Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huygens’ princip - Huysmans, Camille - Huysmans, Joris Karl - Huysum, Jan van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Huysmans—Huysum
184
genom bild på sp. 182. Det från punkten O
utsända ljuset har i form av vågytan So nått
fram till skärmen K. Punkterna på So
betraktas som utgångspunkter för nya vågor,
och dessa ha efter en viss tid utbrett sig till
de sfärer, vilka i form av cirklar äro antydda
på bilden och betecknade med 1, 2, 3. Den nya
vågytan utgöres av den omhöljande ytan eller
den sfäriska kalotten Si- På samma sätt kan
vågens flyttning till 82 härledas. — H.
möjliggör en deduktion av lagarna för ljusets
brytning och reflexion; däremot kvarstår ljusets
diffraktion oförklarad. Principen innesluter
i den form Huygens gav den vissa brister,
i det att ljus enl. denna måste sändas även
in mot ljuskällan. Huygens hade ej gjort
klart för sig den av Grimaldi redan 1655
uttalade satsen: »Ljus, fogat till ljus, kan giva
mörker» (interferensfenomenet). Även sedan
Young 1802 och Fresnel 1815 utvidgat H. på
så sätt, att hänsyn togs till etervågornas
samverkan el. interferens, kvarstodo dock vissa
svårigheter. Sålunda gåvo beräkningarna ett
felaktigt värde för svängningens fas
(rörelsetillstånd). 1882 gavs den stringenta
formuleringen av H. av Kirchhoff, vilken därvid
utgick från den differentialekvation, som
gäller för ljussvängningarna i ett (isotropt)
medium. K. Lmk.
Huysmans [hÖTsmans], C a m i 11 e, belgisk
socialistisk politiker (f. 1871 26ls), flamländare.
Tog 1891 fil. doktorsgrad och upprätthöll
därpå lärarbefattningar vid offentliga
högskolor. H. kom tidigt in
i den socialistiska
rörelsen och medarbetade
flitigt i den
socialistiska pressen, såväl den
franskspråkiga som
den flamländska. 1906
utsågs han till
Socialistiska internationa-lens sekr. och kvarstod
på denna post till 1920,
då sekretariatet
flyttade från Bryssel till
London; under
världs
kriget var det förlagt till Haag. Under kriget
arbetade han ivrigt på att återknyta de
avbrutna förbindelserna mellan olika länders
socialister och var en av de ledande vid
socialistiska fredskonferensen i Stockholm 1917. H.
har många år varit verksam i
kommunalrepresentationerna i Bryssel och Antwerpen samt
var 1921—25 borgarråd (wethouder) för
undervisningen i Antwerpen. Sedan 1910 tillhör
H. belgiska deputeradekammaren och spelar
en framskjuten roll i landets politik. Juni
1925—nov. 1927 var han
undervisningsminister i en koalitionsministär. R. L-dm.
Huysmans [yismä’ el. öismä’s], Joris Karl,
fransk författare (1844—1907). H., som
härstammade från en gammal holländsk
målar-familj, var själv infödd parisare och under
30 år en plikttrogen ämbetsman i inrikesmi-
nisteriet (pensionerad 1897). Han tillhörde
den trängre vänkretsen kring Zola, den s. k.
Médangruppen, och debuterade med en rad
naturalistiska noveller och romaner — »Les
soeurs Vatard» (1879),
»En ménage» (1881)
och »Ä vau-l’eau»
(1882) —, i vilka han
efter mästarens
exempel med förtvivlans
energi, men i en knapp
och konstnärligt säker
form liksom
Maupas-sant, sökte avslöja
människornas
lumpenhet, samhällets
ruttenhet och tillvarons
obotliga fulhet. Samtidigt
gjorde han sig känd som en originell
konstkritiker. Ryktbarhet vann han först med den stora
romanen »Å rebours» (1884), där den desperata
fin-de-siècfe-pessimismen och flykten från det
verkliga livet till en artificiell fantasivärld
fingo sitt första representativa litterära
uttryck. Dess raffinerade hjälte, Des Esseintes,
blev en tidstyp liksom förut Werther el. René,
och den återfinnes i nya varianter hos bl. a.
den unge Barrès, Gide och O. Wilde. Zola
kallade boken ett dråpslag mot naturalismen, med
vilken H. nu bröt, ehuru han förblev trogen
dess teknik, sin kärlek till de hopade
måleriska detaljerna. Med sin nästa roman,
»Läbas» (1891), tog han steget ut i en ännu
estetiskt fattad religiös mystik av ganska krass
natur, och 1892 inträdde han som katolsk
konvertit i en trappistorden. Sin väg till
Damaskus har H. beskrivit i »En route»
(1895), ett franskt motstycke till Strindbergs
»Inferno». Till full klarhet i kyrkans
mysterier nådde han med »La cathédrale» (1898),
där han med lysande konst, imponerande
sakkunskap och passionerad kärlek skildrat
domen i Chartres. H. gav slutligen i »Les foules
de Lourdes» (1906) en troendes vittnesbörd
om en företeelse, som förut skildrats mera
utifrån av Zola. Det finns mycket, som
erinrar om Strindberg, i H:s litterära fysionomi,
och han har säkerligen direkt påverkat den
svenske själsfränden. Som språkkonstnär står
H. i en särklass med ett ordförråd och en
bildfantasi, som i rikedom och omväxling
söka sin like. Monogr. av A. Thérive (1924).
Jfr även R. Doumic, »Les jeunes» (1896); J.
Lemaitre, »Les contemporains» (1899); P.
Martino, »Le roman naturaliste» (1923); O.
Levertin, »Diktare och drömmare» (1908),
samt essäer i Ord och Bild av Hj. Söderberg
(1892) och J. Mortensen (1908). Kj. S-g.
Huysum [hol’-], J a n van, holländsk
målare (1682—1749). H:s efter naturen
utomordentligt noggrant utförda frukt- och
blomstermålningar i ljusa färger mot ljus bakgrund
värderades synnerligen högt av samtiden.
Arbeten av H. bl. a. i Nationalmuseum i
Stockholm och i Göteborgs konstmuseum. E.L-k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
