Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höppener, Per Johan - Hörapparater - Hörberg, Pehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Hör—Hörberg
392
tokoll i dess överläggning om tryckfriheten.
För i inlagan använda förgripliga uttryck mot
rådet och hovrätten ställdes han under åtal
och dömdes av hovrätten till böter och avbön,
men konungen lät målet förfalla. H:s process
följdes med stor uppmärksamhet, han ansågs
förföljd och betraktades som en tryckfrihetens
förkämpe. 1779 inlämnade H. till konungen
skriften »Somnium politieum» med grunddrag
till en ny författning. Efter en på 1780-talet
mellan H. och Gustav III inträdd brytning
gick H. i sina senare skrifter och anteckningar
mycket illa åt konungen och hans gunstlingar.
De flesta av hans senare broschyrer stannade
emellertid i handskrift. H:s skrifter äro i
allm. deklamatoriska och frasrika, fulla av
häftiga utfall mot aristokratien och
ämbetsmännen men magra på positivt innehåll. Med
en viss konsekvens förfäktade han dock alltid
en demokratisk samhällsåskådning, såg i
bönderna samhällets kärna och yrkade på
jordbrukets förkovran. Han förblev alltid en
beundrare av frihetstidens författning. Under
sin anställning i Riksarkivet utarbetade H.
en förtjänstfull »Förteckning uppå alla Kongl.
placater» etc. (tr. i 3 dir 1754). Den i Kungl.
bibi, förvarade »Höppenerska samlingen»
består av handlingar och ströskrifter rörande
1700-talet. Jfr O. Sylwan, »P. J. H.» (i Hist.
Tidskr. 1893 och omarbetad i hans »Från
stångpiskans dagar», 1901). L. S.*
Hör, se Höör.
Bild 1. Bild 2.
Hörapparater, mekaniska el. elektriska
apparater, som underlätta hörandet för
lom-hörda. De mekaniska, de hittills viktigaste,
kallas hörlurar; dels tjänstgöra de som
ljudsamlare, dels närma de ljudkällan till
örat. Av stor vikt är, att den lämpligaste h.
utväljes, helst under sakkunnig ledning av
öronläkare (för mindre bemedlade genom
hänvändelse till Svenska föreningen för dövas
väl, Stockholm).
En mycket ändamålsenlig hörlur är den
långa, böjliga (D u n k e r s; se bild 1), vilken,
samtidigt som den förbättrar hörselvillkoren,
tillåter den lomhörde att i mån av
labiolo-gisk färdighet (se La biolog i) avläsa det
talade ordet från den talandes läppar. Dessa
böra därför i detta fall inställas på något
avstånd från lurens tratt och vara vända mot
den lomhörde. Dövas obenägenhet att
bekantgöra sitt lyte beaktas i t. ex. den moderna
franska luren av sköldpadd (bild 2), som hos
damer helt kan döljas under håret. Mellan
dessa två olika typer finnes ett stort antal
variationer. En olägenhet, som vidlåder vissa
hörlurar, äro de biljud, som deras egentoner
blanda med talet. Elektriska h. äro byggda på
telefonens princip och ha mycket större
Ijudför-stärkande förmåga än de mekaniska. Tyvärr
tillkommer hos dem en pinsam variabilitet i
effekten, varför de ofta irritera patienterna;
därjämte äro de dyrare. V. Nsl.
Hörberg, Pehr, målare (1746—1816). H.
föddes i Virestad i Småland och uppväxte i
mycket fattiga förhållanden. Sin första
utbildning mottog han av en dekorationsmålare,
J. Chr. Zschotzscher
i Växjö, varefter han
slog sig ned som
hä-radsmålare och bonde
i Sävsjötrakten. 1783
—87 vistades han
sammanlagt 18 mån. vid
Målarakad. i
Stockholm. Fastän
undervisningen både kom
för sent och var
alltför planlös, lyckades
han dock höja sig över
hantverksmålarens och
amatörens stadium. 1790 flyttade han till
Ols-torp i Risinge nära Finspång i Östergötland,
och nu började en mycket produktiv
verksamhetstid. Mest anlitades han som kyrkmålare,
och 87 svenska kyrkor, de flesta i Småland och
Östergötland, bevara altartavlor av hans hand.
De äldre (före 1790) utmärkas av en ofta
primitiv figurteckning och en kall färgskala samt
rokokomässigt livlig komposition, som vanl.
är lånad. Under hans blomstringstid (1790—
omkr. 1803) få tavlorna en varmare helton i
brunt, kompositionen, som är hans egen, blir
lugnare och teckningen mera korrekt (t. ex.
altartavlorna i Hedvigs kyrka i Norrköping,
S:t Lars i Linköping, Virestad i Småland).
Senare arbeten dränker han i en svartbrun
sås, de primitiva, hantverksmässiga dragen
från hans första period återkomma, och
tekniken vårdslösas. Samma utveckling kan
följas också i hans mindre arbeten. Av
dessa äro de mytologiska framställningarna
utan intresse; däremot äro hans småländska
folklivsskildringar med stor etnografisk
riktighet av betydande värde. Liksom de
talrika teckningarna till nordiska fornsagor (se
Folklekar, bild 1) samt H:s
frimurarmål-ningar uppenbara de en nyromantisk tendens.
H. var mångfrestare: han målade plafonder
och teaterdekorationer, gjorde
trädgårdsskulp-turer, snidade krucifix, tillverkade själv tusch,
graverade, skrev vers, komponerade, gjorde
schackspelspjäser, vagnar, slädar, träskor m. m.
Tack vare sin djupt religiösa läggning var
han särskilt lämpad som kyrkmålare.
Näppeligen har någon annan svensk konstnär i
nyare tid förmått ge så enkla, naturliga och
för allmogen lätt förstådda uttryck åt de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
