Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingman, Anders Wilhelm - Ingman, Carl Johan - Ingman, Lauri Johannes - Ingmarsö - Ingolfexpeditionen - Ingólfr Arnarson - Ingolstadt - Ingrediens - Ingres, Jean Auguste Dominique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Ingman, C. J.—Ingres
592
exegetik vid Helsingfors univ. och anslöt sig
till J. T. Becks (se d. o.) bibelteologiska
riktning. Han utgav 1859 en finsk
bibelöversättning och främjade även genom andra skrifter
finska språkets användning i religiös och
teologisk litteratur. — H:s bror läkaren prof.
Erik Alexander I. (1810—58) införde ett
modernare medicinskt betraktelsesätt och
bekämpade I. Ilmonis av I. Hwasser påverkade
naturfilosofiska riktning. Han utgav finska
övers, av antika författare. — Om A. W. I:s
och E. A. I:s kusins son HermanSanteri
I. se I v a 1 o. H. E.P.
Ingman, Carl Johan, politisk
äventyrare, författare (1747—1813); om I:s familj
se N. Beckman i Kyrkohist. Årsskrift 1923.
1772 blev han extra kanslist och 1773 kopist
i Kansliet, 1775 sekr. vid legationen i Dresden
och 1776 v. kommissionssekr. i Petersburg
(chargé d’affaires 1777) men rymde 1778 till
följd av en försnillning. Han begav sig till
Norge, tog där namnet Manderfelt och
sände rapporter om förhållandena till
Schrö-derheim, sedan till konungen själv. Från juli
1788 bodde han i Köpenhamn, benådades av
Gustav III och fick 1790 som lön för
spionerier titel av svenskt lantråd men tjänade
samtidigt på samma vis danska regeringen. I.
utgav 1790 ett litet arbete på danska (sv. övers,
s. å. med titeln »Tidens falska politik,
ödeläggande staterna»), som blev föremål för
Kellgrens kritik och Thorilds beundran. 1799
flyttade han till Sverige. Han utgav i
Vänersborg jan. 1811—mars 1812 tidningen Den
Oväldige Granskaren. Litt.: H. Fröding,
»Ing-man-Manderfelt» (1901; ree. i Hist. Tidskr.
s. å.); L. Wahlström, »Gustavianska studier»
(1914). G. W-k.
Ingman, Lauri Johannes, finländsk
teolog och politiker (f. 1868 30/e). Disputerade
1900 för teol. doktorsgrad, blev 1901 assistent
och 1916 prof, i praktisk teologi vid
Helsingfors univ. Han har
bl. a. utgivit ett
arbete om
kyrkolag-stiftningen i Finland
efter 1870. I. har till
febr. 1929 tillhört
finska samlingspartiet
(urspr. gammalfinska
partiet) och har
intagit en synnerligen
bemärkt plats i det
politiska livet i Finland.
Han var representant
i prästeståndet 1905—
06, lantdags- och riksdagsman i enkammaren
1907—18 och från 1922 (ett flertal gånger
talman och vice talman). I. var statsminister nov.
1918—april 1919 och maj 1924—mars 1925,
undervisningsminister mars 1920—april 1921
och dec. 1925—dec. 1926 samt är från dec. 1928
ånyo undervisningsminister (i ministären
Man-tere). I. är trägen medarbetare i Uusi Suomi
och har utgivit två saml. politiska tal. H. E. P.
Ingmarsö, se Åker, skeppslag.
Ingolfexpeditionen, se Atlantiska
oceanen, sp. 416, och Havsforskning.
Ingölfr Arnarson [i’ngålvr-] namnes som
Islands förste landnämsman (omkr. 850—omkr.
900). Från Norge utvandrade han till det nyss
förut upptäckta Island (874?) och bosatte sig
senare vid en vik, som på grund av de heta
källorna i trakten fick namnet Reykjavik
(»rökviken»). I. tog där vidsträckta områden i
besittning. Litt.: »Islendingabök»,
»Landnäma-bök»; en romantiserad skildring ger
Gunnar Gunnarsson i »Edbrödre» (1918). E-k N-n.
Ingolstadt [iTjgålJtat], stad i Oberbayern,
vid Donau och järnvägslinjen München—
Nürnberg; 27,071 inv. (1925). De gamla
befästningarna kvarstå till stor del; kyrkor och
profana byggnader från 1400- och 1500-talet
giva alltjämt staden dess karaktär. 1472
stiftades i I. ett universitet, som hade sin högsta
blomstring under jesuiternas välde (efter 1549)
och 1800 flyttades till Landshut (1826
därifrån till München). Livlig industri
(lokomotiv, maskiner, trävaror m. m.) och handel
(spannmål m. m.). — I. var stad, då det 1310
kom till Oberbayern; belägrades förgäves av
Gustav II Adolf 1632. Litt.: H. Schmidt,
»Ingolstadt» (1928).
Ingredie’ns, beståndsdel.
Ingres [å’gro], Jean Auguste
Domini q u e, fransk målare (1780—1867). Var elev
av David, vistades i Italien 1806—24 och som dir.
för franska akad. i Rom 1834—41, f. ö.
verksam i Paris. Han
målade motiv ur
klassisk mytologi,
historisk genre, naket och
porträtt. I Paris hade
han 1824 stor
framgång med sin av
Ra-fael inspirerade
al-tarmålning »Ludvig
XIII:s löfte», vilken
senare följdes av »Den
heligeSymforians
martyrium» och
»Home-ros’ apoteos». I. blev
den klassiska
riktningens huvudman;
teckningen, linjens
skönhet och karaktär blevo
för honom målningens innehåll och kärna. Han
avskydde och hatade alla grenar av måleriskt
måleri alltifrån Rubens till Delacroix och var
en despotisk skolchef, som med orygglig
konsekvens framhöll naturstudiet som det
konstnärliga skapandets fasta ryggrad. Bland I:s
målningar äro hans behagfulla naketbilder
mästerverk i studiet av formernas mjukhet
och linjernas klang: den liggande odalisken
(bild 6), »Källan» (bild 4), »Turkiskt bad»
(1862). I hans talrika porträtt är karaktären
starkt betonad (se, utom bild 3 på vidstående
plansch. Fransk konst, bild 65). Högst
bland dem stå de tecknade porträtten.
Bild 1. J. A. D. Ingres.
Självporträtt 1804. I
Mu-sée Condé på slottet
Chan-tilly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
