Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indoeuropéer - Indoeuropeiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Indoeuropeiska språk
550
är alltjämt oavgjord. Ej heller är tiden för en
indoeuropeisk gemensamhetsperiod eller dess
slut möjlig att exakt bestämma. Antagl. faller
den dock några årtusenden före vår
tideräknings början.
På rent språkliga grunder uppdelar man
i. i två stora grupper, en östlig,
omfattande arier el. indoiraner i Iran och
Indien, 1 i tu s la ver i Östeuropa,
armenier och den trakisk-frygiska
familjen i Mindre Asien och Kaukasus och a 1 b
a-n e s e r på Balkanhalvön, samt en västlig,
omfattande greker, italer, kelter och
germaner; med denna västliga grupp synes
ett i Centralasien fordom befintligt folkslag,
vanl. kallat tokhare r, språkligt ha stått
i närmare förbindelse. Om dessa olika folks
vandringar och ombyte av boplatser i h i
s-torisk tid finnas delvis rikliga
underrättelser; men det är t. v. omtvistat var dessa
olika gruppers förfäder befunnit sig vid
utgångspunkten för sina vandringar.
Språkvetenskapen möjliggör även i viss mån
uttalanden om den kulturgrad, som det
indoeuropeiska urfolket hade uppnått. Så
t. ex. synes man genom sammanställningar
ur de olika språkens ordförråd kunna påvisa,
att indiernas, grekernas, romarnas och
germanernas gemensamma stamfäder huvudsakligen
voro nomader, som livnärde sig av
boskapsskötsel. Deras husdjur voro alla de nu
viktigare: hästen, oxen, fåret, geten och
hunden. Tamsvin torde knappast ha varit kända
för dem. De kände metaller, dock säkerligen
ej järnet, vävde kläder av ull samt
begagnade svärd, spjut och båge. Trol. var folket
delat i en mängd patriarkaliskt styrda
små-stammar utan starkare allmänt samband.
Men familjen var fast organiserad, och namn
funnos redan för skyldskap till andra och
tredje graden icke blott vid blodsförvantskap
utan även vid släktskap genom gifte. Man
räknade efter tiotalsystemet åtm. till hundra.
Duodecimalsystemet med större avsnitt,
betecknade med 12, 60, 120 (»storhundra»), är
nog kulturlån av babyloniskt ursprung.
Tidmätare var månen, och åren räknades
sannolikt efter vintrar. Religionen var polyteistisk.
Litt.: O. Schrader, »Reallexikon der
indo-germanischen Altertumskunde» (1900; 2:a
uppl. 1917—28), »Sprachvergleichung und
Ur-geschichte» (3:e uppl., 2 bd, 1906—07); H.
Hirt, »Die Indogermanen» (2 bd, 1905—07);
K. F. Johansson i Nord. Tidskr. 1917; J.
Char-pentier, »Jämförande indoeuropeisk
språkvetenskap» (1926) och »Det indoeuropeiska
urhemmet» etc. (i »Norstedts världshistoria», I,
1926). J. Ch-r.
Indoeuropeiska språk, en grupp av språk,
så kallad, enär i Asien indierna bilda den
ojämförligt största grenen och i Europa nästan
alla folk höra dit. Dess språkområde utgöres
numera av den allra största delen av Europa,
en stor del av s. v. Asien samt, till följd av
kolonisationer från Europa i nyare tider, stora
delar av Nordamerika, Sydamerika, Australien
och mindre delar av Afrika. I. delas i nio
stora grenar eller språkfamiljer, näml. 1)
baltisk-slaviska, 2) in do i ra n sk a,
3) armeniska, 4) trakisk-frygiska,
5) grekiska, 6) i 1 1 y r i s k a, 7) i t
a-1 i s k a, 8) keltiska, 9) germanska,
vartill komma vissa i centralasiatiska
hand-skriftsfynd nyupptäckta dialekter, som
sammanfattas under tok h arisk a (se d. o.)
men vilkas gruppering är oviss, samt delar
av de s. k. h e t i t i s k a språkresterna i
Mindre Asien. Den jämförande
språkforskningen har klart bevisat, att de allesammans
utvecklat sig ur ett enda gemensamt urspråk,
vilket man kallar det indoeuropeiska
grundspråket. Om dettas ursprungliga
hemland, det sätt och den ordning, vari de
nio språkfamiljerna därifrån utgrenat sig,
samt deras inbördes förhållande ha vitt skilda
åsikter uttalats. Tidigast ville man förlägga
urhemmet till Asien. Senare fann man vissa
skäl, t. ex. gemensamma benämningar för i
Europa förekommande djur, träd, sädesslag
m. m., tala för olika delar av Europa
(Syd-ryssland, Ungern el. trakterna kring s.
Östersjön). Därifrån skulle den ariska familjen
nomadiserande ha förflyttat sig i olika
etapper till Asien och övriga folk blott rört sig
på europeiskt område. Den senaste hypotesen
förlägger emelleitid åter det indoeuropeiska
urhemmet till Centralasiens stäpper.
Antagandet av ett gemensamt urhem för
ett etnologiskt och språkligt i det närmaste
enhetligt indoeuropeiskt folk medför också,
att man måste tänka sig en mängd
klyvningar och vandringar ha försiggått, innan
detta folks språk omvandlades till skilda
idiom. Om huru därvid tillgått råder ej
enighet inom språkvetenskapen, i det att några
forskare helt enkelt föreställa sig förloppet
som en serie enskilda utvandringar åt olika
håll, andra däremot anse, att folket och
språket från en ursprunglig medelpunkt utbrett sig
allt längre genom ett slags koncentrisk
vågrörelse. Man synes likväl böjd för att lämna
den senare teorien något företräde. Av de
stamträd, som uppställts för de indoeuropeiska
språken, ha följ, haft den största betydelsen.
Enligt B o p p skilde sig från grundspråket
tidigast den språkgren, som sedan delade sig
i de klassiska, germanska och keltiska
språken, och först senare avsöndrade sig de
slavo-baltiska idiomen från den indoiranska grenen.
Schleicher däremot ansåg, att
grundspråket äldst kluvit sig i en nordlig och en sydlig
gren. Den nordliga omfattade de germanska
och de slavo-baltiska språken, den sydliga
delade sig i en indoiransk och en sydeuropeisk
del. Den sydeuropeiska klöv sig i en grekisk
och en italo-keltisk avd. Sist skilde sig det
italiska språket från det keltiska, ökad
kännedom om de indoeuropeiska språken har lett
till den åsikten, att indierna och i r
a-n e r n a skilt sig från varandra först ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
