Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor Marie - Hugo av S:t-Victor - Hugo Capet - Hugtenburg, Jan van - Hugues - Huiafågel el. Huja - Huissier - Huitfeldt el. Hvitfeldt, ätt - Huitfeldt, Arild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Hugo av S:t-Victor—Huitfeldt, A.
100
från Shakespeare, som satt H. i stånd att
mjuka upp de klassiska doktrinerna.
»Her-nani» (1830; uppf. i Sthlm 1833; ny övers, av
E. Bäckström 1877), dramat om den ädle
rövaren, är en romantiserad Cid med uppenbara
Shakespearereminiscenser, »Marion Delorme»
(1829, uppf. 1831; sv. övers. 1886 och 1908)
har till hjältinna den botfärdiga kurtisanen,
ett omtyckt melodrammotiv, »Le roi s’amuse»
(1832; sv. övers. 1884 av H. Molander; av
Verdi lagd till grund för operan »Rigoletto»)
visar ett lastbart vidunder som en god fader;
med »Ruy Bias» (1838; sv. övers. 1885 och
1923), dramat om betjänten i besittning av
en ädlings själ och maner, vann H. slutligen
sin sista versframgång på scenen efter att i
tre rafflande prosastycken ha skattat åt den
rena melodramen efter Dumas d. ä:s exempel.
— Högre når H. som romanförfattare, ehuru
den antitetiska psykologien i hans romaner
liksom i hans dramer stör händelseförloppets
sannolikhet. Under påverkan av Walter Scott
men ännu mer av den tidigare engelska
skräckromanen skrev H. sin första historiska
berättelse, »Han dTslande» (1823; »Isländaren i
Norige», 1830—31), mycket svag, för att 1831
skapa sitt mästerverk i genren, »Notre-Dame
de Paris» (1831; flera sv. övers., den första
1835—36), där han med visionär klarsyn ger
en brokigt fängslande bild av det medeltida
Paris. Av hans stora sociala romaner har »Les
miserables» (påbörjad 1846, utg. först 1862
i 10 bd; sv. övers, s. å.) haft betydelse för
den senare naturalismens samhällsuppfattning,
medan orimligheterna i »Les travailleurs de
la mer» (1866; »Hafvets arbetare», s. å.) och
»L’homme qui rit» (1869; »Skrattmenniskan»,
s. å.) fallit starkare i ögonen. Här liksom i
hans dramer är det den pittoreska miljön, den
uttrycksfulla lokalfärgen, som är huvudsaken.
I sitt tänkande är H. primitiv och prisgiven
åt tillfälliga stämningar, en folkets son,
genom vars mun nationens röst ofta talat,
skiftande med tidens ansikte. Det aldrig sinande
bildflödet, den outtömliga språkliga fantasien,
sammanhängande med denna primitiva
läggning. gjorde honom till ett konstnärligt
nyskapande geni, icke utan släktskap med
Strindberg, såsom Schück med rätta framhållit.
H:s samlade skrifter utgåvos 1880—89 i 48
bd av Hetzel-Quantin, »Oeuvres inédites» av
Hetzel i 14 bd 1886—1902; en vetenskapligt
kritisk edition, beräknad till 100 bd, är
under utgivning sedan 1920. — H:s första
levnadstecknare är hustrun, A d è 1 e H., f. F o
u-c h e r, som skrivit »V. H., raconté par un
témoin de sa vie» (1863). Jfr E. Biré, »V. H.»
(4 vol., 1883—94), det grundläggande biogr.
arbetet, samt essäer och monogr. av E. Dupuy
(1887), L. Mabilleau (1893), C. Renouvier (1893
och 1900), E. Rigal (1900), É. Faguet (i »XIX:e
siècle», 1900), R. Steffen (1900; i Verdandis
Småskrifter), P. Levin (1901—02), F.
Brune-tière (1902; även i »Études critiques», VII,
1906), É. Bertaux (1903), M. Duclaux (1921),
H. Schück (i »Allmän litteraturhistoria», VI,
1925), P. Berret (1927) samt A. Le Breton, »La
jeunesse de V. H.» (1928), och P. de Lacretelle,
»La vie politique de V. H.» (1928). — H:s
porträtt återges på vidstående plansch. Kj.S-g.
Hugo av S:t-Victor [-sä-viktå’r], fransk
mystiker och skolastiker (omkr. 1097—1141).
Inträdde omkr. 1115 i klostret S:t-Victor (nära
Paris), där han sedan tillbragte sitt liv i
studier och kontemplation. Under inflytande från
Dionysios Areopagita och egna mystiska
upplevelser å ena sidan, Abailards dialektik å
den andra utbildade han mystiken som en
gren av den medeltida skolastiken. I
S:t-Vic-tor stiftade han en skola av teologer, som mot
1100-talets slut förde den äldre skolastiska
mystiken till dess högsta blomstring. Hans
viktigaste skrifter äro »Eruditio didascalica»,
en encyklopedisk översikt över allt tidens
vetande, och »De sacramentis fidei», hans
dogmatiska huvudarbete. Samlade verk tr. 1528
(flera uppl., bd 175—177 i Mignes »Patrologia»).
Monogr. av A. Mignon (1895—97). Hj. H-t.*
Hugo Capet [-kape’], se Hugo, franska
furstar, 2.
Hugtenburg [hö’^tonböry, Jan van, se
Huchtenburgh.
Hugues [yg], fransk namnform för Hugo.
Huiafågel el. H u j a, Ileteralo’cha
amfi-ro’stris, halvmeterstor kråkfågel från Nya
Zeeland. Fjäderdräkten är svart utom en bred,
vit kant på stjärtspetsen, näbben vit och till
formen olika hos de båda könen (se D i m o
r-fism). H. är sällsynt och avtar, ivrigt jagad
av maorierna för fjädrarnas skull, alltmer
i antal. T. P.
Huissier [yisie’], fr., vaktmästare,
rätts-betjänt.
Huitfeldt [vi’tfält] el. H v i t f e 1 d t,
gammal dansk adelsätt, sedan länge huvudsaki.
bosatt i Norge, där huvudmannen bär namnet
H. - K a a s. Bland släktens många bemärkta
medlemmar må nämnas Arild H., Iver H.,
Margareta H. samt H. J. H.-Kaas (om dem
se nedan). Om släkten se Danmarks Adels
Aarbog 1887 och H. J. Huitfeldt-Kaas,
»Efter-retninger om familien H.» (1908).
Huitfeldt [vi’tfält], Arild, dansk
rikskansler och historieskrivare (1546—1609); jfr
släktart. Blev 1586
riksråd och
rikskansler. H:s storverk är
hans historiska
skildring av Danmarks
forntid. Han började
med att 1595 utgiva
Kristian III:s historia
och fortsatte sedan
bakåt (10 bd, 1595—
1604; gå till 1559).
Efter H:s död utkom
en samlad uppl. i 2
folioband (»Danmarks
riges krönike», 1650—52). H:s uppfattning
var adelsmannens; hans stil är tung och delvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
