Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härbärget - Härd - Härdning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Härd—Härdning
300
ternas samkväm mera fåtaligt besökta och
sammanhållningen mattare. Litt.: A. Kahl,
»Tegnér och hans samtida i Lund» (2:a uppl.
1868); C. Bååth-Holmberg, »Morfars bok» (2
bd, 1910); E. Wrangel, »Gamla
studentminnen från Lund» (1918). E. Wrgl.
Härd, ett mer el. mindre trångt arbetsrum,
vari metaller genom smältning framställas
eller renas från främmande beståndsdelar eller
på annat sätt bearbetas vid hög temp. De
kunna indelas i öppna härdar, där den
yttre luften har fritt tillträde till den
glödande kolhögen och förbränningsprodukterna
gå direkt ut i skorstenen, och slutna
härdar, där man genom h:s begränsning med
sidoväggar och det lägsta möjliga valv över
h. söker bättre tillvarataga värmen. Som ex.
på öppna h. kunna nämnas de gamla
gar-härdarna (se Gar a) för råkopparns rening,
smält- och räckhärdar för vallon- och
tysk-smidesmetoderna, klensmedshärdar o. s. v.
Slutna h. äro t. ex. de, som brukas vid
Lancashire- och
Franche-Comté-smidesmeto-derna. (E. S. B.)
Härdning. 1. (Metall.} H. innebär ett ökande
av ett materials normala hårdhet. — A.
Viktigast är kolstålets härdning, varigenom ett
lätt bearbetat stålstycke får så stor hårdhet,
att det angriper de flesta andra material, en
grundförutsättning för nutida kultur. Vid
h. värmes stålet till en viss härdning
s-temperatur och kyles (»avsläckes»)
hastigt i vatten el. annan härdningsvätska.
Därvid uppkommen hårdhet åtföljes av sprödhet,
varför vanl. följer anlöpning:
eftervärm-ning till viss temp., varvid sprödheten starkt,
hårdheten föga minskas. Stålets härdbarhet
— storleken av hårdhetsökningen — stiger
med halten av kol (C); är ringa för halter
under 0,5 % och störst vid omkr. 1 %. H:s
livligt diskuterade teori kan resumeras
sålunda. Med stigande kolhalt sjunker
omvand-lingspunkten hos järn (se d. o.) längs en
kurva GS (se bild) ända till <8 (nära 700°, vid
0,9 % C). GS anger (vid kylning) temp. för
börjande utskiljning av a-järn (a-Fe; föga
hårt). För än högre kolhalt gäller kurvan
SE, angivande börjande utskiljning av c
e-m e n t i t, Fe3C.
Ovanför GSE består ett stålprov av y-Fe,
som lätt löser C till fast lösning
(härd-ni n g s k o 1). Nedanför & innehåller det
däremot, efter långsam kylning, perlit,
två beståndsdelar, a-Fe och Fe3C (kolet
utgör cementkol). Efter hastig
kylning blir den fasta lösningen mer eller
mindre oförändrad bestående vid
rumstemperatur. Järnet kan antingen kvarbliva i
y-form, bildande austenit, eller ock
omvandlas till a-Fe: martensit. Denna vid
vanlig temp. bevarade kolrika fasta a-lösning
är mycket hård och karakteriserar härdat
stål. Dess stora hårdhet sammanhänger med
att den är en övermättad fast lösning;
austeniten kan sägas vara en överkyld
fast lösning. Fast lösning är generellt
hårdare än ren substans och detta speciellt vid
övermättning.
I och för h. måste stålet värmas
tillräckligt högt över fil (till ab) men ej mera än
nödvändigt (eljest inträder en hållfastheten
nedsättande kornföratoring). Tillåtlig övre
gräns, a’b’, varierar för olika stål. Området
mellan ab och a’b’ betecknas som
härdning s f äl t: ju större, desto bättre för
praktiken. Vikten av bestämd
härdnings-temperatur har framtvungit speciella
härd-ningsugnar med god temperaturkontroll.
Värmebindningen vid den kritiska punkten (S)
kan, liksom dess magnetiska förändring,
utnyttjas som temperaturindikator.
Det härdade stålet intar större volym än
det ohärdade. Härav uppkomma lätt starka
spänningar, i synnerhet om temp. och
kyl-hastighet lokalt variera; dessa orsaka ej
sällan härdningssprickor. Vid h.
inträffa oftast (även vid likformig
värmefördelning) vissa formändringar (hastigt kyld
cylinder tenderar mot sfärisk form).
Härdningsvätskans kylförmåga beror främst
av dess ångbildningsvärme (ej
värmeledningsförmåga), som är särskilt högt för vatten. I
praktiken ofta använd koksaltlösning har ej
högre kylförmåga än vatten. Dess främsta
företräde är sannolikt lägre lufthalt: i
vätskan löst luft har tendens att utfalla på
enstaka varma punkter (»varmväggsverkan»),
där hindrande kylningen (härav mjuka
fläckar). Olja, petroleum och t. o. m. luftström
användas, när sprickningsrisken förbjuder
intensivare kylning. Kraftig rörelse i vätskan
minskar denna risk.
Eftervärmningen (utelämnad, då stålet
önskas »glashårt») föranleder en utskiljning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
