Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idavallen - Iddefjorden - Iddesleigh - Iddings, Joseph Paxson - Ide - Idé - Ideal - Ideala tal - Idealisera - Idealisk - Idealism - Idealist - Idealitet - Idéassociation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Idavallen—Idéassociation
420
Idavallen, nord, myt., kallas.i »Vpluspa» den
slätt, där asarna möttes i tidernas morgon.
De byggde sig altaren och lekte med
guld-tavel. Efter ragnarök skall jorden på nytt
stiga ur havet, och asarna skola åter mötas
på I. Där skola de också i gräset återfinna
de gyllne brädspelsbrickor, som de ägde i
urtiden. Det glada och lyckliga livet från
gudarnas ungdom skall förnyas. I. betyder trol.
»den ånyo grönskande marken». S. Bugge
härleder det från det bibliska Eden. E. W-én.
Iddefjorden, se Idefjorden.
Iddesleigh [Fdzléi], lord, se Northcote.
Iddings [i’diijz], Joseph P a x s o n,
amerikansk geolog (1857—1920). I. var 1880—
95 anställd vid Förenta staternas geol.
undersökning och arbetade där väsentligen med
allmän geologi, särskilt med eruptiva
bergarter, samt hade till arbetsfält Yellowstone
national park, över vars geologi han utgav
flera arbeten. 1895—1908 var han prof, i
geologi vid univ. i Chicago och fortsatte sedan
som privatlärd sina forskningar. Dessa rörde
sig övervägande om eruptiva bergarter, deras
systematik och bildning. Han författade även
framstående läro- och handböcker, ss. »Rock
minerals» (1906) och »Igneous rocks» (1909—
13). K. A. G.*
Ide, lägerställe, där vissa vintersovande
däggdjur, ss. björnen och grävlingen,
tillbringa den kalla årstiden. Vanl. utses någon
skyddad plats under ett flyttblock, ett
rotvalv, ett vindfälle el. dyl. Idet bäddas vanl.
med ljung, granris el. mossa. Där föda även
björn och grävling sina ungar. Jfr plansch vid
art. Björnar. T. P.
Idé (grek, ide’a, av idéi’n, se), eg. den yttre
gestalten av något, utseende. I vanligt tal
betyder i. ofta uppslag, »jag har fått en idé».
Med ordet i. betecknas också föreställningar,
som icke ha någon motsvarighet i
verkligheten (»fixa idéer»). I filosofien beteckna
i vissa system i. alla uppfattningar (t. ex.
hos Cartesius), i andra åter endast
föreställningarna (t. ex. hos Hume). Vanligast menas
dock med i. antingen en kunskap om en högre
verklighet än sinnevärlden eller också denna
verklighet själv. Så kallar Platon de tidlösa
allmänbegreppen, som ligga till grund för
sinnevärlden, för idéer, och Hegel använder
detta ord för att beteckna den identitet av
subjekt och objekt, som utgör den sanna
realiteten. C. H-m.
Ideäl. Med i. förstås det fullkomliga av
ett visst slag, t. ex. idealmänniskan. Då
fullkomligheten ofta fattas som strävandets mål,
får i. betydelse av den uppgift, som skall
realiseras, den norm och det mål, som
uppställas. C. H-m.
Ideala tal. Lagen om de hela talens
entydiga uppdelning i primtal gäller, som
Kum-mer bevisat, icke för de algebraiska talen.
Dedekind lyckades visa, att lagen blir giltig
för de till en talkropp hörande algebraiska
talen, om man med desamma associerar vissa
till talkroppen icke hörande tal, s. k. i d e a 1 a
tal (se Irrationella tal och
Talteori). T. B.
Idealisera, föreställa sig el. framställa
något bättre (närmare dess ideal), än det är.
Idealisk, som utmärker ett ideal;
urbild-lig, fulländad.
IdealFsm. Med i. förstås ofta dets. som
subjektivism, d. v. s. den uppfattning, enl. vilken
det varande endast existerar i ett eller flera
subjekts uppfattningar. Ofta brukas dock i.
för att beteckna en världsåskådning, enl.
vilken det ges höga osinnliga realiteter, som icke
endast äro grund till allt utan även äro det
högsta goda. Se M e t a f y s i k. C. H-m.
Ideali’st, anhängare av idealismen i
filosofisk eller estetisk mening (se Idealism);
människa, vars åsikter och handlingar röja
strävan efter upphöjda, osjälviska mål el. tro
på religiösa, sedliga, humanitära, estetiska
ideal; svärmare, drömmare, opraktisk
entusiast. — Adj.-. I d e a 1 i’s t i s k.
Idealitet, egenskapen att vara idealisk el.
ideell.
Idéassociation, det förhållandet, att en
uppfattning väcker till liv i medvetandet, d. v. s.
aktualiserar i detta, en minnesbild.
Problemet blir då varför just denna
minnesföreställ-ning aktualiseras ibland de många möjliga.
Hos Platon finner man en insikt i att likhet
emellan företeelser betingar association och
vidare, att dylik förbindelse betingas av det
förhållandet, att man samtidigt uppfattat
företeelser. Aristoteles tillägger kontiguitet
i rummet och kontrast som
associationsgrun-der. Dessa fyra grundformer äro
grundläggande för associationsteorierna, även om
ihärdiga försök ha gjorts från skilda håll att
reducera någon eller några av dessa typer
till andra. Så har man t. ex. sökt att
förklara kontrasten som ett slags likhet. Om i:s
betydelse för det psykiska livet äro nu
meningarna mycket delade.
Den s. k.
associationspsykolo-gien (D. Hume, Hartley och John Stuart
Mill) sätter i. som själslivets grundform, en
åskådning, som kritiseras bl. a. av Höffding
under påpekande av att det innebär en
fullständig mekanisering av medvetandets liv.
En annan tvistefråga gäller i:s ställning
till kausaliteten. Enligt en vanlig
uppfattning innebär associationen verkligen en
kausalitet. Om det då hänvisas därtill, att en
och samma föreställning väcker olika i. hos
olika personer, så svaras, att icke endast den
föreställning, som närmast väcker i. till liv,
är av betydelse, utan att hela själstillståndet
är av betingande betydelse. Å andra sidan
hävdas med framgång, att i. icke är ett
verkligt kausalitetsförhållande, enär icke en
nödvändig tidsföljd förefinnes emellan
momenten (t. ex. A. Phalén).
I den moderna experimentella psykologien
intaga associationsundersökningarna en
bemärkt ställning. Psykoanalysen bygger ju till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
