Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hummerhielm, Alexander (Hummer) - Hummerodling - Humor - Humoralpatologi - Humoresk - Humpen - Humperdinck, Engelbert - Humulus - Humus, Humuskol, Humussyra - Humusämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Hummerodling—Humusämnen
126
»Anecdoter om namnkunniga och
märkvärdiga svenska män», 1: 2 (1770), hans dagbok
1707—08 i »Karolinska krigares dagböcker»,
10 (1914). H.B-n.
Hummerodling, se Hummer.
Hümor, det lynne, den åskådning el.
framställning, där vår tillvaro och dess företeelser
uppfattas med en sådan blandning av skämt
och allvar (»leende i tårar», »sorg i
rosen-rött»), att sympati, försonlighet, humanitet
utgöra grundvalen, medan såväl det upphöjda
som det låga, det ideala som det bristfälliga,
det sorgliga som det glada ses icke objektivt
eller moraliskt utan som något ofullkomligt,
oenhetligt, aldrig uteslutande fördömligt eller
föraktligt men heller aldrig fullkomligt. H.
skiftar från bitter eller bruten h. ända till
sorglös eller burlesk h. — Urspr. betecknade
h. flytande vätska, fick genom
humoralpato-logien betydelsen temperament, humör, och
har sedan brukats både psykologiskt och
estetiskt, stundom närmande sig skämtsamhet,
komik. Se J. P. Richter, »Vorschule der
Ästhe-tik» (1804); T. Lipps, »Komik und H.» (1898);
H. Höffding, »Den store humor» (1916), och
G. Fröding, »Om h.» (1890; »Sami, skr.», IX).
— H u m o r i’s t, människa med h., skämtare.
— Adj.: H u m o r i’s t i s k.
Humorälpatologl (se Humor), ett
medicinskt lärosystem, som utgick från det
antagandet, att alla sjukdomar hade sin grund i
en oriktig beskaffenhet eller blandning
(»kra-sis») av kroppens vätskor. Av dessa
förändringar i vätskorna, särskilt i blodet, härleddes
de för sjukdomarna betecknande
kännemärkena, och man sökte i de s. k. dyskrasierna
(se D y s k r a s i) förklaringen på
sjukdomssymtomen och grunderna för behandlingen.
Solidarpatologi en sökte däremot
sjukdomsorsakerna i förändringar i kroppens fasta
beståndsdelar. Starkt uppsving fick
solidar-patologien från 1800-talets mitt genom
Vir-chows cellularpatologi (se d. o.). Senare
forskningar ha visat, att ingen skarp gräns kan
dragas mellan humorala och solidara
förändringar. O. T. S. (Ljd.)
Humore’sk, humoristisk berättelse, dikt el.
musikstycke.
Humpen [hoTnpan], ty., ett på 1500- och
1600-talet vanligt dryckeskärl i cylinderform,
även kallat v ä 1 k o m m a. Jfr G 1 a. s, sp. 737
och bild 9.
Humperdinck [ho’mp-], Engelbert, tysk
tonsättare (1854 V9—192 1 27/0)- Studerade vid
konservatoriet i Köln och musikskolan i
München, introducerades hos Richard Wagner och
vann mästarens stora bevågenhet samt
företog studieresor, bl. a. till Italien 1879—81.
H. var lärare vid Hochs konservatorium i
Frankfurt a. M. 1890—96 och ledare av akad.
mästarklassen vid högskolan för musik i
Berlin 1900—20. Hans i Wagners anda skrivna
sagoopera »Hänsel und Gretel» (1893; »Hans
och Greta», Sthlm 1895) vann en
utomordentlig framgång och blev mönstret för flera andra
sagooperor (bl. a. av S. Wagner). Hans sedan
följande melodram, »Die Königskinder» (1898;
omarb. till opera 1908; »Konungabarnen»,
Sthlm 1926), vann
mindre framgång. H.
skrev även körverk
(»Das Glück von
Eden-hall»,1884; »Die
Wall-fahrt nach Kevlaar»,
1887) och en ofta
spelad morisk rapsodi
(1898). Hans stil står
närmast Wagners och
utmärker sig för
färgrik orkester och god,
fängslande tematik.
Melodiken blir dock
gärna vek och tongivningen i sin helhet rätt
spröd. Hans verk givas därför numera mindre
ofta. — Biogr. av O. Besch (1915). T. N.
Hu’mulus, se Humle.
Hümus, Humuskol, Humussyra, se
Humusämnen.
Humusämnen äro vissa organiska ämnen,
vilka ingå i humus. Humus är markens
organiska beståndsdelar, för såvitt de ej tillhöra
levande organismers vävnader (i trängre
bemärkelse är humus dets. som h.; se nedan).
H. bildas vid förmultning (se d. o.) av
växt-avfallet, förnan (se d. o.) i marken.
H. äro organiska kolloider, vilka svårligen
kunna renframställas. Deras reaktioner
sammanhänga dels med det kolloidala tillståndet,
dels med den kemiska konstitutionen. De
visa affinitet till vatten, och deras molekyler
förmå anlagra ett stort antal
vattenmolekyler kring sig, d. v. s. de kunna svälla under
upptagande av vatten. På senare tid har
särskilt S. O d é n (se d. o.) studerat h. Han
urskiljer olika s. k. huminsyror: 1)
humussyra (svårlöslig i vatten och alkohol). 2) h
y-m ato me 1 a n sy r a (svårlöslig i vatten,
lös-lig i alkohol), 3) fulvosyror (lösliga i
vatten och alkohol). Samtidigt har han uppvisat
deras natur av verkliga syror, vilken bestritts
av flera kolloidkemister. Mörkfärgade
humuskomponenter, h u m i n och u 1 m i n, vilka
icke äro syror, kunna möjl. uppfattas som de
anförda syrornas anhydrider. Starkt kolrika
komplex av okänd sammansättning kallas
h u m u s k o 1. Andra forskare ha i humus
påvisat ett stort antal kända ämnen, t. ex.
oxalsyra, bärnstenssyra och lignin.
Markens humusbeståndsdelar ha en
utomordentligt stor betydelse för växterna i många
olika hänseenden. Man möter härvid ett
komplex av fysikaliska, kemiska och biologiska
företeelser. Man har uppdelat humusen i s. k.
humusformer (P. E. M ü 11 e r), vilka innefatta
blandningar av h. med oorganiska ämnen
(mineralbeståndsdelar och salter) och stundom
däi till förnabeståndsdelar. Tre huvudgrupper
av humusformer må anföras, mellan vilka alla
tänkbara övergångar förefinnas.
1. Mull är en lucker, brunsvart till svart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
