Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höns - Hönsarv - Hönsbär - Hönsdifteri - Hönsfågelfästing - Hönsfåglar - Hönshund - Hönshylte—Kvarnamåla järnväg - Hönskolera, Hönspest - Hönsraser - Hönssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Hönsarv—Könssjukdomar
384
En särskild grupp bilda stridshönsen
(se T u p p f ä k t n i n g). Bland
dvärghönsen, som äro rena lyxdjur, märkas
bantam och japanska dvärghöns, vilkas
förnämsta egenskap är att vara små (somliga
mindre än en vanlig duva). Lyxhöns äro
även silkeshönsens olika raser. N. O-n.
Hönsarv, bot-, namn på Cerastium
caespi-tosum. Jfr Cerastium.
Hönsbär, bot., se C o r n u s.
Hönsdifteri, se Hönssjukdomar.
Hönsfågelfästing, zool., se Argas.
Hönsfåglar, Gallifo’rmes (Gallinae el.
Galli-näeeae), utgöra en ordn. bland fåglarna.
Hithörande former utmärkas av satt kroppsform,
kort, stark, välvd näbb, korta, trubbiga vingar
och starka ben. Baktån är upplyft, klorna
korta och trubbiga. Hanen, i regel kallad
tupp, är ofta utrustad med sporrar, kam etc.
H. vistas mest på marken och hämta sin
näring huvudsaki. ur växtriket. De flyga
dåligt men springa väl. Boet är enkelt och
lägges i regel på marken. Antalet ägg i
kullen är stort. Ungarna kläckas dunklädda
och seende. Bland viktigare fam. må nämnas
Opisthocomidae (se Z i g e n a r f å g 1 a r),
Gal-lidae (se nedan), Cracidae (se H o c k o h ö n s),
Megapodidae (se Storfotshöns) och
Tur-nicidae (se S p r i n g h ö n s). — Fam.
egentliga höns, Gallidae, till vilken det stora
flertalet h. hör, omfattar underfam.
fasaner, kalkoner, orrfåglar, pärlhö n s
och tandvaktlar (se dessa ord). T. P.
Hönshund, se Hundraser, sp. 135.
Hönshylte—Kvarnamåla järnväg (sign. H.
K. J.), spårvidd 1,067 m, 20,8 km lång,
förbinder Norraryds station på
Karlshamn—Vis-landa—Bolmens järnväg med Kvarnamåla
station på Växjö—Tingsryds järnväg, öppnades
för allmän trafik 1900.
Hönskolera, Hönspest, se Hönssjukdomar.
Hönsraser, se Höns.
Hönssjukdomar. Första åtgärden vid
sjukdomar hos höns bör vara att omedelbart
avskilja de sjuka, då många h. äro i hög
grad smittsamma. Farsotsartade h. äro
hönskolera, hönspest och vit diarré hos kyckling.
Hönskolera är en hastigt förlöpande,
ytterst smittsam sjukdom, som angriper allt
fjäderfä. Symtomen äro hög feber, stark törst
och häftig diarré med slutligen vattentunna,
vitaktiga avföringar; andningen är besvärad,
rosslande, och kam och haklappar antaga en
blåröd färg. Döden inträffar vanl. inom ett
par dagar, och dödligheten uppgår till 90—
95 %. Sjukdomsorsaken är en specifik
bakterie, som hos de sjuka djuren förekommer i
nästan alla organ och i stor mängd avgår med
träcken. Smittan sprides hastigt genom foder
och dricksvatten, som förorenats av djurens
avföringar; inkubationstid blott 1—2 dagar.
Behandling lönar sig ej, och enl. k. kung. 10
febr. 1928 om åtgärder mot hönskolera,
hönspest och vit diarré hos kyckling (Sv.
Förf.-saml., n:r 28, 1928) är djurägare skyldig att
vid misstänkt sjukdomsutbrott omedelbart
göra anmälan hos ordf, i vederbörande
hälsovårds- el. kommunalnämnd. Sjukdomen
uppträder blott i samband med import. Vid ev.
utbrott inom landet utrotas sjukdomen
snabbast och billigast genom nedslaktning av allt
fjäderfä på smittad gård.
Hönspest angriper företrädesvis höns,
mera sällan gäss och ankor. Symtomen äro
i huvudsak desamma som vid hönskolera men
förloppet ännu våldsammare, och döden
inträder nästan undantagslöst inom ett par
dagar. Sjukdomsorsaken är ett ultravisibelt
smittämne; smittans spridning och
sjukdomens behandling äro desamma som vid
hönskolera (se ovan).
Vit diarré hos kyckling är en
ytterst smittsam sjukdom, som förorsakar
stor dödlighet bland kycklingar.
Karakteristisk är en vit flytning från kloaken, som
sammanklibbar dunen däromkring; intill 60—
70 % av kycklingarna dö. Orsaken är en
paratyfusbakterien närstående bakterie
(bac-terium pullorum), och smittan sprides hastigt
inom en besättning genom förorening av foder
och drickskärl genom de sjukas avföringar.
Äldre höns kunna hysa och sprida
smittämnet, som hos dem oftast förekommer i
äggblåsorna och äggledaren, varigenom äggen
kunna nedsmittas oeh kycklingen redan vid
kläckningen vara behäftad med sjukdomen.
Denna är numera inhemsk. Anmälan skall
göras på samma sätt som vid hönskolera (se
ovan); smittad besättning bör helst
nedslak-tas, och därifrån härstammande ägg få ej
användas till kläckning.
Hönsdifteri är en (även hos fasaner
och duvor förekommande) smittsam sjukdom,
som består i en inflammation i svalget och
angränsande delar med till en början
gråaktiga, sedan gulbruna, småningom intorkande
beläggningar, som efter någon tid lossna och
efterlämna djupa, oregelbundna sår. Sträcker
sig inflammationen till struphuvudet, inställa
sig en pipande el. skrikande hosta,
besvärad andning samt i svårare fall död genom
kvävning. Sjukdomsorsaken är ett
ultravisibelt smittämne; behandlingen består i
pensling av de angripna ställena med
sublimatlös-ning (1 + 1,000), 1 % lapislösning el. jodsprit.
Gapmask är en hos kycklingar,
fasan-och ankungar förekommande smittsam
sjukdom, beroende på en i luftstrupens slemhinna
parasiterande rundmask, Syngamus
trachea-lis. De angripna djuren spärra ofta upp gapet,
rista på huvudet och hosta el. nysa för att
befria sig från parasiten; sjukdomen medför
dessutom stark avmagring, blodbrist, besvärad
andning och i svårare fall död genom
kvävning. Gapmask sprides genom att maskarnas
ägg komma ut (dels genom upphostning, dels
med träcken) och förorena marken eller foder
och dricksvatten. Behandling är lönlös. Till
förekommande av sjukdomens spridning bör
marken i kycklinggården beströs med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
