Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingermanland - Ingerois - Inger Ottesdatter (Fru Inger till Östråt) - Ingers, Enoch - Ingerslev, Hans Peter - Ingersoll, Robert Green - Ingifte - Ingivelse - Ingjald Illråde - Inglinge hög - Ingman, Anders Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Ingerois—Ingman, A. W.
590
der (1898), om dess evangeliska kyrka monogr.
av M. Akiander (1865) och C. öhlander (1900).
Jfr även J. A. Almquist, »Den civila
lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630», II (1919
—22), samt S. Schartau, »De svenska
östersjöprovinserna vid det stora nordiska krigets
utbrott. 3. Ingermanland» (i Karolinska
Förbundets Årsbok 1926; tr. 1927). B. H-d.
1’ngerois, fi. 1’nkeroinen, station vid
Kou-vola,—Kotkabanan, Sippola socken, Viborgs län,
21 km s. om Kouvola; från I. utgår
Fredriks-hamnsbanan. Från I. station utgår även en
1 km lång bibana till det vid Anjalafors
belägna Ingerois träsliperi och stora
kraftstation (tillhör Tammerfors linne- och
järnmanufaktur-a.-b.). Fabriksbyn köpinglik.
Nära järnvägsstationen Kymmenedalens
folkhögskola. O. Brn.
Inger Ottesdatter (vanl. kallad Fru Inger
till östråt), norsk adelsdam (d. 1555), av
släkten Römer (se d. o.), g. m. Nils
Henriksson, kallad Gyldenlöve, 1515 Norges
rikshov-mästare. I. var myndig och vinningslysten
samt blandade sig gärna i politiska
förvecklingar. 1526 mottog hon uppror smakaren Peder
Sunnanväder och 1528 »Daljunkern» (se d. o.),
som hon förlovade med en av sina döttrar.
Invecklad i tvisterna mellan sin måg Vincens
Lunge och ärkebiskop Olav Engelbrektssön,
fördrevs hon 1537 från fädernegården östråt
och fick avstå från en mängd av sina
egendomar. Ibsen har något omdiktat I:s historia
i dramat »Fru Inger til östråt» (tr. 1857;
sv. övers. 1883). Litt.: Uppsats av L. Daae
i norsk Hist. Tidsskrift, 1: 3, 1875; E. Bull,
»Vincens Lunge» (1917). K. V. H.*
Ingers, Enoch, folkhögskoleman (f. 1870
Vo). Blev fil. lic. i Lund 1900 och fil. dr 1908
på avh. »Erik Lindschöld». I. blev 1896 lärare
vid Hvilans folkhögskola, där han, från 1908
som skolans
föreståndare, framgångsrikt
sökt bevara och
fullfölja traditionerna
från skolans stiftare
och förste
föreståndare, L. P. Holmström.
Sedan 1912 är han
därjämte folkhögskolin-spektör. I. har ofta
anlitats i utredningar
ang. folkhögskolorna
samt skrivit flera
historiska och
pedago
giska tidskriftsuppsatser. — I:s hustru, M
a-lin (Hedvig Amalia Christina)
Holms t r öm - Ingers (f. 1872 13/9), dotter
till L. P. Holmström (se d. o.), har som
lärarinna (särskilt i sång) gjort en betydelsefull
insats i arbetet vid Hvilan. Hon har
utgivit flera kompositioner, C. J. L. Almquists
»Songes» för piano och samlingen »Den
svenska sången» (3:e uppl. 1922). Även har hon
varit verksam för den skånska
allmogeslöjdens återuppväckande. K. E. S-g.*
Ingerslev, Hans Peter, dansk politiker
(1831—96). Gjorde det 1864 ärvda godset
Marselisborg vid Aarhus till en mönstergård,
var 1873—76 och 1879—84 medlem av
folke-tinget, där han var en av högerns ledare,
invaldes 1884 i landstinget och blev i aug. 1885
inrikesminister. Ehuru nära förbunden med
Estrup, kunde I. mitt under den politiska
striden genomdriva en mängd viktiga lagar, en
ansenlig utvidgning av järnvägsnätet,
anläggandet av frihamn vid Köpenhamn m. m.
Inom ministären hade I. största andelen i
»forliget» 1894. Från jan. 1894 till sin död
var han kommunikationsminister i ministären
Reedtz-Thott. E. Ebg.*
Ingersoll [Frjgosål], Robert Green,
amerikansk författare (1833—99). Var advokat,
deltog 1862—64 som kavalleriöverste på
nordstaternas sida i inbördeskriget och blev mest
känd genom sina mera retoriskt klangfulla
än logiskt starka angrepp på biblisk
kristendom. Två saml. av hans föredrag m. m.
ut-gåvos i sv. övers. (»Fria tankar», 1884—85).
Ingifte, giftermål inom en viss släkt, stam
o. s. v. Genom upprepade ingiften anses rasen
försvagas.
Ingivelse, teol., dets. som det vanligare
uttrycket inspiration (se d. o.).
Ingjald Illråde, svensk sagokonung i
Uppsala, son till Bröt-Anund. Vid arvölet efter
fadern avlade han löfte att vidga sitt rike åt
alla håll, lät innebränna sex grannkonungar,
som infunnit sig som gäster, och underlade sig
sedan deras riken. Konung Granmar i
Södermanland uteblev men överfölls kort därefter
svekfullt och innebrändes. I. dräpte tolv
konungar och fick därför tillnamnet Illråde.
Hans dotter Åsa (Illråda) dödade sin gemål,
konung Gudröd i Skåne, sedan denne på
hennes anstiftan dräpt sin bror Halvdan, far till
Ivar Vidfamne. Ivar drog då med en stor här
till Svitjod för att hämnas. Ur stånd att
strida mot övermakten, antände I. och Åsa
hallen och brände sig inne med allt sitt följe.
— Källan för I:s historia är Snorres
Ynglingasaga; redan i Ynglingatal omtalas, att I.
innebrände sig själv »på Räning», möjligen
Rällinge på Fogdön i Mälaren. I. är med
säkerhet en historisk personlighet; han torde
ha dött omkr. 650 e. Kr. Han var enl. sagan
den siste ynglingakonungen i Sverige. —
Genom I. bereddes möjlighet att till ett rike
förena Svitjods olika landskap. (E. W-én.)
Inglinge hög, gravhög på Ingelstads ägor
nära Växjö, Smålands ståtligaste förhistoriska
grav. Mest berömd har den blivit genom det
på dess topp invid en bautasten belägna, rikt
ornerade stenklotet. Sagan tillskriver högen
konung Ingel Alvarsson och kallar den
virda-konungarnas tron och domarsäte. Den torde
också verkligen ha varit en tingshög, den bäst
bevarade i Sverige. Litt.: Uppsats av S.
Lindqvist i Rig 1925. H. R-h.
Ingman, Anders Wilhelm, finländsk
teolog (1819—77). Blev 1864 prof, i biblisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
