Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiska oceanen (Indiska havet) - Indiska regionen - Indisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Indiska regionen—Indisk konst
544
damanerna och Nikobarerna. I s. delen av
I. märkas de isolerade vulkanöarna Nya
Amsterdam och S:t Paul, vidare Prins
Edvards- och Crozetöarna samt Kerguelen. —
Bild 1. Längdgenomskärning och plan av en caitya.
Grottempel vid Karli (jfr bild 9).
Medeldjupet i I. uppgår till 3,900 m (utan
bihaven till 3.960 m). I. har endast en
oceangrav, Macleargraven, längs
Sundaöar-nas ökedja, där det största hittills
lodade djupet uppgår till 7,450 m. På utsidan
av Madagaskar sträcker sig i riktning från
n. till s. en grundhavsbank på ringa djup, i
s. kallad Nasaretbanken, i n. Saya de
Malha-banken. — Inom ö. delen av I. utgöres
bottenbetäckningen av röd djuphavslera och (v. om
Java) av radiolariaslam, i v. av
globigerina-slam samt inom mindre, grundare områden
av pteropodslam. — Salthalten i ytan är störst
i de båda medelhaven och når i Röda havet
40 %0. Ute på de vida ytorna är den i
Arabiska havet samt v. om Australiens fastland
37 °/oo men går i Bengaliska viken, där
havsvattnet uppblandas med stora mängder
sötvatten från Ganges och BrahmapUtra, ävensom
längst i s. ned till 33 °/00. Ytvattnet i I. har i
de ekvatoriala delarna en årsmedeltemp. av
28—29° C, och i bihaven stiger den ännu högre,
till 30° och däröver. — Av havsströmmarna
är den s. ekvatorialströmmen normalt
utvecklad; den grenar sig kring Madagaskar i två
grenar, i n. Mogambiqueströmmen, i s.
Agul-has- el. Kapströmmen. Norra
ekvatorialströmmen är på grund av rådande
vindförhållanden (se M o n s u n) av variabel natur och
följer vintertid nordöstmonsunen, sommartid
sydvästmonsunen. I s. förlöper liksom i
övriga oceaner den antarktiska strömmen eller
västvinddriften från v. mot ö. Särskilt tiderna
kring monsunkantringarna äro bekanta för
våldsamma stormar. — Efter Suezkanalens
byggande går huvuddelen av trafiken mellan
å ena sidan Europa, å andra sidan Indien
och Östasien över Röda havet och n. delarna
av I. J. E.
Indiska regionen, inom djurgeografien en
subregion av den orientaliska regionen,
omfattande Främre Indiska halvön utom dess
sydspets. Jfr Djurgeografi.
Indisk konst, i vidaste bemärkelse Främre
och Bortre Indiens jämte Ceylons, Himalaja-
ländernas, Tibets och Sundaöarnas konst, i
trängre mening endast Främre Indiens
bra-manska och buddistiska konst, varvid den
muhammedanska konsten i Indien (rikast
representerad i Stormogulernas residens- och
storstäder, såsom Delhi, Agra och Ahmadabad)
behandlas i samband med de övriga
islamitiska kulturområdenas (se
Muhammedansk konst). — Av den äldre
braman-ska konsten i Indien är föga bevarat; den
indiska konsthistorien börjar med buddismens
genombrott under konung Asoka.
Byggnadskonst. Bland de äldre
arkitekturtyperna märkas minneskolonnen (stambha),
den halvklotformiga monumentalgraven
(stü-pa), hallen (caitya) och tempelbyggnaderna;
viktiga äro också de redan tidigt
monumenta-liserade stängsel- och portanläggningarna. De
intressantaste minneskolonnerna härstamma
från Asokas regeringstid och ha höga,
cylindriska skaft, som bära skulpterade kapitäl med
symboliska figurer (bild 3—4). Sådana kolonner
restes dels som minnesmärken över händelser
i Buddhas liv, dels för att genom sina
inskrifter påminna om buddismens
grundsatser. — Stupan är buddismens vanligaste
sakralbyggnad; den består av en halvsfärisk,
massiv byggnadskropp, ofta på lodrät sockel
och krönt med ett lanterninliknande
miniatyrtorn, som inrymmer en relik eller ett annat
heligt föremål (bild 6). I äldre tid helt enkel,
utbildades stupan senare till fantastiskt rika
och komplicerade former, rikast utanför det
egentliga indiska konstområdet (se Bor
o-Boedoer). — Caityan är en sakralbyggnad
av i regel avlång form, vid ena kortsidan
utvidgad med en absid, i vars centrum en
stupa står (bild 1, 8). Typen är en
monumental utbildning av ett primitivt
boningshus och bevarar i detaljformerna minnet av
de ursprungliga träkonstruktionerna (bild 9).
Dess märkligaste representanter, av vilka de
yngre ofta ha mycket rikare rumsanordning
än den normala, äro de ryktbara grottemplen
(se t. ex. Ajanta och Eli o ra). — Det
egentliga templet är i sin primitivaste form en
enrummig byggnad, en cella, som har sin
urbild i
botgörar-bostaden. Framför cellan ha
också små tempel
oftast en
portbyggnad och en
församlingshall
(bild 10); större
tempel ha två
eller flera hallar,
vartill
kombinationer av flera
cellor i en
komplex förekomma
och tills, m.
förhallar, portar,
förgårdar och
ringmurar i de
Bild 2. Typisk plan av ett mindre
indiskt tempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
