Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibo (Igbo) - Ibrahim - Ibrahim pascha - Ibsen, Bergliot - Ibsen, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Ibrahim—Ibsen, H.
412
kallades förr de flesta från Nigerområdet och
omnejd stammande slavar för ibo. Litt.: N.
W. Thomas, »Anthropological report on the
ibospeaking peoples of Nigeria», vol. 1—6
(1913—14). K. G. L.
Ibrahim, kalifer, se K a 1 i f a t.
Ibrahim pascha, egyptisk fältherre (1789—
1848), son el. adoptivson till Muhammed Ali.
Besegrade 1818 efter ett långvarigt krig
vah-habiterna i Arabien och var under grekiska
frihetskriget såsom ledare för de till
turkarnas hjälp sända egyptiska stridskrafterna
1824—28 grekernas främste motståndare (se
vidare Grekland, sp. 1034). Under
Muhammed Alis kamp med sultanen om Syrien
förde I., som verksamt bidragit till det
egyptiska militärväsendets europeisering,
överbefälet. Han vann 1832 flera segrar, vilka
ledde till den för Egypten gynnsamma freden
i Kutaia 1833, var sedan guvernör i Syrien
och besegrade i det nya kriget 1839 vid Nisib
fullständigt den fientliga armén. 1841 måste
han på grund av stormakternas ingripande
utrymma Syrien. Då Muhammed Alis
själskrafter avtogo, övertog I. regeringen i Egypten,
fick 1848 sultanens bekräftelse men dog kort
därefter. En av hans söner var kediven
Is-mail pascha. H. B-n.
Ibsen, Bergliot, norsk sångerska (f. 1869),
hustru till Sigurd I. och dotter till
Björn-stjerne Björnson. Hon studerade på
1880-talet för Désirée Artöt i Paris och blev 1892
g. m. Sigurd I. Hon har med mycken
framgång företagit konsertresor. Sin lilla
behagliga sopranröst behandlar hon med finess.
Ibsen, Henrik, norsk författare (1828 20/3
—190 6 23/s). I. föddes i Skien, där fadern var
köpman; genom dennes konkurs 1836 vart
familjen fattig, och efter sin konfirmation
1843 måste I. tjäna sitt
uppehälle som lärling
på apoteket i
Grim-städ. Där stannade I.
till våren 1850, då han
for till Oslo för att
söka ta
studentexamen, men han
godkändes ej i grekiska och
matematik och
fullföljde aldrig examen.
Han deltog dock i
studentlivet, bidrog med
satirer och teckningar
till tidningar och vann
vänner i bl. a. P. Botten-
Hansen och O. A. Vinje. Ett i Grimstad skrivet
sorgespel, »Catilina», trycktes pseudonymt 1850
av en vän, och s. å. uppfördes i Oslo
sångstycket »Kjæmpehöien», en Oehlenschlägersk
efter-diktning. 1851 knöts I. genom Ole Bull till
den nya norska teatern i Bergen som
dramatisk författare och fick 1852 av denna ett
resestipendium för att i Danmark och
Tyskland lära sig praktiskt teaterarbete.
Vistelsen i Dresden fick särskild betydelse för I.,
Henrik Ibsen på
1860-talet.
som av Hettners »Das möderne Drama» lärde
sig att ställa högre krav på sig själv. De
stycken han skrev för teatern voro
även-tyrskomedien »Sancthansnatten» (1853), »Fru
Inger til östråt» (1854; sv. övers. 1883), med
ämne ur Norges medeltidshistoria men liksom
»Gildet på Solhaug» (1855; sv. övers. 1916)
byggt efter Scribes intrigstycken, och det från
en folkvisa hämtade sångspelet »Olaf
Lilje-krans» (1856); blott »Gildet på Solhaug» vann
framgång. Han strävade efter en nationell
stil, ej bara inhemska ämnen. 1857 flyttade
han till Oslo som ledare för stadens
nyinrättade Norske theater, och s. å. skrev han
»Hærmændene paa Helgeland» (sv. övers. 1876),
där han fullkomligt bröt med både Scribe och
romantiken från Oehlenschläger och J. L.
Hei-berg. Ämnet tog han ur Volsungasagan men
flyttade handlingen till vikingatiden och
hämtade mycket av stilen ur de isländska
ätte-sagorna. Dramat väckte uppmärksamhet men
fann en villrådig publik och ovana
framstäl-lare; det avvisades först både i Oslo och
Köpenhamn.
1862 gjorde teatern konkurs, och I., som
länge varit missnöjd med förhållandena där,
stod på bar backe. Hans produktion hade
under dessa fem år så gott som upphört.
Under denna period av ekonomiska bekymmer
och själsstrider skapade han sin första stora
satiriska dikt, versdramat »Kjærlighedens
ko-medie» (1862; sv. övers. 1888). Där
behandlade I. för första gången samtiden och
särskilt samhällets och konventionens ödesdigra
inflytande på älskandes och makars känslor
och levnadsöden; i viss mån var han därvid
påverkad av Camilla Collett. Dramat mötte
blott förargelse, det kallades opoetiskt, osant
och osedligt, dess ypperliga vers och
slagkraftiga kvickhet uppskattades ej. 1863
fullbordade han det tidigare planlagda
norskhistoriska skådespelet »Kongsemnerne», långt
rikare, djupare och varmare än »Hærmændene».
Här kämpa i de två huvudpersonerna tro och
självtvivel, så som I. själv känt det; den
historiska epoken har fått kött och blod, själ
och idéer ur I:s egen utveckling. Skådespelet
vann betydande framgång i Norge. Året därpå
kunde I. tack vare offentligt och enskilt
understöd äntligen komma loss ur de trånga
och vrånga förhållandena hemma; på våren
for han utomlands, där han sedan förblev
bosatt i 27 år. Hans bittra och missmodiga
stämning mörknade ytterligare just under
ut-resan: skandinavismen, den enda politiska
åskådning, som han troget omfattade från
ungdomen till ålderdomen, fann han sviken,
då Sverige och Norge vägrade att hjälpa
Danmark i den olyckliga striden mot Tyskland
och Österrike, och hans mäktiga
maningsdik-ter (»En broder i nöd» m. fl.) gjorde ingen
verkan. I Rom, där han slog sig ned, sökte han
länge efter form för sin indignation; först
frestade han en lyrisk-episk men slog om och
skrev i växlande metra dramat »Brand» (1866;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
