- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 10. Hopp - Jülich /
369-370

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höiesterett - Höijer, Benjamin Carl Henrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Höijer, B. C. H.

370

369

tredje instans prövar H. målet i hela dess
vidd. Talan i brottmål fullföljes direkt till H.
såväl från lagmansrätt som från underrätt.
Fullfölj dsrätten är i viss mån begränsad i mål
om mindre brott. H:s prövning omfattar icke
målet i hela dess vidd. Så må straffmätning
icke ändras, med mindre lagen tillämpats
felaktigt eller uppenbart missförhållande
föreligger mellan gärningen och det utmätta
straffet. Litt.: G. Hallager, »Norges
höieste-ret 1815—1915» (2 bd, 1915—16). — Om
Danmarks högsta domstol se Höjesteret. Å.H.

Höijer, Benjamin Carl Henrik,
filosof (1767 1/6—1812 13/6). Blev student vid
Uppsala univ. 1783 och påverkades där genom
Neikter av Rousseau och upplysningsfilosofien.
I sin docentavh. (1789) vände sig H. emot
Rousseaus moralfilosofi. Avgörande betydelse
för H:s utveckling fick hans bekantskap med
kantianismen, som introducerades i Uppsala
av D. Boethius. Snart drevs dock H., liksom
Reinhold och Fichte i Tyskland, att söka
övervinna motsägelserna i Kants kriticism. H.
utvecklade denna åskådning i artiklar i
Litteratur-Tidning och Journal för Svensk
Litteratur och gav den mer systematisk
gestaltning i »Afhandling om den philosophiska
con-structionen» (1799). Före dennas utgivning
besökte han Tyskland och gjorde där
bekantskap med Reinhold, Fichte och Schelling, som
fingo starka intryck av H:s begåvning. Fichte
räknade honom såsom en av de få, som
förstått hans filosofi, medan Schelling berömde
H., för att han gått utöver Fichtes idealism.

I sin avh. om den filosofiska
konstruktionen vänder sig H. emot Kant, som lärt, att
begrepp konstrueras endast i matematiken
men ej i metafysiken, varför denna sistnämnda
disciplin blott är en skenvetenskap, då den
ju endast leker med begrepp, som ingen
objektiv giltighet äga. H. söker uppvisa, att man
måste kunna konstruera filosofiska begrepp,
och han härleder allt ur en högsta princip,
som är friheten. Men H. stannade icke vid
detta åskådningssätt; hans tänkande
utvecklades parallellt med den tyska
transcenden-talfilosofien. Så har han uppställt en
iden-titetsfilosofi, och i sina sista skrifter anses
han framställa uppfattningar, som likna
Hegels. Efter sekelskiftet sysselsatte sig H. med
förkärlek med estetiska spörsmål. I Uppsala
univ.-bibi, finns en hel serie manuskript av
H., av vilka endast fragment äro tryckta.
Christiernin, kantianismens energiske
motståndare i Uppsala, hade tidigt gjort
gällande, att de nya filosofiska idéerna voro
farliga för religionen och staten. Denna
uppfattning befästes i Sverige genom vissa
händelser på kontinenten (t. ex. ateismprocessen
mot Fichte). H., som var misstänkt redan
genom sin åskådning, blev det än mer genom
sitt deltagande i en radikal universitetsklubb,
den s. k. Juntan (se d. o.), och han var i hög
grad föremål för konungens misstro. Detta
förorsakade, att H., som blev akademiadjunkt

1798, förbigicks vid flera
professorsutnäm-ningar, så i Äbo 1801 och 1804, Greifswald 1804
och 1806, i Uppsala 1805 och 1806. H. hade
ävec ekonomiska svårigheter att kämpa med,
och Liljekrantz karakteriserar åren 1802—09
med formeln »yttre och inre förlamning».
Först efter statsvälvningen utnämndes H.
1809 till prof, i logik och metafysik vid
Uppsala univ. Han vantrivdes där och funderade
på att överge univ. för att i lugn och ro som
präst få utföra sina litterära planer.

Omdömena om H:s filosofiska betydelse gå
vitt isär. H:s lärjunge E. G. Geijer skriver
i »Menniskans historia», att H. gått om Fichte
och på visst sätt utom Schelling. Nyblæus
anser, att H:s filosofiska utveckling
försiggått oberoende av Fichtes filosofi och att H.
efter sekelskiftet anteciperat Hegelska
grundtankar. Leufvén ansluter sig till en rent
motsatt uppfattning och söker genom en
textkritisk undersökning visa, att H. varit
påverkad av Fichte. Hans arbete om den
filosofiska konstruktionen går ej utöver Fichte,
och han kan ej ge H. rangen av självständig
tänkare. Den förnämste H.-kännaren, B.
Liljekrantz, söker också uppvisa H:s bekantskap
med Fichtes system utan att draga så
långtgående konsekvenser härav som Leufvén.
Emellertid har man vid dessa försök att
bestämma H:s ställning inom
transcendental-filosofien bortsett från det faktum, att den
tankeutveckling, i vilken dessa system jämte
Hegels ingå som moment, är kontinuerlig.
Man har förbisett, att eg. samma tankegångar
finnas i alla de stora systemen. Schellings
identitetsfilosofi t. ex. finnes redan i Fichtes
tidigare system. Skillnaden emellan systemen
är eg. blott den, att huvudvikten i dem lägges
på olika tankekomplex. Det torde också vara
lika omöjligt att betrakta H. som en ren
efterbildare, som det är att fatta honom som
en epokgörande nyskapare. Han har liksom
övriga transcendentalfilosofer fortbildat den
Kantska kriticismen, och han är därvid icke
fullt självständig, men detta gäller även de
stora transcendentalisterna själva. I avh. om
konstruktionen behandlar H. f. ö. de allmänna
problemen från en synpunkt, som icke är starkt
betonad i Fichtes system. Man kan ej tala
om stark osjälvständighet, lika litet som man
kan säga, att han i högre grad än Fichte och
Schelling anteciperat Hegels utveckling. H.
kan dock icke ställas som jämbördig vid
Fichtes, Schellings och Hegels sida, enär hans
spekulation är mindre tankerik än deras.

H:s filosofiska stil är ädel, om än något
hård, och den förenar djärvhet och trots med
elegans. Den kan sägas vara en symbol för
H:s eget väsen, som blivit mycket olika
bedömt. Palmblad har givit en bild, som i
många avseenden torde vara en vrångbild;
ljusare skildra honom Hammarsköld och
Ny-blæus. Ingen har dock förnekat hans
oböjlighet och hans mod, icke heller att han leddes
av den sanningslidelse, åt vilken han givit det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:16:08 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdj/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free