Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Håkon (Haakon) Håkonsson, den gamle (norsk konung) - 6. Håkon (Haakon) V Magnusson, Hålægg (norsk konung) - 7. Håkon (Haakon) VI Magnusson (norsk konung) - 8. Håkon (Haakon) VII (Kristian Fredrik Karl Georg Valdemar Axel, norsk konung) - 1. Håkon Grjotgardsson (norsk jarl) - 2. Håkon Ladejarl (norsk jarl)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Håkon
240
Under H:s regeringstid gick Norge framåt
i välstånd och makt, de djupa såren från
inbördeskrigen läktes, och H. åtnjöt även i
utlandet stort anseende. Påven Innocentius IV
uppfordrade honom att bekämpa dennes fiende
kejsar Fredrik II och erbjöd honom till lön
romerska kejsarkronan. 1261 lade H.
Grönland under sin spira, och 1262 uppgav det av
inre oroligheter svårt hemsökta Island sin
självständighet samt slöt sig till Norge. H.
ägnade sig åt lagarnas förbättring och
avskaffade vid sin kröning järnbörden som
be-visningsmedel. De norska städerna — i
synnerhet Bergen och Nidaros — tillväxte
betydligt, och Marstrand anlades. Då skotske
konungen Alexander III sökte med vapenmakt
lägga Suderöarna (nuv. Hebriderna) under
sitt välde, påbjöd H. 1263 leding över hela
Norge och drog till Suderöarna. Där
kämpade han med framgång mot skottarna men
sjuknade på vintern och dog s. å. Personligen
var H. säkerligen en föga betydande man i
jämförelse med Skule Bårdsson. Han och
Skule äro huvudpersoner i Ibsens drama
»Kongsemnerne». O. A. ö.*
6. H. V Magnusson, kallad H å 1 æ g g,
»högben» (d. 1319), Magnus Lagabötes son.
H. fick redan under faderns levnad titeln
hertig och förde under sin broder Erik
Magnussons regering nästan självständigt
styrelsen över en del av s. Norge. Vid broderns
död 1299 besteg han tronen och fortsatte
kriget med Danmark, tills fred slöts i
Köpenhamn 1309. Sedermera inblandade han sig i
striden mellan Magnus Ladulås’ söner. H.
upphävde lendermansvärdigheten samt
tillsatte i stället tid efter annan lagmän och
sysselmän, vilkas åligganden han noga
bestämde. Med klokhet begagnade han sig av
stridigheterna mellan ärkebiskop Jörund och
hans kapitel för att inskränka prästerskapets
makt. Mindre framgång hade han i sina
försök att stävja hanseaternas välde i Norge.
Med H. utslocknade Harald Hårfagers ätt på
svärdssidan. Med Eufemia (se d. o.), en
prinsessa från Rügen, hade han dottern Ingeborg,
g. m. svenske hertigen Erik Magnusson. H.
efterträddes av deras son Magnus Eriksson,
som 1319 blev konung även i Sverige. O.A.Ö.*
7. H. VI Magnusson (1339—80), son
till svensk-norske konungen Magnus
Eriksson och Blanka av Namur. 1343 blev den
fyraårige H. tagen till konung i Norge; så
länge han var omyndig, fördes regeringen av
riksrådet under faderns ordförandeskap. 1355
blev H. myndig och övertog regeringen i
Norge, men en betydande del av landet samt
Island fortforo att lyda under konung
Magnus. I hopp att han skulle gå i deras
ledband, utsågo även de svenska stormännen, i
febr. 1362, H. till konung. H. behöll
emellertid sin fader som medregent, slöt sig till
Valdemar Atterdag och äktade dennes
elva-åriga dotter Margareta. De svenska herrarna
inkallade då 1363 Albrekt av Mecklenburg
som regent. En svensk-norsk här under
Magnus och H. led nederlag mot Albrekt vid
Enköping, och Magnus togs till fånga. Först
1371 kunde H., som under tiden haft att
kämpa mot hanseaterna, göra ett försök att
befria sin fångne fader och trängde därvid
fram till Stockholm. Han lyckades utverka
dennes befrielse men måste betala en
lösepen-ning av 12,000 mark silver och erkänna
Albrekt som konung i Sverige. Under sitt välde
behöll H. dock en del av Västergötland,
Dalsland och Värmland. 1376 korades H:s och
Margaretas son Olof till konung i Danmark
efter Valdemar Atterdag. O. A. ö.*
8. H. VII (f. 1872 3/s), son till danske
konungen Fredrik VIII och drottning Louise.
Fick i dopet namnen Kristian Fredrik
Karl Georg Valdemar Axel. Prins
Karl, som han i dagligt
tal kallades,
genomgick 1889—93
sjöoffi-cersskolan och gjorde
1894 sin första
sjöexpedition. Han blev
22 juli 1896 g. m. sin
kusin prinsessan Maud
av Storbritannien och
Irland. Under den
svensk-norska krisen
1905 erbjöds redan i
aug. under hand
norska kronan åt prins
Karl; först 31 okt. bemyndigade stortinget
regeringen att öppet inleda underhandlingar
med. prinsen. Kungavalet ägde rum 18 nov.;
två dagar senare mottog prinsen valet,
antog som konung namnet H. och gav sin son
Alexander (f. 1903) namnet Olav. 25 nov. höll
H. sitt intåg i Oslo, och 27 nov. avlade han
sin trohetsed på grundloven. Konungaparets
kröning ägde rum i Trondhjems domkyrka 22
juni 1906.
H. har som konung hyllat strängt
konstitutionella principer. Han har visat livligt
intresse för nationell idrott. Under världskriget
deltog H. i de för de nordiska rikenas
sammanhållning och neutralitet betydelsefulla
trekonungamötena i Malmö 1914 och i Oslo 1917
samt avlade 1918 officiellt besök i
Stockholm. (J. Schr.)
Håkon, norska jarlar. — 1. H. G r j o
t-gardsson (d. omkr. 900). Tillhörde
Hålöyg-jarlarnas ätt, som tidigt behärskade inloppet
till Trondhjemsfjorden och därför hade
betydande makt i Tröndelagen. Sagornas
uppgifter om H. äro föga trovärdiga.
2. H. Ladejar 1 (d. 995), sonson till föreg.,
korades omkr. 962 till tröndernas hövding
men låg i ständiga strider med Harald
Gråfäll och dennes bröder. Sedan Harald dräpts,
trol. omkr. 975, blev H. danske kungen
Harald Gormssons jarl i Norge men gjorde sig
oberoende, troligen efter dennes död. Sven
Tveskägg sände en stor flotta till Norge, men
den besegrades fullständigt i Hjörungavåg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
