Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höcst am Main - Höchstädt - Höckert, Johan Fredrik - Höder - Höeberg, Georg Valdemar - Höedt, Frederik Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Höchst—Höedt
340
Höchst a m M a i n, stad i preuss. prov.
Hessen-Nassau, vid Niddas inflöde i Main;
31,248 inv. (1925). Fabriker för anilinfärger
och läkemedel (difteriserum, salvarsan m. m.).
Stor hamn. I H. fanns 1746—98 en berömd
porslinsfabrik. Vid H. besegrade Tilly med
ligans och spanska trupper i grund Kristian
av Braunschweig 20 juni 1622.
Höchstädt [ho’^J*tät], stad i Bayern,
reg.-omr. Schwaben, vid Donau; 2,136 inv. (1925).
Om slaget vid H. 13 aug. 1704 se Blenheim.
Höckert, Johan Fredrik, målare (1826
26/8—66 10/9). H. var 1844—45 elev vid
Konst-akad. och av J. Boklund, vistades 1846—49
i München, gjorde 1850 en studieresa till
Lappland, for 1851
till Paris och väckte*
där på salongen 1853
ett visst uppseende
med »Drottning
Kristina och
Monal-deschi» (Göteborgs
konstmuseum). I
Paris målade H. den
stora tavlan
»Gudstjänst i ett
fjällkapell i Lappland».
Målningen fick
första klassens medalj
på
världsutställningen 1855,
inköp
tes 1856 av franska staten och hamnade i
museet i Lille. H. stannade i Paris till 1857,
målade flera Lapplandsmotiv, bland dem
idyllen »Det inre av en fiskarstuga i Lappland»
(Nationalmuseum) samt små landskap med
starkt betonad stämning. Efter hemkomsten
målade H. »Brudfärd på Hornavan»
(Nationalmuseum), senare även motiv och typer från
Dalarna, ss. »Gustav Vasa i Utmeland» (1859;
i Mora) och det lilla mästerverket
»Rättviks-kulla vid spiseln» (Göteborgs konstmuseum).
I »Höskörd vid Siljan under sommardimma»
(omkr. 1860) sysslade H. med ett problem,
som han varierade i en senare »Höskörd»
(1866). 1861—62 gjorde han en resa till
Spanien, Tunisien och Italien samt var i
London 1862 biträdande kommissarie vid
världsutställningens svenska avd. Efter
hemkomsten målade H. »Stockholms slotts brand
den 7 maj 1697». Arbetet på denna stora och
krävande uppgift avbröts ofta, dels av
smygande sjukdom, dels av olika uppdrag — han
blev ord. prof, vid Konstakad., var verksam
som tecknare m. m. »Slottsbranden» fick han
med stor ansträngning så fullbordad, att
den kunde utställas på skandinaviska
utställningen i Stockholm 1866. Dit hade
franska staten utlånat »Lappkapellet», som nu
”h. o. h. fördunklade »Slottsbranden», vilken
sistnämnda av kritiken omtalades som ett
förfelat verk, ej ens fullbordat (H. hade
ämnat göra några smärre ändringar i figurerna).
Han hade hembjudit tavlan till
Nationalmuseum. men nämnden avböjde inköpet.
Mot
gången krossade den sjuke konstnären; han
dog av ett slaganfall samma dag utställningen
stängdes.
H. utförde även ett antal smärre målningar
av olika art, i Paris små pannåer, grisetter
och dansöser, små mästerstycken, i Stockholm
bondelivsmotiv och historisk genre, dessutom
teckningar i mängd, än monumentalt
storslagna, än karikatyrer med överlägset
träffade typer. Även som porträttör var han
verksam. »Slottsbranden» hamnade äntligen
1883 på Nationalmuseum, skänkt dit av H:s
syster och privatpersoner. Minnesutställningar
av H:s verk ha anordnats i Stockholm 1881
och 1926.
H. var först och sist färgkonstnär, en
spirituell virtuos i det måleriska föredraget.
Hans bästa verk ha en gyllene kolorit och
ett raffinerat behandlingssätt, sådant som
ingen av hans samtida bland landsmännen
ägde. »Slottsbranden» är i koloristisk
hållning ett av det svenska måleriets mest geniala
verk. Det är uteslutande som målning det
intresserar. H. var ingen djup natur; de
porträtt han utförde ha föga psykologiskt
innehåll, och då han valde historiska ämnen,
upptogs han uteslutande av deras måleriska
möjligheter. I hans Lapplandstavlor spelar
framställandet av folkkaraktären ingen roll.
»Lappkapellet» karakteriseras av franska
kritiker som fransk konst — påverkad
huvudsaki. av Delacroix —, den var målad med
ledning av ett par små skisser, som
summariskt angåvo totaleffekten, och efter
Parismodeller, iklädda lappdräkter. H:s mest
omedelbara målningar ha vid sidan av
utförandets raffinemang en färgernas och
stämningens lyrik, som är äkta och betagande.
Hans betydelse blev den, att han lärde sina
landsmän, att färgens uppgift i en målning
ej endast är att kolorera teckningen.
Litt.: Huvudkällskrift: A. J. T. Borelius, »J.
F. H.» (1927); se även G. Nordensvau, »Svensk
konst och svenska konstnärer» (1892; 2:a
uppl. 1928), och H. Wieselgren, »J. F. H.»
(1899). G-g N.
Höder (isl. Hpdr, strid) är i Eddadikterna
»Balders drömmar» och »Vpluspa» Balders
fiende och baneman (se därom B ald er).
Enl. Snorre tillhörde H. asarna och var blind.
I den norska sagan hos Saxo om Balderus och
Hotherus är den senare dansk kungason och
berättelsens egentlige hjälte. E. W-én.
Höeberg [hob-], Georg Valdemar, dansk
dirigent och tonsättare (f. 1872). Dirigent vid
Dansk koncertforening 1910—14, sedan
hovkapellmästare; gästade Stockholm bl. a. 1927.
H. har skrivit en opera, »Et bryllup i
kata-komberne» (1909), en balett, »Paris’ dom»
(1912), solosånger, pianostycken m. m. T. N.
Höedt [hot], Frederik Ludvig, dansk
skådespelare (1820—85). Debuterade 1851 som
Hamlet på Det kongelige teater och väckte
uppseende genom sin realism, anställdes där
men kom i strid med makarna J. L. Heiberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
