Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Impressionism - Imprimatur - Improbabel - Improduktiv - Impromptu - Improperier - Improvisera - Impuls - Imputabilitet - In (kemi) - In- - In absurdum - Inadekvat - Inadvertens - In aeternum - Inagua, Great och Little
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Imprimatur—Inagua
484
paletten uteslöt svart och jordfärger och
endast målade med rena färger, vilka ansattes
direkt på den vita duken i form av s. k.
färg-kommata. Till rörelsens föregångsmän räknas
den holländsk-franske målaren J ongkind
samt i viss mån även Delacroix, Corot
och C o u r b e t. De två konstnärer, som
främst ha äran av de nya idéernas
omsättande i måleri, äro dock M o n e t och P
is-sa r r o, vilka under ett besök i London 1871
kommo att studera T u r n e r, som i sitt
måleri tog hänsyn till färgernas optiska
blandning (»divisionismen»; jfr Tur ner). Den
ljusa kolorit och den vibrerande ljusverkan
de uppnådde med den nya tekniken lockade
snart en hel krets andra målare, R e n o i r,
Sisley, Cézanne, Guillaumin samt
i mindre mån även de något äldre Manet
och Degas, att gå på samma vägar. Som
den typiske, renodlade impressionisten, vilken
under hela sin levnad blev i. trogen, bör man
först och främst nämna Monet.
I:s betydelse för det moderna måleriet kan
ej sättas nog högt, och även för den svenska
konsten har den spelat en stor roll, fast
snarast indirekt genom eftersägare som
Bastien-Lepage. I neoimpressionismen (se
d. o. och P o i n t i 11 i s m), som i dekorativt
syfte renodlat dess teorier, har den genom
målare som Seurat, Signac och C r o s s
fått sin mest konsekventa utlöpare, och i våra
dagar äro B o n n a r d och Vu ill a r d i
motivval och färgform dess senfödda arvtagare.
— I. har haft sina företrädare även inom
skulpturen, främst R o d i n. — Om i. i
Sverige se Svensk konst.
Litt.: G. Lecomte, »L’art impressioniste»
(1892); J. Meier-Graefe, »Impressionisten»
(1907); W. Weisbach, »Impressionismus. Ein
Problem der Malerei in der Antike und
Neu-zeit» (2 bd, 1910—11); Th. Duret, »Histoire
des peintres impressionistes» (1906; nya uppl.
1919, 1921); C. Mauclair, »Les maltres de
1’impressionisme» (1923); B. Hintze, »Modern
konst. 1800-talet» (1928). R. H-e.
Litterärt har i. gjort sig gällande i slutet
av 1800-talet som en förnyelse av teknik och
skildringssätt, varigenom subjektiviteten och
omedelbarheten i skildringen kommo till sin
rätt i motsats mot vad naturalismen lärde.
Alla slags sinnesintryck, ej minst de
ögonblickliga. återgåvos i största möjliga snabbhet och
skärpa, stämningar och själsrörelser i sina
skiftande förlopp intogo främsta rummet, och
såväl plastiska stilelement som äldre
dramatiska former och berättarmetoder trängdes
tillbaka och upplöstes. Som impressionister i
större el. mindre grad må nämnas Per
Hallström, Herman Bang, P. Bourget, Maeterlinck,
R. M. Rilke och Karl Hauptmann. R-n B.
Inom musiken började i. som en protest
mot den heroiska, pompösa nyromantiken på
1880-talet i Frankrike. Under inverkan
särskilt av den ryska nationella skolan med
Rimskij-Korsakov och Musorgskij begynte
särskilt Debussy och Satie mot 1880-talets
slut ansluta sig till samtida litterära
strömningar, särskilt skalderna Mallarmé, Verlaine,
Baudelaire och Maeterlinck. »Sarabandes»
(1887) och »Les Gnossiennes» (1889) av Satie
men framför allt Debussys »L’après-midi d’un
faune» (1892) äro de första impressionistiskt
betonade verken. Till de kompositörer, som
närmast anslöto sig till den nya riktningen,
kunna räknas Ravel i Frankrike, Albeniz och
de Falla i Spanien, Loeffler, Delius och C.
Scott i England och Amerika, Schreker och
Korngold i Tyskland, Skrjabin i Ryssland,
Bartök i Ungern, Suk i Böhmen, Szymanowski
i Polen m. fl. Flera av dessa ha även varit
påverkade av Östasiens musik (»exotismen»).
En speciell i. med dragning åt futurism har
utmärkt Schönberg i Tyskland. Till fullt
genombrott «i Europa kom den impressionistiska
riktningen inom musiken först med andra
årtiondet av 1900-talet. T. N.
Imprimatur, lat., »det får tryckas» (eg. »må
det tryckas»), tryckningstillstånd.
Improbäbel, icke att godkänna, undermålig.
— Improbatiön, underkännande. — I
m-probätur, lat., underkännes, kuggas. —
Verb: Improbéra.
Improduktiv, ofruktbar; som ej alstrar
något.
Impro’mptu (lat. in pro’mtu, med lätthet),
något som skrives el. spelas utan
förberedelse; fri fantasi utan bestämd avrundad form.
Improperier (lat. imprope’ria, förebråelse,
näml. Jesu förebråelser till folket), mus.,
anti-fonier och responsorier, som i katolska
kyrkan sjungas på långfredagen. Berömd musik
till i. är av Palestrina, komponerad 1560
och sedan dess sjungen i Sixtinska kapellet
i Rom. T. N.
Improvisera (av lat. improvisus, oförutsedd),
utan förberedelse och i hast anordna något,
särskilt om tal, dikt; i musiken fantisera,
extemporera, spela utan föregående skriftlig
uppteckning. — Subst.: Improvisation.
— Improvisator, fem. -t r I s, person,
som (särskilt lätt) improviserar. Jfr C
ömme d i a d e 1 1’ a r t e.
ImpuTs, plötslig påstöt, viljeväckelse att
göra något. — Impulsiv, rik på i.; som
följer ögonblickets ingivelser. — Subst.: I
m-pulsivitèt.
Imputabilitèt (av lat. imputäre, tillräkna,
förebrå), jur., se Tillräknelighet.
In, kem. tecken för en atom indium.
In-, lat., icke, o-; prefix i många ord;
framför b, p och m övergår n till m (t. ex. imbecill,
imperfektum, immun), framför l och r
assimileras det (t. ex. illegal, irreguljär).
In absu’rdum, se Ad absurdum.
Inadekvat, icke överensstämmande, oriktig;
jfr Adekvat.
Inadverte’ns, ouppmärksamhet (-sfel).
In aete’rnum, lat., i evighet.
Inagua [-a’gcoa], G r e a t och L i 111 e, de
sydligaste bland Bahamaöarna (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
