Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårsjukdomar - Hårslöv - Hårstjärnor - Hårsäcksdjur(et) el. Hårsäckskvalster - Hårsärv - Håruppsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Hårslöv—Håruppsättning
254
brist på färgämne (pigment) och ökad lufthalt
i varje hårstrå. De hårbevuxna ställena
kunna dessutom angripas av de flesta
hudsjukdomar (t. ex. eksem); olika former av
löss trivas också på dessa ställen. F. S-n.*
Hårslöv, se H å s 1 ö v.
Hårstjärna, till höger ungdomsform, till vänster fullt
utvuxen.
Hårstjärnor, Crinoidea, utgöra en klass
bland tagghudingarna (se d. o.). De utmärkas
av att de antingen under hela livet eller
endast på larvstadiet sitta fast vid
havsbottnen medelst en lång, av kalkplattor bildad
stjälk, som utgår från ryggsidan. Kroppen
är till formen konisk med uppåtriktad
basyta, i vars mitt munöppningen sitter, omgiven
av 5—10 vanl. förgrenade armar. Dessa äro
på översidan försedda med en längsgående
ränna, vari de tentakelliknande
ambulakral-fötterna (se Tagghudingar) ligga. Alla
h. finnas i havet och livnära sig av
mikroskopiska organismer. Bland de fåtaliga
formerna må nämnas de fastsittande
Pentacri-nws-arterna från Atlanten och Stilla havet,
där de leva på större djup, och de ostjälkade,
krypande eller simmande Comatula-
(Ante-don-) arterna, vilkas larver äro försedda med
stjälk och fastsittande. De leva på ringa djup
och förekomma även vid Sveriges västkust.
H. voro rikt företrädda i den paleozoiska
tidens fauna, men gruppen är numera stadd i
utdöende. Siluriska h., enkriniter, voro
berg-artsbilflande (se K a 1 k s t e n). T. P.
Hårsäcksdjur(et) el.
Hårsäekskvals-t e r, Demo’dex, mycket små, starkt förlängda
kvalster, vilka leva i däggdjurens hårsäckar
och talgkörtlar. Deras levnadssätt är mycket
litet känt. Under det att människans h. är
alldeles ofarligt, orsakar den hos hunden
förekommande formen en mycket farlig, ofta
dödlig sjukdom, som yttrar sig i att håret faller
av och huden inflammeras, svullnar och blir
varig. Får sjukdomen sköta sig själv, dör
hunden inom kort av blodförgiftning. O. A-g.
Hårsärv, bot., se Z an n ich e 11 i a.
Håruppsättning. Att på ett mer el. mindre
konstmässigt sätt kläda sig i håret — frisera
det — synes hos både män och kvinnor ha
varit sed sedan urminnes tider. Redan de
egyptiska männen buro krusat och på axlarna
nedhängande hår. Hos greker och romare
växlade kortklippt och hängande hår, men hos de
övriga kulturfolken ha männen oftare burit
långt än kort hår ända till 1500-talet, då
ringkragen och halskråset gjorde det obekvämt
med det långa håret. Med den nedvikta
kragen på 1600-talet följde åter långt hår (å
l’enfant), som man på 1670-talet fann
bekvämare att ersätta med peruk (se Allon g
e-p e r u k). Enär det blonda håret ansågs
vackrast, började man under 1700-talet pudra
håret, och allongeperuken ersattes med en vit
peruk, omknuten i nacken. Håret var då
uppstramat från pannan över en valk (t u p é),
från tinningarna bakåt lågo två horisontala
lockrullar, och bakhåret omknöts med ett
band, antingen i pung eller i hårpiska. Under
revolutionen försvann peruken men ej genast
det långa håret, som dock helt bannlystes
under kejsardömet. Under 1800-talets förra hälft
buro de elegantare männen håret längre vid
öronen, så att det där bildade små lockar
(»polkalockar»). Fr. o. m. 1800-talets senare
hälft ha männen brukat låta kortklippa håret;
det kammas uppåtstående eller benas. Omkr.
1920 uppkom bland ynglingar ett mod att
bära håret rakt tillbakastruket från pannan.
Genom fynd i danska bronsåldersgravar vet
man, att kvinnorna i Norden buro långt hår,
upplagt i nät, och säkert är, att kvinnorna
hos alla kulturfolk intill de senaste åren burit
håret långt, antingen utslaget, hängande i
flätor eller uppsatt i hårkorg. Utslaget hår
kännetecknade in i medeltiden ungmön; hustrun
täckte håret nästan helt och hållet. På
1500-talet buro kvinnorna håret uppsatt, helt el.
delvis dolt av en huva eller omlagt med nät.
Mot 1600-talets mitt uppstod bruket att vid
sidorna bära halvkort, krusat hår, men lika
ofta var det enkelt tillbakastruket från
pannan med nackhåret uppsatt i korg. Under
1600-talets senare del och början av
1700-talet bars håret hängande i lockar på axlarna
och med små karakteristiska, mot varandra
vända lockar i pannan. Under större delen
av 1700-talet pudrade damerna håret eller
buro vit peruk. Håret var först lågt
uppkammat från pannan, men frisyren växte
under 1770- och 1780-talet, och då räckte det
egna håret alls icke till. Perukerna bortlades
mot 1700-talets slut, ävenså pudret, och håret
kammades mera naturligt men hängde
fortfarande i lockar på axlarna. I och med
Na-poleontidens antikisering av klädedräkten
blevo h. enklare. Det mest karakteristiska
var det vid tinningarna lockade håret, ett
mod, som dock redan på 1830-talet var mindre
brukligt, då man i stället upptornade håret
på hjässan med stöd av höga kammar. Men
redan i slutet av årtiondet benades håret
slätt i pannan, fick hänga i lockar vid öronen
samt lades i platt hårkorg i nacken. Senare
slätkammades det ofta över öronen. För
slät-kamningen nyttjades åtskilliga medel, ss. po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
