Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härdning - Härdsmide - Härene - Härfader - Härfåglar - Häring, Willibald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Härdsmide—Häring
302
cementit ur martensiten, med minskning av
förefintliga spänningar, och ger i luft en
yt-färgning (se An löp a). Den kan även ske
i olja el. smält bly (327°). Ståltråd härdas
stundom i smält bly under samtidig
anlöp-ning (»patentering»).
B. Specialstålshärdning. Ämnen såsom krom,
molybden, volfram, i smärre mängder tillsatta
kolstålet, medföra, att martensit erhålles vid
lägre kylhastighet än eljest. Risken för
härd-ningssprickor minskas härigenom, och man
får djupare martensitskikt (kylhastigheten
avtar ju från ytan inåt). De öka
härdnings-fältet. En hög halt (18 %) av volfram (som
lättare löses i a-Fe än i y-Fe) — ingående
i snabbsvarvstål (se Specialstål) —
förskjuter omvandlingspunkten till vida högre
temp. än för kolstålet. För att här
kolföreningen — liksom Fe3C i kolstålet — skall
gå i fast lösning, fordras h. från omkr.
1,300° C. Upphettning i smält saltbad ger
oxidationsskydd; eftervärmning sker till omkr.
640° C.
C. Härdningsteorien för kolstål gäller även
andra legeringar, t. ex. koppar med 13—28 %
tenn, med 7,5—17 % aluminium eller med
37—60 % zink. Flygindustriens duralumin el.
duraluminium (Al med 3,5 % Cu och små
mängder Mg, Mn, Si och Fe) har egenskapen att
självhårdna, sannolikt på grund av successivt
bildande av vissa kristaller (jfr gipsens
hårdnande på grund av utkristallisering).
Första preciserade rön rörande rationell
härdningstemperatur gjordes av svensken J.
F:son Angerstein (1778);
grundläggande rön i övrigt ha gjorts av J. A. B r i n e 11
(1885) och F. O sm ond (1888).
D. Sätthärdning är dets. som ytlig ce m
ente r i ng (se d. o.).
Litt.: Tekn. Tidskr., Bergsvet. 1924;
Kosmos (utg. av Svenska fysikersamfundet 1924);
C. Benedicks, »Metallographic researches»
(1926); L. Guillet, »Trempe, recuit, revenu»
(1928). C. B.
2. (Kem.) n. av fett, överförande av
flytande fett till fast form genom anlagring av
väte (se F e 11 h ä r d n i n g).
Härdsmide, äldsta sättet att av tackjärn
framställa smidesjärn. Ugnen, vari tackjärnet
omsmältes och färskas, är en liten härd (se d. o.).
I alla slags h. brukas s. k. smältfärskning, och
bränslet är uteslutande träkol. H. omfattar
tre särskilda operationer, näml,
tackjärnets nedsmältning, färskningen,
varvid man så intimt som möjligt blandar det
smälta tackjärnet med färskslaggen, och
smältgörningen, varunder de i härden
erhållna färskorna sammanföras och
nedsmältas till en enda järnklump, den s. k. s m ä
1-t a n. Denna uttages ur härden och föres
under hammaren för att befrias från slagg och
få en passande form, så att den kan
sönderhuggas till för räckningen lämpliga bitar, s.
k. smältstycken. De metoder, som mest
nyttjats i Sverige, äro Franche-Comté-smide,
halvvallonsmide, Lancashiresmide, tysksmide
och vallonsmide. C. A. D.*
Härene, socknar, se Norra H ä r e n e och
Södra Härene.
Härfader, ett av Odens namn.
Härfågel, Upupa epops.
Härfåglar, Upu’pidae, en fam. av ordn.
blå-kråkartade fåglar, igenkännas på sin långa,
tunna, något böjda näbb. De få arterna tillhöra
alla Gamla världen. Härfågeln, Upupa
epops, 25 cm lång, är på huvudet, halsen och
bröstet rödaktigt grågul, medan resten av
kroppen är svart med vita tvärband. På
huvudet sitter en av rostgula fjädrar med svarta
spetsar bildad, resbar kam. H. var förr ej
sällsynt i Sverige men häckar här trol. nu
blott i Kalmar län. Utom i Europa finnes den
även i v. Asien och n. v. Afrika. Under
häck-ningstiden sprida honan och ungarna en
vidrig stank. H:s egendomliga läte, »opp-opp»,
ansågs båda örlig och dyr tid. T. P.
Häring, Willibald, tysk författare under
märket Willibald Alexis (1798—1871).
Utgav som övers, av Walter Scott »Walladmor»
(3 bd, 1823; sv. övers. 1826) och »Schloss
Avalon» (3 bd, 1827),
där han dels
imiterade, dels ironiserade
föregångarens maner.
I »Cabanis» (1832),
»Der Roland von
Berlin» (1840), »Der
fal-sche Woldemar» (1842;
sv. övers. 1843), »Die
Hosen des Herrn von
Bredow» (1846) och
»Wärwolf» (1848)
skapade H. en rad
preus-sisk-brandenburgska
historiska romaner, där han ypperligt
återgav människoöden och kulturhistoriska
problem; med »Ruhe ist die erste Bürgerpflicht»
(1852) mattades hans kraft, och 1856
drabbades han av ett svårt slaganfall. H. stod nära
den yngre romantiken, bl. a. E. T. A.
Hoff-mann (t. ex. i »Gesammelte Novellen», 1830—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
