Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingelstad (kontrakt) - Ingelstad (socknar) - Ingelstad (gods) - Ingelstads och Järrestads domsaga - Ingelstorp - Ingemann, Bernhard Severin - Ingenhouss, Jan - Ingenium - Ingenjör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Ingelstad—Ingenjör
584
11 pastorat: Löderup och Hörup; ö. Hoby;
Ingelstorp och Valleberga; Glemminge och
Tosterup; Stora Köpinge; Övraby och
Bene-stad; Hammenhög Hannas, ö. Herrestad och
ö. Ingelstad; Kverrestad och Smedstorp;
Tryde, Tomelilla och Spjutstorp; Ullstorp och
Bollerup; Tranås och Onslunda.
Ingelstad, socknar, se Västra
Ingelstad och östra Ingelstad.
Ingelstad, gods i ö. Ingelstads socken,
Kristianstads län, 16 km v. om Simrishamn;
450 har, därav 400 har åker; tax.-värde 631,200
kr. (1927). Tillhörde 1470—84 Sten Pedersen
Göye, kom som bornholmskt vederlagsgods till
svenska kronan, försåldes i slutet av
1700-talet och styckades 1832.
Ingelstads och Järrestads domsaga omfattar
Ingelstads och Järrestads härad, vilka tills,
bilda ett tingslag; tingsställe: Hammenhög.
Ingelstorp, socken i Ingelstads härad (se
d. o. och karta); 15,91 kvkm, 1,005 inv. (1929).
Längs kusten löper åsen Hammars backar.
1,353 har åker, 193 har skogs- och hagmark.
Ingår i I:s och Valleberga pastorat i Lunds
stift, Ingelstads kontrakt.
Ingemann, Bernhard Severin, dansk
författare (1789—1862). I. utgav 1811—20 ett
stort antal dikter och dramer, fyllda av
sentimental längtan och skräckromantik, skarpt
kritiserade av Peder
Hjort (»målade i eter
med eter på eter») och
hånade av J. L.
Hei-berg men delvis
populära. Efter en längre
resa kring Europa 1818
—19 vart han 1822
lektor vid Sorö akad.,
vilken han 1843 ff. som
dir.ombildade till
folkhögskola. Icke minst
genom Grundtvigs
inflytande övergick I.
1820 till ett historiskt-kristligt författarskap,
vars viktigaste alster äro den episka dikten
»Valdemar den store og hans mænd» (1824),
romanerna »Valdemar Seier» (1826), »Erik
Menveds barndom» (1828), »Kong Erik og de
fredlöse» (1833) och »Prins Otto af Danmark» (1835)
samt eposet »Dronning Margrete» (1836).
Ehuru Walter Scotts historiska roman var
I:s utgångspunkt, strävade han till helt andra
mål; han ville folkligt återberätta historien
samt var kyrkligt och monarkiskt tendentiös,
naiv och ohistorisk. I det romantiska
äventyret »Huldregaverne» (1831) polemiserade I.
mot sina kritiker, i »Blade af Jerusalems
skomagers lommebog» (1833) strider tvivel mot
tro, i »Holger Danskes sange» (1837), ett av
den danska romantikens yppersta verk, gav I.
sin bästa gestaltning av den riddaranda och
kungliga patriotism, som romanerna
förkunnat. Mot den nya tiden förde han småkrig i
allehanda skrifter. Den till samtiden förlagda
romanen »Landsbybörnene» (1852;
»Barn
domsvännerna», 1874) innehåller
självbiografiska drag men är ingen tidsskildring. I
psalmerna »Morgen- og aftensange» (1839) samt i
annan religiös eller stämningslyrik nådde han
högst. Återupplevandet av barndomens rena
och tillitsfulla, primitiva romantik är I:s
diktnings största värde. — De fosterländska
romanerna (många sv. övers.), som blevo
allmän folkläsning, hade en ej ringa betydelse
för stärkandet av patriotismen under krisen
1848. I:s samlade verk utkommo 1843—65 i
41 bd. — Litt.: I:s egna verk »Min
levnets-bog» (1862) och »Tilbageblik paa mit liv»
(1863)., »Breve til og fra B. S. I.» (1879),
»Brev-veksling mellem I. og fru I. v. Rosenörn»
(1881); K. Galster, »I. og Atterbom. En
brev-veksling» (1924); monogr. av H.
Schwanen-flügel (1886) och F. Rönning (1927). R-n B.
1’ngenhouss [-hans], Jan, holländsk
växt-fysiolog (1730—99). Var praktiserande läkare,
gjorde i anslutning till Priestleys (se d. o.)
gaskemiska forskning om växternas
gasutbyte en serie experiment av grundläggande
betydelse (»Experiments upon vegetables»,
1779). Biogr. av J. Wiesner (1905). E-kN-d.
Inge’nium, lat., begåvning; snille. — I
n-geniös [injanjo’s], fintlig, sinnrik.
Ingenjör [injon-], yrkesman, vars
huvudsakliga verksamhet är att uppgöra planer till
samt leda, övervaka eller bedöma utförandet
av mera noggranna arbeten av teknisk art.
Denna yrkesutövning förutsätter en på
teoretisk och praktisk utbildning grundad
kännedom om sätten att särskilt inom
byggnadskonst, kommunikationsväsen och industri
utnyttja naturens krafter samt tillgodogöra sig
jordens råvarutillgångar och alster.
Teoretiskt är ingenjörskonsten en tillämpning för
praktiska behov av åtskilliga
vetenskapsgrenar, främst matematik, mekanik, fysik, kemi,
geologi och mineralogi. Med ordet ingenieros
betecknade i början av 1500-talet spanjorer
och italienare de byggmästare, som uttänkte
och byggde kastmaskiner för krigsbruk.
Ingen-jörstiteln har på grund av yrkesområdets
obestämda och snabbt växande omfattning ej
kunnat förbehållas vissa genom avlagda examina
eller på annat sätt särskilt kvalificerade
utövare av yrket. I Sverige har dock titeln
civilingenjör vunnit hävd såsom
betecknande i. med högskolebildning. Jfr
Bergsingenjör, Civilingenjör och
Doktoringenjör. Vid Tekniska högskolan kan
sedan 1927 vinnas teknisk doktorsgrad,
medförande rätt till titeln teknologie doktor.
I mån av teknikens utveckling och ökade
betydelse har statens och kommunernas
behov av tjänstemän med ingenjörsbildning
föranlett tillkomsten av en mängd
ingenjörs-platser, vilkas innehavare erhållit
tjänstetitlar av en mångfald slag, i allm. åsyftande
att beteckna verksamhetsområdet, t. ex.
mariningenjör, hamningenjör, baningenjör, men
även tjänsteställningen, t. ex. överingenjör,
byråingenjör. — Diplomingenjör är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
