Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönefoss - Hönefossen - Höner - Hönigschmid, Otto - Höns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Hönefossen—Höns
382
banan samt ändpunkt för Sperillbanan.
Träindustri (kraft från Hönefossen); redan på
1600-talet hade H. omfattande sågverksdrift.
Hönefossen, Ådalselvens (Begnas)
mynnings-fall i Randselven, Norge; 21 m, 7,000 hkr
utbyggda. Jfr Hönefoss.
Höner, asagud, kallas i Snorres Edda bl. a.
»Odens följeslagare», »långfot» och »den snabbe
guden». I en annan källa säges han vara den
räddaste av asarna. Med Oden och Lodur
skapade han enl. »Voluspa» de första
människorna och gav dem viljekraft. Enl. Snorre
blev han efter kriget mellan asar och vaner
lämnad i pant till vanerna i utbyte mot Njord
och Frej. H. var stor och vacker men mycket
dum och kunde icke reda sig utan den vise
Mimers råd. Vanerna, som tagit H. till
hövding, blevo snart förbittrade över bytet,
hals-höggo Mimer och sände huvudet till asarna.
H. nämnes i »Voluspa» bland de gudar, som
efter ragnarök skola bo på den återuppståndna
jorden. — Möjl. är H. från början en
fågelgud; namnet torde stå i samband med hane
(»tupp»), höna och höns. Se uppsats av G. E.
Hellquist i Namn och Bygd 1916. E. W-én.
Hönigschmid [-Jmit], Otto, tysk kemist
(f. 1878), prof, vid Prags tekniska högskola
1911—18, vid univ. i München sedan 1918. H.
har utfört ett stort antal
precisionsbestäm-ningar av atomvikter (bl. a. av radium, torium,
uranbly, toriumbly, zirkon och hafnium) och
är på detta område samtidens främste
auktoritet. H. är led. av Tyska kemiska
sällskapets atomviktskommission, som varje år utger
en kritisk rapport över nybestämningar och
en därpå grundad atomviktstabell. G. S-ck.
Höns. Inom tamhönsens släkte har en
mångfald olika raser och varieteter
utvecklats,5 vilka alla anses härstamma från
ban-kivahönset (jfr Hönssläktet). Efter de
egenskaper de olika raserna ha skiljer man
mellan köttproducerande, kött- och
äggprodu-cerande, äggproducerande och lyxhöns.
Endast ett fåtal hönsraser ha fått betydelse
i Sverige. L e g h o r n, vit, är Sveriges
vanligaste och även förnämsta hönsras. Den är
mycket snabbvuxen, härdig, förnöjsam, har
hög äggläggningsförmåga och ett livligt
temperament. För slaktkycklingsuppfödning
passar den utmärkt men lämnar såsom fullvuxen
en mindre god slaktprodukt. Äggen ha vit
skalfärg. Ruvlust saknas i regel. — Brun
L e g h o r n har i stort sett samma
egenskaper som den vita men föga utbredning i
Sverige. Såväl brun som vit Leghorn odlas här
i överensstämmelse med amerikansk
standardtyp. övriga färgvarieteter av Leghorn
äro i Sverige sällsynta. — Ancona är eg.
en Leghornsvarietet. Den har fått ,stor
utbredning i Sverige och står vit Leghorn
tämligen nära. — M i n o r k a, svart, tillhör även
de lätta raserna men är grövre än föreg.
Ehuru av mindre betydelse, har den spontan
utbredning i större delar av Sverige och
räknas till de svenska värpraserna. Lägger stora
vitskaliga ägg. — Langshan, svart,
tillhör de tyngre hönsraserna. Den har ingen
större utbredning men tilldrager sig
uppmärksamhet genom sina vackra brunskaliga ägg.
— Plymouth rock, tvärrandig, är en av
Sveriges ståtligaste hönsraser. Den är en
flitig värpare, lägger brunskaliga ägg, lämnar
en god slaktprodukt och är en god ruvare.
En olägenhet är, att kycklingarna bli sent
befjädrade, vilket jämte vissa andra faktorer
försvårar odlingen. — Orpington, gul, har
från praktisk synpunkt i stort sett samma
egenskaper som föreg. Den odlas dock något
större och tyngre och kan räknas bland
Sveriges allra bästa köttraser. Bland andra goda
egenskaper äro dess snabbvuxenhet, tidiga
befjädring och härdighet anmärkningsvärda.
Den är en mycket god ruvare. — W y a
n-d o 11 e, vit, har hittills fått liten utbredning
i Sverige. Den odlas numera till riklig
äggproduktion med bibehållande av en för
slaktprodukten mycket tilltalande typ och lämpar
sig synnerligen väl för kommersiell ägg- och
slaktdjursproduktion. Den har ett fint kött,
lägger brunskaliga ägg, är en god ruvare,
lättgödd och snabbvuxen. — Rhode
island, röd, är en av Sveriges
betydelsefullaste värpraser, lämpar sig väl för svenskt
klimat, växer snabbt och blir tidigt
värp-färdig. Dessa höns lägga vackra brunskaliga
ägg, äro goda ruvare men kunna icke
jämställas med Wyandotte som slaktprodukt. —
S u s s e x, ljus, är en ganska ny ras, som till
följd av sin enastående snabbvuxenhet och
goda köttkvalitet vunnit hastig utbredning.
Den lägger många och vackert brunskaliga
ägg och är en god ruvare. — F a v e r o 11 e,
laxfärgad, utmärker sig som slaktdjur;
undan-tränges alltmera av hönsraser med liknande
anlag och högre äggläggningsförmåga. Har två
baktår. — Barnevelder har, ehuru
alldeles ny som erkänd ras, hunnit få stor
utbredning i Sverige. Anledningen torde vara
dess stora kaffebruna ägg, efterfrågade för
såväl export som på den inhemska
marknaden. Ruvlust saknas i regel. Barnevelder äro
något senvuxna och äggen svårkläckta i
maskin. — Brahmaputra, mörk eller ljus,
en av de tyngsta och ståtligaste hönsraserna,
är en utpräglad köttras, god ruvare ehuru
därtill väl klumpig. — C o c h i n, rapphönsfärgad
m. fl. färgvarieteter, kan beträffande sina
egenskaper närmast jämställas med föreg. —
Indian game är anmärkningsvärd för
sina föga utvecklade huvudprydnader och sin
till kroppen tätt liggande fjäderdräkt. Tillhör
köttraserna. — Hamburger, silver m. fl.
färgvarieteter, tillhör de små hönsraserna och
står på gränsen till lyxhöns.
Bland raser, som stundom förekomma i
Sverige, kunna även nämnas den franska
Hou-danrasen (svart och vit, tofs på huvudet,
fem tår, röda ögon och öronlappar; saftigt
kött) och den engelska rasen D o r k i n g
(vit, silvergrå el. olikfärgad; dubbla baktår).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
