Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästavel - Hästbana - Hästböna - Hästdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Hästbana—Hästdjuren
324
att tillvarataga och förbättra den urspr.
inhemska lanthästen för att utbilda en särskilt
för skogs- och bruksdriftens behov lämplig
arbetshäst. Benämningen nordsvensk
häst (se d. o.) började användas först i
slutet av 1890-talet och erhöll off.
erkännande genom att upptagas i det 1900
förnyade premieringsreglementet.
Hingstföreningar började bildas redan på
1860-talet i avsikt att genom sammanslutning
mellan hästuppfödare inom viss trakt anskaffa
lämpliga avelshingstar och ha därigenom
utövat stort inflytande på h:s utveckling. Om
hingstbesiktningstvång se d. o. E. T. N.
Hästbana, skenlagd väg för fordon, vilka
dragas av hästar. Förekommer i kolgruvor,
lertag o. dyl. Järnvägarna ha utvecklat sig
ur h. Den första »järnvägen» i Sverige,
mellan sjön Fryken och Klarälven i Värmland,
var en h. (G. H-r.)
Hästböna, bot., se Bönsläktet.
Hästdjuren, Equidae, äro en fam. av de
uddatåiga hovdjuren, Perissodactyla. De
utmärkas framför allt av förekomsten av en enda
tå, den tredje, på varje fot. Sidotårna finnas
kvar endast i form av ett starkt förkrympt
mellanfotsben, stilettben, på var sida om det
fungerande. Armbågsbenet är förkrympt, så
när som på den vid strålbenet fastvuxna
arm-bågsknölen, och av vadbenet finnes endast en
obetydlig rest. Extremiteterna äro starkt
förlängda, halsen och huvudet långa.
Hörntänderna äro små och emaljen på de mycket höga
kindtänderna starkt veckad. Mellan
emaljvecken finnes cement. Även framtändernas
tuggyta är veckad. Halsen bär en man, och
även svansen är beklädd med långa hår. På
insidan av de främre extremiteterna ovan
handleden finnes en hornartad bildning,
»kastanjen», som anses vara en lämning av en
hos h:s förfäder fungerapde körtelbildning el.
möjligen av en hov.
Vilda h. förekomma i nutiden endast i
Afrika och Asien. — Fam. har ett enda släkte,
Equus, hästsläktet, omfattande hästar, åsnor
och sebror. Om tamhästen se Häst en. Den
enda nu levande vildhästen är den
asiatiska vildhästen el. P r z e w a 1 s k i s
häst, Equus caballus przewalskii, som
förekommer i Dsungariets stäpptrakter. Den är
till färgen gul med mörkare ben och når en
mankhöjd av 135 cm. Huvudet är liksom
kroppen i övrigt grovt byggt och halsen kort.
Manen är kort och uppstående, pannlugg saknas.
Även svansens hårighet är avvikande, ty
roten bär ej långa hår på översidan. Under
vintern är kroppsbetäckningen lång och ullig.
»Kastanjer» finnas även på bakbenen. Den
lever i smärre flockar under ledning av en
gammal hingst. Man har hållit exemplar i zool.
trädgårdar, där de fortplantat sig även med
tamhäst. Den europeiska vildhästen
el. t a r p an e n, E. caballus gmelini, som levde
på de sydryska stäpperna, utrotades genom
jakt på 1870-talet. Den var något smidigare
byggd och till färgen grågul med ljusare
undersida och svart ryggstrimma. Under den
tidigare stenåldern levde i Europa även den
s. k. istidshästen, E. caballus fossilis, som att
döma av den mängd hästben man funnit vid
boplatser spelade en viktig roll för människan
som jaktbyte. — Tamåsnan, E. asinus (se Å
s-n a), anses härstamma från den nu b i sk a
vildåsnan, E. asinus africanus, vilken
jämte So malivildåsnan, E. asinus
so-malensis, finnes i kustområdena i n. ö. Afrika.
Åsnorna utmärkas av sina långa öron, den
tunna manen och svansen, som endast i
spetsen bär längre hår. Den nubiska åsnan är
isabellgrå med bogkors och når en höjd av
omkr. 115 cm, medan somaliåsnan är rödgrå
utan bogkors men med en sebraliknande
tvär-ringling på benen och en höjd av 140 cm.
Båda leva i skaror på steniga stäpper. De
asiatiska åsnorna äro till färgen gula utan
bogkors och ha kortare öron. Den största är
k i a n g e n, E. kiang, från Tibet och
Kashmir, med en höjd av 130 cm. Man har ej
lyckats tämja den. Detta har ej heller lyckats
med den vildåsna, som av mongolerna
benämnes dschiggetai, E. hemionus, och
förekommer i stäpptrakter i hela s. Sibirien och
Turkestan. Den jagas för köttets skull. I s. v.
Asien lever o n a g e r n, E. onager, som var
»vildåsnan» för bibelns och antikens folk.
Även dess kött ätes gärna. — Sebrorna
utmärkas av sina egendomliga färgteckningar:
en mörk tvärrandning på ljus botten. Manen
är kort och kraftig. Alla leva i Afrika. Man
urskiljer en typ med mer åsnelikt huvud och
fullständig randning och en med hästliknande
huvud och ofta ofullständig randning. Till
den förra hör den äkta sebran el.
bergsebran, E. zebra, från Kaplandet och
Grevysebran, E. grevyi, från s.
Abessinien. Den förra är med en mankhöjd av 125
cm den minsta och den senare med nära 160
cm den största av alla sebror. Båda leva i små
flockar i klippiga trakter. Till de
hästliknande sebrorna hör den sedan 1870-talet
utrotade k v a g g a n, E. quagga, som tidigare
levde i väldiga skaror på Kaplandets stäpper.
Den var till färgen brunröd och randad endast
på huvudet och halsen. De övriga
hästliknande formerna tillhöra ett flertal underarter,
varibland må nämnas den numera så gott som
utrotade Burchellsebran, E. quagga
bur-chelli, från Sydafrika, Böhmsebran, E.
quagga boehmi, från Östafrikas stäpptrakter
och Grantsebran, E. quagga granti, från
Keniaområdet. Denna form är den vanligaste
i de zool. trädgårdarna. Dessa senare former
uppträda i skaror ofta om många hundra djur.
I regel leva de tillsammans med struts och
gnu. Utom människan är lejonet deras
svåraste fiende.
De nu levande h. utgöra slutstadiet i en
lång serie, vars utveckling faller inom
ter-tiärperioden. Dess första led anses vara
Eo-hippus, en rävstor, långsvansad form, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
