Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästdjuren - Hästdressyr - Hästefjorden - Hästehufvud, Anders Eriksson - Hästen - Hästesko, ätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Hästdressyr—Hästesko
326
sin tur härleddes
från Phenacodus (se
Hovdjur).
Eohip-pus från
tertiärtidens början
sam-manbindes genom en
rad väl kända
mel
Nutidens häst.
Plwhippus
(äldre pliocen).
Fram-
Bakfot fot
Prosohippus
(yngre pliocen).
Miohippus
( ÅnchitheriMm )
(miocen).
Mesohippus
(oligocen).
Orohippus
(eocen).
Bild 7. Extremiteternas
byggnad hos några av
hästens förfäder.
lanformer (jfr bild
7) med det under
tertiärtidens sista
skede uppträdande
släktet Equus. De
första leden i denna
serie levde i
Amerika, medan släktet
Equus framgått ur
till Europa
utvandrade former.
Fossila Eqwws-arter äro
kända även från
Amerika, ehuru
släktet i denna
världsdel åter dog ut. De
»vildhästar», som
nu tumla om på
pampas och prärien,
äro förvildade
av-komlingar av
tamhästar, som införts
från Europa. Jfr
även A n ch i t h
e-rium. T. P.
Hästdressyr, se
Dressera. Jfr även
Körning och
Rid-ning.
Hästefjorden, insjö i s. Dalsland,
Frände-fors socken, vid Bohuslänsgränsen; 10 kvkm,
63 m ö. h. Avrinner genom Dalbergsån till
Vänern. — Efter en fyndplats i sjön kallas
vissa stenyxor från den äldre stenålderns slut
(se Stenåldern) ibland Hästef jordstyp;
en vanligare benämning är Lihultstyp (se
d. o.) efter en bohuslänsk fyndplats; i Norge
kallas de Nöstvettyp efter fyndplatsen
Nöst-vet. H. R-h.
Hästehufvud, Anders Eriksson,
krigare (1577—1657). Efter att ha haft flera
civila beställningar ingick H. 1611 i armén,
blev 1612 ryttmästare vid en västgötafana,
deltog 1614 i belägringen av Novgorod,
insattes 1615 i Narva slottsloven, adlades s. å.,
var därefter ståthållare i Ivangorod och
Jama samt 1621—22 i Mitau, som han 8 mån.
tappert försvarade mot polackerna; hans
förvaltningsområde utsträcktes 1622 till hela
Ingermanland. H. blev viceamiral 1626. var
sedermera guvernör på olika ställen i
Preussen och innehade 1628—48 den viktiga posten
som guvernör i Riga. 1655 blev H. led. av
Reduktionskollegium. Biogr. av E. Hj. J.
Lundström i Karlstads Stifts Julbok 1919. (Wdt.)
Hästen, E’quus caba’llus, tillhör fam.
hästdjur. Om vilda hästar se Hästdjuren.
Tamhästen anses leda sitt ursprung från flera
vilda stamformer, näml, den asiatiska
vildhästen, tarpanen och den europeiska skogs- el.
istidshästen. Av den sistnämnda, som är en
betydligt större och grövre form, ha
skelettlämningar påträffats flerstädes i v. och s. v.
Europa. Liksom de båda övriga synes den ha
uppträtt i mer el. mindre olika lokalformer.
I motsats till den förr allmänna
uppfattningen, att h:s urhem vore att söka i det inre
av Asien, anses numera allmänt, att det varit
i n. v. Europa och särskilt i trakterna
omkring Östersjön, som h. först överförts till
husdjur. Den ursprungliga stamformen skulle
sålunda ha varit den i dessa trakter i forna
tider allmänt förekommande europeiska
stäpphästen, som närmast överensstämde med den
asiatiska vildhästen. Sedermera ha även
tarpanen och den europeiska skogshästen tämjts.
Genom inverkan av olika yttre
förhållanden och blandning av de olika stamformerna
sinsemellan ha sedan alla de nu
förekommande hästraserna uppstått. Den europeiska
stäpphästen är då säkerligen att betrakta
som stamform för de mer el. mindre
ponny-artade hästraserna, ss. Englands ponnyraser,
Skandinaviens, östersjöländernas, Polens och
n. Rysslands ursprungliga hästtyper ävensom
den över större delen av Asien utbredda
tatarisk-mongoliska rasgruppen. Från
tarpanen utbildades den i forntiden så berömda
assyriska och mediska h., som säkerligen
utgör stamformen för den orientaliska
rasgruppen, vars förnämsta representant nu är
den arabiska h. Från denna leder även den
engelska fullblodshästen sitt ursprung, och
genom förädling med dessa raser ha sedan
alla s. k. halvblods- el. varmblodiga
raser uppstått, ss. huntern, hackneyrasen,
clevelandrasen, anglonormanden m. fl.
De tyngre el. kallblodiga raserna
härstamma alla från den europeiska
skogshästen, vars ursprungliga typ bäst torde
återfinnas i den gamla noriska el. pinzgaurasen,
från vilken sedan de särskilt i Nordsjöns
kusttrakter allmänt utbredda låglandstyperna,
vanl. sammanfattade under benämningen den
flamländska el. frisiska rasgruppen,
utbildats. Till de viktigaste kallblodiga raserna
höra shire-, clydesdale-, percheron- och
boulon-naisraserna, belgiska el. ardennerrasen m. fl.
Asikterna om tiden för h:s tämjning äro
delade; somliga uppge tiden omkr. 5,000, andra
tiden omkr. 2,500 år f. Kr. Hos de äldsta
asiatiska kulturfolken synes h. ha varit okänd
som husdjur, ända tills den omkr. 2,000 år
f. Kr. infördes genom de då inträngande
barbariska folkstammarna. I Egypten
förekommer h. på avbildningar först omkr. 1,700 år
f. Kr., och i Arabien var den okänd t. o.
invid början av vår tideräkning. — Se bilder
på plansch vid sp. 328—329. T. P.;E. T. N.
Hästesko, svenska och finländska adliga
ätter. Nära befryndade med dem voro trol. de
s. k. D ö n s b y- och Sjundbysläkterna,
vilka i vapnet förde en hästsko. Den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
