Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingenjörtrupper, Genitrupper, Tekniska trupper - Ingenohl, Friedrich von - Ingénue - Ingermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Ingenohl—Ingermanland
588
o. s. v. funnos redan i de romerska härarna
särskilt utbildade tekniska formationer. I
början av 1500-talet funnos i franska hären
pionniers, ett slags skansbyggare. Under
1600-och 1700-talet framträdde behovet av
särskilda ingenjörformationer alltmer. Vid de
svenska fästningarna i Tyskland och
östersjöprovinserna uppsattes vid olika tillfällen
fäst-ningsarbetarkompanier med egen uniform
under fortifikationsofficerares befäl.
Bromate-riel anskaffades, vilken i allm. tilldelades
artilleriet. Man sökte, då varje truppslag var
föga talrikt, sammanföra de viktigaste,
pon-tonjärer, sappörer och minörer, till enheter,
vilket dock på grund av den olikartade
utbildningen beredde svårigheter. Pontonjärerna
återfördes till artilleriet, där de t. ex. i
Frankrike kvarstått till senare tid. Den första
permanenta ingenjörtruppen i Sverige är det
1855 i Stockholm uppsatta
Sappörkom-p a n i e t, 120 man. Det följdes 1864 av ett
andra och 1867 av ett tredje, varefter
truppen kallades Pontonjärbataljonen.
Den fick till huvudsaklig uppgift
krigsbro-slagning, men även övningar i pionjär-,
sap-pör- och minörtjänst skulle äga rum. 1871
uppsattes ett fältsignalkompani om
120 man, som ingick i Pontonjärbataljonen som
dess 4:e kompani. 1873—78 uppsattes S a
p-pörbat a 1 j onen på 3 komp., som förlädes
till Karlsborg. Utbildningen blev för de båda
ingenjörbataljonerna i huvudsak enahanda,
och 1892 ändrades deras namn till resp. Svea
och Göta ingenjörbataljon.
Samtidigt ändrades namnet Fältsignalkompaniet till
Fälttelegrafkompaniet. Enl. 1901
års härordning blevo de båda bataljonerna
»kårer», organiserade på 3
fältingenjörkompa-nier, 1 parkkompani och 1 tyg- och
minör-avdelning samt 1 fästningskompani, avsett
för Vaxholm-Oskar-Fredriksborgs, resp.
Karlskrona, fästningar. Samtidigt tillkommo B
o-dens ingenjörkår (se d. o.) samt ett
andra fälttelegrafkompani, som tills, m. det
förut befintliga bildade
Fälttelegrafkår e n (se d. o.). Genom 1914 års härordning
tillkom Norrlands ingenjörkår, och
vissa utvidgningar och ändringar vidtogos vid
övriga ingenjörförband.
Ingenjörteknikens utveckling under
världskriget har haft ingripande betydelse för i.
För att tillgodose de stegrade anspråken
måste såväl i:s styrka ökas som nya
specialformationer uppsättas. Därvid ha övriga
vapenslag övertagit en del tekniska arbeten, ss.
för eget behov erforderliga förstärknings- och
förbindelsearbeten liksom vissa arbeten inom
gastjänstens område. Ballonger och
strålkastare ha överflyttats till artilleriet;
flygväsendet, som tidigare i allm. handhafts av i., har
numera överlämnats till det nyuppsatta
flygvapnet. — Enl. nu gällande bestämmelser
skola de svenska i. utbildas i
befästningsarbeten, bro- och vägarbeten, förstöringsarbeten
och signalförbindelser. — Enl. 1925 års för-
svarsordning utgöras de svenska i. av Svea
ingenjörkår (Stockholm) på 2
fältingen-jörkompanier, 2 krigsbro-(park-)kompanier, 1
kustingenjörkompani (Vaxholm, samt 1
tygkompani; Göta ingenjörkär (Eksjö) på
3 fältingen jörkompanier, 1 krigsbro-(park-)
kompani, 1 kustingenjörkompani (Karlskrona)
samt 1 tygkompani;
Fälttelegrafkåren (Stockholm) på 2 fälttelegrafkompanier,
2 radiokompanier samt 1 tygkompani;
Bodens ingenjörkår på 1
fältingenjör-kompani, 1 fästningsingenjörkompani, 1
krigs-bro-(park-)kompani, 1 telegrafkompani samt 1
tygkompani. L. af P.
Ingenohl [-genål], Friedrich von, tysk
amiral (f. 1857). Blev konteramiral 1908, kort
därefter viceamiral och 1913 högste
befälhavare över högsjöflottan. I. trädde tillbaka
kort efter sjöstriden vid Doggerbank 24 jan.
1915, utsatt för kritik, enär han icke gått
ut med slagskeppsflottan till stöd åt
kryssareskadern och därigenom sökt åstadkomma en
seger för tyska sjövapnet. ö-g.
Ingénue [äjeny’, fr. a^eny’], naiv,
okonstlad ung flicka (särskilt som teaterterm).
Ingermanland, förr svensk provins, nu delad
på ryska guv. Leningrad samt Estland (Narva
med omnejd). — I. beboddes urspr. av bl. a.
de finsk-ugriska ingrerna; senare inträngde
även kareler och ryssar. I. kom tidigt under
Novgorod, senare under Moskva. Svenska
försök under medeltiden att intränga i I.
misslyckades. Tyrgils Knutsson anlade 1300 nära
Ne-vas utflöde ur Ladoga fästet Landskrona, som
dock 1301 togs av ryssarna och förstördes. 1496
erövrade svenskarna Ivangorod, men det
övergavs s. å. Pontus De la Gardie erövrade 1581
Narva, Ivangorod, Jama och Koporje med
omnejd, vilket allt behölls enligt stilleståndet i
Pliusa 1583 men återlämnades i freden i
Teu-sina 1595. Genom freden i Stolbova 1617 kom
Sverige i varaktigare besittning av I., som
nu blev ett guvernement under en
generalståthållare i Narva. 1642 förenades I. med
Keksholms län till ett generalguvernement. I.
var föga odlat, befolkningen gles och till
större delen grekisk-ortodox. Ehuru den
svenska kyrkopolitikens försök att främja
evangelisk lära väckte ovilja och trots ganska
hårdhänta kolonisationsmetoder, gick I. dock
framåt, men kulturnivån förblev låg, och svår
missväxt samt ny folkminskning inträdde mot
1600-talets slut. I. lydde under Dorpats
hovrätt till 1684, sedan under Åbo samt under
Viborgs stift till 1641, därpå under en
superintendent i Narva. Redan under de första
åren av det stora nordiska kriget kom I.
faktiskt under ryssarna. Petersburg anlades uti
I. 1703, och landet avträddes till Ryssland
genom freden i Nystad 1721. — I:s
befolkning sökte 1918—19 frigöra sitt land från
Ryssland eller åtm. förvärva en autonom
ställning men misslyckades.
Litt.: Om I:s historia under svenska väldet
se monogr. (för tiden 1617—45) av C. öhlan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
