrat.
Hemmets värld är hans nästa poetiska erövring,
med »Feuilles d’automne» (1831), och samma
idylliska temata varieras mera filosofiskt i
bl. a. »Voix intérieures» (1837). Som
inspirerad tolk av kollektiva folkstämningar
framträdde han i »Les chants du crépuscule» (1835);
nationens stora minnen, även från napoleonsk
tid, passera här praktfull revy. Från
landsflyktsåren stamma »Les chåtiments» (1853),
vilkas bittra satir bildar höjdpunkten av hans
politiska diktning, vidare »Les
contempla-tions» (1856), där hans melankoli ofta tar sig
sublima uttryck i en rikt orkestrerad form,
och de friska »Chansons des rues et des bois»
(1865), slutligen ett väldigt epos, »La légende
des siècles» (1859; två nya dir 1877 och 1883),
vari han efter Dan tes och Miltons exempel
sökt lägga hela mänsklighetens historia
under apokalyptisk synvinkel. — I H:s
dramatik, som teoretiskt — företalet till
»Cromwell» — tog sin utgångspunkt från en
missförstådd Shakespeare, är det framför allt den
praktfulla lyriken, som ännu lever; han hade
också en skarp blick för det sceniskt
effektfulla. Konflikter och karaktärer äro lika
schematiskt och antitetiskt uppbyggda som
någonsin hos Voltaire; det är också intryck från
den populära samtida melodramen snarare än
X. 4
Victor Hugo på äldre
dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
